Den här veckan har varit skitjobbig, minst sagt. Var hos min t i måndags fm, och hon pratar bara om avslut, frågar om min kp ska vara kvar, och pratar om vad hon vill att jag ska ha påbörjat när hon går i pension. Har övervägt att vråla "STOPP!!!", men gör det inte. Hon behöver förmodligen prata om det för att hon är orolig och tycker att det är jobbigt. Och det är jag skyldig henne att ställa upp på. Det är bara det att blir så himla jobbigt för mig att hela tiden gå runt och fundera på om min kp kommer stanna kvar eller ej, och att jag måste få det att verka som att allt är "ok".

For direkt till ÄS efter terapin, för det börjar med lunch kl 12. Min "hatkärring" hade lunchen, men som tur var så var jag inte ensam som skulle äta med henne. Hon petade med allt möjligt - milliliter mjölk, antal rivna "morotsflagor".... allt! Och så försökte hon skratta bort det, men jag såg hur jävla nervös hon var. Insåg då att de har sitt "morgonmöte" där på måndag morgon, så självklart har min kp sagt att jag vet (har mätit) att vi måste ta för mycket tex fil på morgonen. Så hon blev såklart nervös av det.

Eftermiddagsfikat med tillhörande veckoinformation gick ganska smidigt. Det fanns inget att informera om, sa kärringen och den andre personalen. Min tanke var "gud vad skönt, då kan jag verkligen jobba med mig själv". Men det skulle jag ju inte ha tänkt..........

Tisdag morgon. Frukost. En ung tjej sticker in huvudet i köket under frukosten och frågar om inte hon ska äta frukost med oss. Det enda jag tänkte var "helvetehelvetehelveteeeeeeeeee, nu är det någon jävla student". Kärringen - som även har tisdagsfrukosten - sa nej, det skulle hon inte. Jag blev fundersam. De "ska" säga till om det kommer någon ny patient eller om någon har en student som ska göra sin praktik, men de hade ju inte sagt något, och heller inte pratat om en ny patient.

Tisdag eftermiddag, och fikadags. Jag sitter i tv-rummet och tittar mot köket. Ser samma tjej som tidigare på morgonen stå där tillsammans med "kärringen" och plocka fram fika. Trots att det är en annan personal som är ansvarig för fikat då. Paniken brusade i hela skallen. "Kärringen" gick därifrån. Min medpatient, S, gick ut i köket och frågade vem tjejen var och presenterade sig. Tjejen tog i hand och sa sitt namn och att hon var en student som skulle fika med oss. Jag flippade ur och började hyperventilera. Högg tag i personalen som skulle ha fikat och sa att vi inte blivit informerade och att vi heller inte ens blivit tillfrågade om vi godkände det. Tårarna sprutade. Sa att jag med min sociala fobi klarar inte av det här, och det är tillräckligt svårt som det är att överhuvudtaget äta - och att äta tillsammans med andra, trots att de vet vem jag är. Hon gick och pratade med tjejen, och jag gick in på mitt rum och kraschade i sängen och panikade i fosterställning. Det hela slutade i alla fall med att jag tog medicin, och fikapersonalen kom och sa att hon förklarat för studenten att de i personalen gjort fel som inte informerat oss patienter. Så jag satte mig och fikade och försökte släppa det hela så gott det gick.

Resten av veckan har det varit ett jävla tjat om att studenter och andra praktikanter "måste" få vara med vid fika och lunch, för det ingår i deras utbildning och landstinget handhar undervisning. MEN - de ska ju ha jävligt klart för sig att BEHANDLING går före UNDERVISNING inom vården, vad det än gäller! De hade tagit upp det hela på ronden på torsdagen, men när jag hade samtal med min kp efteråt, så hade de fortfarande inte fattat någonting. Till saken hör att jag var döförkyld. Hade tänkt fara hem före frukost och bara lägga ner allt, men stannade efter övertalning från min kp. När jag är förkyld så hör jag väldigt dåligt, och när rösten dessutom sviker så tar jag i extra mycket. Och att dessutom vara upprörd - ja, det är ingen bra kombo alls. Så till slut forsade både tårar och snor under samtalet och jag kände mig så jävla förnedrad. Min kp satt där och upprepade samma skit som de andra sagt till mig - att de "faktiskt undervisar". Och de hade kommit fram till på ronden att "måltidsbehandlingen" INTE var någon behandling. Jag SKREK att "det heter ju för i helvete måltids-BEHANDLING", och att det finns lagar som styr vad studenter och praktikanter får vara med på. Och man har som patient ALLTID rätt att säga NEJ. Sen rasade bara allt på det. Sa att deras mässande om att jag är "värdefull" bara är skitsnack, och att jag inte alls har några "rättigheter" som de är så snabba att säga. När mitt nej inte tas på allvar - jag med min historia, och som har lagen på min sida - så bryter de sönder mig ännu mer så att jag blir än trasigare än vad jag någonsin varit. Han hajade till när jag sa "måltidsBEHANDLING", men ville ändå att vi skulle "hitta en balans". Jag blåvägrade. Varför i helvete ska JAG lösa problemet som DE har skapat! Sa att jag borde höra av mig till socialstyrelsen, men det tar så lång tid att få svar.

Det slutade med att han höll om mig och jag bara grät så jag knappt kunde stå på mina ben.

Sen gick min kp och pratade med föreståndaren, och "kärringen" som tog dit tjejen. Jag gissar i alla fall det, för sen kom "kärringen" och bad om ursäkt. Men hon menade det inte, för hon bad bara mig om ursäkt och inte min medpatient, och hon hade ju gjort fel mot oss båda. Så det var ett spel för kulisserna. Sen kom kvällspersonalen när jag satt och googlade på lagar, och när jag berättade vad jag höll på med som kom även min kp och satte sig. Han sa att jag inte behövde hålla på med det, för han hade redan pratat med föreståndaren och de ansåg numera att måltidsBEHANDLING är "behandling".

Sen skulle han gå hem, men måste ha blivit kvar ett tag. För jag såg honom stå och prata med kvällspersonalen när jag gick till mitt rum. Har mailat honom, och till och med smsat och bett om ursäkt och försökt förklara att jag blir som ett skadat djur; när jag är i underläge och inte mår bra och jag blir påtvingad saker eller påhoppad, så reagerar jag med att klösa ifrån och fly.

Vet inte om han hinner kolla och svara på sin mail på fredagar då han jobbar på sjukhuset, så jag smsade till honom också. Bad på mina bara knän att han skulle höra av sig och tala om om han kunde förlåta mig eller om vi åtminstone kan jobba på saken. Han har inte svarat.

Idag är jag fortfarande golvad med min förkylning, och jag kan säga att det INTE blir bättre av att gråta och panika över att ens kp kommer lämna en...........

Så där är jag nu........... har tagit lugnande och ätit massa godis..... försöker att inte gråta idag........ Sen.. får jag se....... vad som händer.......