Det har varit en tuff vecka på behandlingen. Det är alltid  hemskt jobbigt under första veckan, men det har varit jobbigt på så många olika plan. Att acceptera att man är där. Att träffa nya människor som är mycket yngre än jag själv - och personal som inte vill ha mig där. Att jobba med sig själv trots att allt är så jobbigt, och försöka lita på att det finns personal där som kan stötta.

Trots att jag varit där tidigare så har saker och ting förändrats, till både det bättre och det sämre. Det verkar som att de tar mer allvarligt på sekretessen, för nu skriver de inte ut för- och efternamn överallt, och de talar i alla fall ibland om när det kommer någon utomstående. Det är de egentligen skyldiga att göra enligt lag, men de har struntat fullständigt i det tidigare. Man ser snabbt vilka som är störda över den nya rutinen. Och därför också med att ha mig där.

De har också gjort tillägg till maten, så att i princip varje måltid är större än en normalportion. Önskar att jag också var anorektiker och underviktig. Det heter att det är en "normalportion", men jag har fått så mycket information av dietisten att jag vet att det oftast är mer än normalt. Man ska som normalviktig - eller överviktig - inte äta 3 dl fil med sylt och flingor, plus en mjuk smörgås, te och så ska jag dricka min medicin för magen. Jag pallar inte det. En normalportion är 2-2½ dl fil, UTAN sylt. Och definitivt inte 3 dl MED sylt. Jag vet att det här låter petigt, men det är inte för "fettets skull" som jag har problem med det. Det är för att jag inte klarar av att dricka min medicin. Det kan heller inte vara hälsosamt att få i sig över en halv liter flytande på en och samma gång. Det har jag självklart inte sagt till någon av de andra patienterna, för då skulle de får det ännu svårare än vad de redan har det. Jag litar ju nästan inte på någon i personalen, så jag vet hur de känner. En morgon hade en tjej fått dubbel portion gröt, och det reagerade till och med dagpersonalen på. Och först då erkände gröttillagaren att hon gjort "kanske drygt en portion".

Har fått en del gliringar av diverse personal under veckan, men jag bara låtsas som att det regnar. Skriver till min kp och pratar med honom om det. Ingen idé att försöka hävda sig. Det är bara att le. I torsdags rann dock tårarna efter att ha haft samtal med min kp. Han läser mig så bra, förstår, lyssnar. Och när han säger att han inte kommer försvinna och inte tycker att det är jobbigt att jag gråter. Ja, då rinner tårarna. I onsdags så kom han bara förbi och frågade hur det var. Jag satt och ritade och han tittade vad jag ritade för något. Hade ritat en hand med en arm och ett rakblad som skar ner i köttet. Han kom och satte sig hos mig och höll om mig. Sa att det är bättre att jag ritar mitt smultronställe. Och eftersom jag svarar honom precis som jag tänker, så sa jag att det är ett litet hus i fjällen med tillhörande lada/stall och en stor bit mark. Och en vallgrav runt allt, så att INGEN kan ta sig in. Varken polis, ambulans, militär, osv. Bara jag kan bjuda in människor. Ingen kan komma in som jag inte låter. Ingen. Just då tänkte jag inte så mycket, men sen insåg jag vad det innebar. Ett fängelse. Jag drömmer om ett fängelse.

Har mycket att fundera på. Ikväll ska jag på dressyrtävling med en väninna som jag inte träffat på evigheter. Ska bli kul, men är samtidigt nervös. Hur ska jag klara av att vara bland så många människor i snygga märkeskläder. Som tur är så är inte hon så, utan har fötterna på jorden. Ett problem är dock att jag tror att jag kommer få "äcklet" idag... månadens äckel. Och då blir jag helt golvad av smärtor - både fysiska och psykiska.