Nog vet man att universum strävar efter oordning... Det ser ut som om en orkan svept genom lägenheten med alla kläder, ridgrejor, papper och kaninsaker som ligger utspridda överallt i en salig blandning. Men jag orkar bara inte skapa ordning, inte nu. Jag vet var jag har allt - men det ser förjävligt ut. Struntade i ridningen i fredags. Känns förjävligt det också, men jag måste fatta att jag inte kan göra allt alltid till vilket pris som helst. Jag for hem från ÄS och somnade med mina rödgråtna och igensvullna ögon. Kunde inte ha visat mig i stallet så som jag såg ut. Vilade och samlade krafter inför julmarknad på lördagen. Träffade en väninna från ÄS och vi gick tillsammans - och det var faktiskt trevligt. Är första gången som jag verkligen gått på julmarknad med någon! Hon är "inföding" här, så hon känner en massa människor. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men hennes vänner känner henne och vet om att hon är sjuk, så det är liksom en ärlig och öppen kontakt. Hon råkade berätta att jag var på ÄS (jag tänkte inte på det, men hon hörde av sig efteråt och bad om ursäkt) och jag brydde mig inte. Jag kände bara att jag kunde vara jag!! Det gjorde att jag inte alls blev så "inbunden" och rädd, utan kunde faktiskt njuta och småprata med de jag fick träffa!

När jag kom hem frös jag så hela jag skakade, men det hindrade mig inte från att stå och babbla med en tjej som rider i samma grupp som jag på fredagarna. Gissar att vi babblade på i en halvtimme minst. När vi sa hejdå så kunde jag knappt gå för jag frös så in i h-vete. Kom hem, åt, och somnade.

När jag vaknade imorse och skulle iväg till gården för en hel dags arbete så tänkte jag först skita i det. Men så for jag dit i alla fall, och tur var väl det för min kära kollega var i lika förkylt och snorigt skick som jag. Så vi körde någon sorts peptalk och drog på "happy faces" och körde barngrupperna som vanligt. Innan dess hann jag utfodra och vattna alla hästar, grisar, får, kaniner... you name it. Kom hem på eftermiddagen och dog i sängen ett par timmar. Efter det har jag lagat matlådor och varit en duktig dotter och ringt mina sk föräldrar *avlider*.

Min tid i dagvård på ÄS närmar sig sitt slut och jag vet varken ut eller in. Vad händer om det här inte räcker? Ska jag dö då? Är det någon idé att ens fortsätta kämpa? Tjejen som inte kunde hålla sig till reglerna försvann i fredags på mindre än en timme. Jag och den andra tjejen fick spunk på henne och båda exploderade totalt och spydde galla lite här och var. Jag grät och skrek under mitt samtal så pass att min kp fick be mig att dämpa mig. Jag känner bara att jag håller på att tappa greppet totalt - jag vet fan inte ens längre hur en "normal portion" ser ut. Om det ska se ut som det jag äter eller om det egentligen är den pluttehögen som jag stirrat mig blind på tvärs över bordet. Blev erbjuden att bli serverad, dvs få hjälp med portionsstorleken, men tackade bestämt nej. Jag ska ju fixa det här själv snart så jag har inte tid att börja från ruta noll. Kom från samtalet och var på väg till lunchen helt söndergråten, och så mötte jag tjejen som orsakat mitt utbrott. Fick en chock när hon sa att hon skulle hoppa av och dra hem. Men kanske, kanske, förstod personalen att hon inte bara förstörde för sig själv utan även för oss andra, så de slängde ut henne. Känns både förjävligt och skönt. Jag önskar inte någon att bära på den här sjukdomen, men samtidigt orkar jag inte bära någon annan som förstärker och livnär min sjuka del. Så nu kommer jag att vara den enda som äter middag och sover där - vaddå pinsamt...

Jaha, då var det dags för kvällsfika då. Kommer nog att skriva oftare nu när jag ska vara helt ensam i en stor byggnad mellan middag och kvällsfika. Det är så mycket som händer inuti mig som jag är rädd för att skriva ner. Skriver jag det så finns det, och jag orkar inte det. Men jag måste orka för annars kommer jag ingenstans. Moment 22.....