tre av mina vänner är på ÄS

min kp har jobbat kväll, så de har ätit både em-fika och middag med honom

lyckostar

men jag tänker inte be om att få komma dit igen

aldrig i livet

de var så tillmötesgående när jag var utsvulten

men nu skiter de flesta av dem i mig

sorgligt och dumt? - ja, definitivt

men det är den kassa, sanna verkligheten

man blir lämnad när man istället snubblar åt andra hållet

har inte varit och ridit i em/ikväll

äcklet kom igår och jag har fortfarande ont

dessutom är jag helt skärrad och panikslagen ändå

blev för jobbigt att ta sig dit

fattar inte varför, eftersom jag VET att det blir BRA så fort jag bara får en häst tilldelad

så himla onödigt

räknade ut igår kväll hur många dagar till som mina mediciner räcker

fick panikångest

ser inte särskilt "bra" ut

idag är den beräknade förlossningsdagen för min läkare

och så är hon borta tills minst årsskiftet

känns förjävligt

dels att inte få veta att hon är ok och att hon lever

och att jag inte kommer längre än såhär, trots att jag kämpat så jävla hårt

det har ju liksom redan börjat - förfallet

jag bara ligger här i sängen och ruttnar bort

ensam

stänger av allt, alla känslor, tankar... bara för att härda ut i stunden

ensam

ENSAM ENSAM ENSAM

jag vet inte, jag bara pallar inte mer, inte längre