Igår fm var min Tilda extra slö. Slö som i dödstrött. Hon hade fått tillbringa de två senaste nätterna utanför buren om hon ville. Hon varken åt eller drack. Inget ovanligt för den fröken, men ändå. Jag var tvungen att äta något innan jag svimmade, så jag micrade en pizza. Lade in Tilda i buren så som hon brukar vila. Tänkte att hon skulle känna sig tryggare där. Började äta pizzan när jag hör hur hon gör tjurrusningar i buren. Jag störtade dit och insåg att hon sprang rakt in i burväggen. Hon hade panik. Jag lyfte upp henne i min famn och hon blev lugn. Såg att hon andades tungt och insåg att det här är slutet. Tårarna forsade, men jag var lugn och bara höll henne, klappade henne och pratade med henne och talade om att det inte var någon fara. Såg att hon var blålila om läpparna. Så tog hon sitt sista andetag. Då slutade jag vara lugn. Skrek. Skrek att "hon sover bara, hon sover bara". Höll henne tätt, tätt intill. Som om min värme och kärlek skulle kunna väcka henne till liv igen. Men hon var borta. Grät och skrek i säkert en timme. Sen bestämde jag mig för att göra henne fin. Hon började bli stel. Jag kardade och kammade henne försiktigt för att få bort det värsta höet och halmen ur pälsen. Bäddade ner henne i myskorgen. Lindade in henne i en rosa handduk, och lade en fleecefilt över. Satt i sängen med henne flera timmar. Till slut insåg jag att jag inte ville att hon skulle börja lukta, så jag hämtade en kartong, och satte en plastsäck över kartongen. Ställde henne försiktigt på balkongen där det ju är minusgrader.

Idag har min väninna hjälpt mig att fara till veterinären och lämna in mitt älskade barn för att kremeras. Står inte ut med tanken på att hon ska ruttna bort. Aldrig. Kosta vad det kosta vill.

Astrid är jättearg idag. Hon undrar var Tilda är och letar och letar. Biter i allt, och det brukar hon aldrig göra. Hon fick sova bredvid min säng inatt. Hon har ju inte sovit ensam i ett rum på 6 år. Igår tog jag med henne till Tilda där hon låg i sin korg i min säng. Så att hon skulle få säga hejdå. Trodde att hon inte skulle förstå, utan slicka eller försöka busa med henne. Men hon bara satt där och stirrade på Tilda. Mitt hjärta exploderade.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Vill inte ha någon mer kanin. Men vill inte att Astrid ska vara ensam hemma när jag inte är hemma. Hund har jag inte råd med, och heller inte tiden som krävs då jag har behandling som jag måste gå på. Katter har jag aldrig tyckt om.

Var hos min t på fm idag. Hade räknat på medicin och skrivit och jobbat en massa. Men när jag kom dit och jag inte orkade höra hennes "tråkigt" om Tildas död - som om hon vore ett gosedjur som jag tappat bort - började jag prata om det som är viktigast nu. Att jag får någon jävla medicin som jag är ordinerad. Och jag har fortfarande, efter 1½ år, ingen läkare. Min t slog ifrån sig allt. Tittade inte ens på pappren och breven jag skrivit. Hon tog dem i sin hand och slängde tillbaka dem till mig. Jag blev förtvivlad. Hon blev arg. Hon ville inte att jag skulle prata mer om det. Jag grät och skrek och frågade vad hon menade att jag skulle prata om istället. Hon hade inget svar på det. Till slut sa jag att hon är väl tänkt att vara den som kan lyssna på mig om sådant som jag inte kan prata med andra om. Hon var extremt upprörd och vägrade säga något. Jag reste på mig och gick mot dörren och började klä på mig ytterkläderna, och frågade vem fan jag ska prata med om de här problemen som tar livet av mig annars - min mamma???? Inget svar. När jag dragit på mig jackan säger hon att jag kan komma och sätta mig och bara vara tyst. Vaddå TYST?????? Jag har för fan varit tyst i hela mitt jävla liv, och HON gav mig en röst - som hon inte längre vill veta av. Precis när jag var på väg att ta i dörrhandtaget så sa hon att jag även fick "prata om annat, men det är ju du som bestämmer vad det ska vara". Då svarade jag "Ja, det är ju jävligt fint väder". Sen gick jag och for hem. Smsade min kp som jag skulle träffa efter lunch, och skrev att om han tänkte vara likadan så ville jag att han skulle höra av sig, för då ville jag inte träffa honom. Han svarade och skrev att det jag nämnt ju är sådant som vi behöver prata om, men jag fick bestämma själv om jag ville komma eller ej. Så jag for dit. Han mötte mig i princip i dörren, och såg helt bedrövad ut. Fick veta att min kära t hade mailat honom om förmiddagens möte......... och han är även en stor djurvän så han var jätteledsen för min Tilda. Fick väga mig först som vanligt, och när vi satte oss för att prata så sa han att han hade bara en sak att be mig om; att hålla nere ljudnivån. Jag sa att det är inga problem så länge han inte säger till mig att vara tyst och inte prata om det jag behöver prata om. Sen hade vi ett jättefint samtal om både Tilda, läkare, mediciner och vad som ska hända sen när min t går i pension. Jag grät som ett såll - minst sagt. Och han fällde en och annan tår när jag beskrev vad Tilda betytt för mig och hur det kändes att hon dog i mina armar. Han är så fin, så mjuk, så varm. Samtidigt som jag vet att han kan vara stenhård - men då är det rättvisa och sunt förnuft. Han tog emot pappren som min t slängt tillbaka till mig. Tittade på dem, kommenterade, sa att han kommer göra sitt bästa och att han inte kommer släppa det här - trots att jag gnällt om det tusen gånger tidigare, precis som för min terapeut.

I alla fall så... när jag varit med Tilda till veterinären så for jag direkt till stallet. Fick ta en 40 min promenad med en av hästarna alldeles ensam. Det är bara en liten by, så det är väldigt lugnt och stillsamt. Tårarna rann, jag pratade med hästen, pussade på mulen. Kom hem och åt en pizza och godis. Hade bara ätit lite yoghurt innan idag. Nu har jag satt mig i soffan i vardagsrummet. Stängt av så att Astrid får vara ute och rusa av sig i hela köket, hallen och halva vardagsrummet. Eftersom hon letar efter Tilda så öppnade jag Tildas bur, och hon gräver där. Har aldrig sett henne gräva där förut. Är som att hon tror att hon kan gräva fram Tilda ur avgrunden. Hon har i alla fall busat lite med mig. Lekt tafatt. Planlösningen i min lägenhet är ganska öppen, så man kan gå runt genom kök, vardagsrum och hall. Och hon älskar att busa att hon blir jagad - och att jaga. Så jag hoppas att hon blir lite gladare. Tror att hon var tacksam över att få sova bredvid min säng inatt, så det får hon göra inatt också.

Är så himla trött, men jag kommer inte kunna sova. Så fort jag slappnar av börjar tårarna rinna.

Tilda är borta. Tilda är död.

..mattes hårboll....                                       
                             .....min bebis......

Sov så gott, mitt älskade barn     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...