Har kommit riktigt nära en tjej idag - hon som sa att jag inte borde vara här först. Hon kan tänka själv och är lite som jag och ska peppa de andra. Har pratat en hel del idag. På samtalsgruppen blev hon likblek och "försvann", och till slut fick hon följa med psykologen ut. Hade jag själv inte suttit och kämpat så med andningen så hade jag rest på mig, gått fram till henne och lagt armen om henne. Men hon fick lämna rummet som sagt - efter att jag erbjudit mig att följa med henne eftersom jag mådde som jag gjorde... Men psykologen och den andra tanten tyckte att hon skulle "försöka vara i sin ångest och sina tankar"... Och det gör mig VANSINNIG. De vet för i helvete inte hur det är!! Och det är ju dessutom olika från gång till gång!

Sen blev det ett jävla tjat om hur man ska göra för att "inte gå in i sig själv och sina tankar". "Kan du titta på mig Maria?"........ NEJ, JAG ÄR 9 ÅR GAMMAL OCH SITTER OCH BLIR FINGERPULLAD AV "HONOM" PÅ "DERAS" ÖVERVÅNING!!!!!!

Berättade att jag skulle ta stesolid, och det var ju inte heller bra. "Alla gånger är olika, så du kan inte veta att du klarar av det här utan medicin!!" - och så två feta leenden som att "LILLA gumman vad lite du vet om världen" => 

Gick in på mitt rum, tog stesoliden, hyperventilerade och grät. Tjejen kom efter ett tag. Har mitt rum mitt emot köket. Kärringen ville inte att hon skulle gå och "det är varsågoda, bara att börja ta för sig, Maria får sköta sig själv". Kärringen jagade naturligtvis bort henne efter bara en kort stund och skulle "prata" med mig själv. Hon verkade empatisk och förstående först ett tag - till min förvåning - men sen föll ju den fasaden. "Vi gör inte så att man får äta efter de andra, men jag gör ett undantag BARA nu." och "annars får du äta här på ditt rum". Ja, jävlar vilken träning att äta normalkost i grupp........ kan man känna sig mer misslyckad..... Och NATURLIGTVIS kom häxan och hämtade mig och sa att jag minsann skulle äta upp - för se det har jag ju gjort alla gånger tidigare, så det skulle jag göra nu också. Sönderknullad, panik inför sommaren och hösten, MATEN, min systers död, och allt annat. Ja, DÅ gäller att "det är som alla gånger förut" - men inte när JAG berättar OM MIG.

Kommer förmodligen ta upp det här med någon imorgon. För såhär kan de inte hålla på. De här människorna förstör det som de försöker bygga upp - och till och med förstöra mer. De måste få veta det så att de kan ändra sig.

Frukost halv åtta imorgon. Jippi... Slipper i alla fall häxan.......... Ibland.. bara ibland... så måste jag säga att det skjuts för lite i sverige.............

....om det nu skulle finnas något sådant så skulle alla vi här säkert vara medlemmar.

Tjejen som sa att det inte var någon vits med att jag var här pratade med mig igår, och jag vet inte om det var pga svepskäl eller om någon pratat med henne om det hon sagt, men hon bad i alla fall om ursäkt. Hon hade menat att det kommer bli bättre. Vet inte om jag köper det riktigt, men skit samma. Hon har blivit trevligare och mer mogen i sitt varande i alla fall, så det känns skönt. Har skojat och skrattat en hel del tillsammans nu, så jag hade redan släppt det egentligen.

Har just ätit frukost. Ett smärre spektakel... Tur nog var nattpersonalen kvar och åt, så det var inte begravningsstämning hela tiden. Jag fattar bara inte - vad jag än säger så dissar den där kärringen jag skrivit om tidigare ALLT. "Nej, så är det inte. Du bara uppfattar det fel.", "Jag tror snarare att det betyder blaha blaha".

Hon vet inte ett skit om mig, men ändå tror hon att hon vet allt.

I eftermiddag är det exakt 5 år sedan min syster somnade in. Känns så djävulskt tungt att andas. Nästan som att vara fysiskt sjuk. Och samtidigt är det gruppsamtal idag. Och jag måste göra min "läxa" tills imorgon... 5 viktiga övergripande mål med vad jag vill i livet. Kan någon döda känslan så att jag kan skriva det jag tänker istället för att torteras till döds av det jag känner.......

Hör inte av någon. Allt är bara tyst. Borta. Det ger mig dåligt samvete. "Om inte jag finns där hela tiden så försvinner de andra". Tungt.

Men idag känns det mer ok att allt och alla bara är tysta. Jag har ingen syster längre. Hennes kropp är bränd. Askan ligger i en förmultnande urna under marken. Min syster - det lilla som är kvar av henne - ligger i marken.

Nej. Det orkar jag inte tänka eller känna.

Går inte. Då kollapsar jag.