gråter

men bara på insidan

orkar inte leva längre

men är för trött för att ta mitt liv

kan inte hålla på såhär

kan inte låta vården förstöra samma sak om och om igen

snart hamnar jag väl på låst avdelning igen

och det tänker jag INTE låta dem göra mot mig

aldrig

då dör jag hellre

jag fattar inte hur svårt det kan vara att hitta en läkare - som LYSSNAR på mig

kan väl inte ha haft den enda som inte är pensionär, utan som gick på barnledighet

eller också så är jag väl ett så totalt psykfall som man sagt till mig

jag skulle skjuta skallen av mig om jag hade något att göra det med

varit på äs

haft samtal med min kp

han är så gullig när han försöker intala mig att söka hjälp för menssmärtorna

han bryr sig verkligen

det är hisnande - minst sagt

det är bara ett fåtal människor som någonsin gett mig den blicken tidigare

blicken som säger att "du kan tro vad du vill, jag bryr mig om dig ändå och det vet du"

jag skäms

vet att jag tassar runt som en idiot

försöker gömma mig från att bli sedd

så jag slipper gråta, slipper känna och tänka

men jag kan inte gömma mig för honom

det är både skönt och jobbigt

och pinsamt

varje gång tror jag att jag ska kunna smita, komma undan

men han fångar in mig varje gång

kvittar hur mycket jag än försöker att slingra mig

det är en stor trygghet - faktiskt

nu ligger jag i sängen igen

orkar inte leva, orkar inte existera

vet inte vad jag ska göra