Är helt snurrig i bollen. Tror det är för att jag har så mycket ångest och är så orolig. Vill bara krypa ner i sängen....... under mitt bolltäcke.... men det går inte eftersom jag har min vovve.... Kan inte riskera att han äter på bollarna och förstör täcket..... det kostar över 7000......

Tror att jag ska gå och köpa en kycklingrulle till middag... men egentligen vill jag inte äta alls........ eller äta allt......

Är så trött. Så jävla trött. Fick uppdatering av mitt juridiska ombud att hon skulle göra si och så, men inget har hänt. Det gör mig bara ännu mer trött och less.

Borde ut och gå långpromenad med vovven, men jag orkar inte. Inte nu i alla fall.

Lär bli en förjävlig jul. Ännu mer förjävlig än vanligt. Sen är det "årsdag" för när jag fick hotbrevet. Känns ju fint att man är så jävla värdelös att trots att man har allt på papper OCH har en jurist, så händer inte ett skit. Inte ett endaste skit.

Mår så jävla dåligt

vill bara skrika rakt ut

Skulle kunna skära ihjäl mig

Har ont i hela kroppen

huvudvärk

drunknar i ångest

äter äter äter

fy faaaan

Jag orkar fan inte mer. Nu skövlar de träden intill huset där jag har min lägenhet, så alla som passerar orten kommer se in till mig. Och inget händer med föreningen som trakasserar mig. Inget. Allt är kvar och ligger bara och gror och blir än värre.

Har hittat ett hus jag vill bo i, men vet inget om huslån. Vet heller inte hur jag skulle klara mig på landet själv, men just nu bryr jag mig inte. Vill bara bort härifrån. Bara bort.

Ska snart på samtal hos min kp. Håller på att kräkas av all ångest över allting.

Varit hos min kp. Hade missuppfattat tiden så jag satt och gömde mig i korridoren och väntade en timme innan samtalet. Känner att hela min värld håller på att rasa samman. Pratade inte om övergreppen idag, utan det blev journalen..... Jag grät som ett såll - som vanligt - men jag tror att min kp nu förstår att jag menar allvar. Att jag inte kommer kunna leva om jag inte får radera min journal med alla fel och all BS. Han frågade när min läkare kommer tillbaka och antydde att vi skulle prata med henne, och hennes handledare - som jag ju träffat nu den sista tiden.

Vi pratade om att jag är arg på vården. Men jag vet ärligt talat inte var ilskan börjar och var besvikelsen och ledsamheten tar över och dränker mig...... Jag vet inte vad som är vad längre. Förut var jag arg, det vet jag. Men för att vara arg så krävs det att man anser sig ha ett självvärde, för vad har man annars för rätt att vara arg över något. Och jag har inget värde längre. Så jag tror att det mesta är maktlöshet. Maktlöshet, besvikelse och sorg. Jag sörjer mitt liv som psykiatrin har förstört för gott. Och nu har jag ingenstans där jag kan förlita mig på något hopp. Så länge som man inte har provat och misslyckats, så har man fortfarande drömmen kvar. Och med den hoppet.

Jag har inget kvar. Inget. Och det gör så ont att jag vill dö - utöver allt annat som dränker mig.

Hetsätit godis, kakor, hela alltet. Mår så jävla dåligt.

Ingen hör av sig om att fara till stallet eller något.

Ligger bara här och väntar. Väntar på att dö.

Skriker snart rakt ut............

Stackars kanin och hund som måste stå ut med mig..................

Gick ut med vovven på fm, och fick syn på ett papper nere vid grannens dörr. Information om underhåll av vatten och avlopp, daterat 10 oktober - med start PÅ MÅNDAG......... Fick halv hjärnblödning..... Det ska komma hit folk två gånger vid olika tillfällen. Förmodligen män - en liten gissning. Vattnet kommer också att vara avstängt nu och då fram till årsskiftet. Jihooo...... Mailade hyresvärden direkt. Har nu fått löfte  på att ingen kommer hit innan de mailat och bestämt dag och tid med mig. Men det är ju bara ett mailat ord.

Sörjer fortfarande efter gårdagen. Och känner dilemma över fars dag på söndag..... Min t kallar jag min själamamma..... så min kp är min själapappa......... men.. det kan jag inte säga.... eller..? Min t fick mors dag-kort... så jag vill ge min kp ett fars dag-kort.... men hur kommer han ta det om jag gör det...... FANFANFAN!!!!!!

Jag vill dö. Dö.

Läkarsamtal i eftermiddags. Det sista med denna underbara kvinna, eftersom min ordinarie läkare kommer tillbaka om ca 1 mån. Min läkare har den inhoppande läkaren som handledare, vilket inte är förvånande då båda är helt fantastiska. Hade ett kort, men effektivt och bra samtal på 20 min. Mot slutet kunde jag inte hålla ihop mig själv längre, utan började gråta. Och inte lite..... Fick krama den underbara och gav henne en liten present. Hon är seriöst den bästa läkaren i landet. Spelar ingen roll inom vilken inriktning hon skulle jobba med, hon skulle slå alla andra med hästlängder ändå. Fortsatte gråta på bussen hem. Gråter nu när jag skriver om det. Sa till henne att jag ju intalar mig att hon inte kommer försvinna från jordens yta, och att hon inte kommer dö. Hon log så varmt och sa att vi säkert kommer ses fler gånger. Jag har så jävla svårt för avsked, särskilt inom vården när det är någon som INTE har försökt med "jag ska bryta ner dig och bygga upp dig igen för hela du är fel". Jag samlar på de få guldkorn jag hittar, kan man nog säga. Jag önskar bara att jag en dag får lämna någon, istället för att bli lämnad varje gång.

Det var i alla fall tur att "äcklet" kom igår och inte idag, för då hade jag nog tuppat av när vi skulle skiljas åt.

Måste bara vovven snart, han är så fet i pälsen. Men hellre det än att bada honom så ofta att han får klåda - som många med "fina" hundar gör. De behöver inte lukta parfym, utan kan få vara "odörlösa" - tycker jag i alla fall.

Har många "måsten" just nu..... det mesta är städning... av badrum, kök, ja hela lägenheten då vovven drar med sig ½kg sand/grus då det varit plusgrader och blött ute. Måste också bädda rent i sängen och tvätta överkastet. Det är så äckligt smutsigt, särskilt när vovven sover hos mig.

Sen är det julklappar. Vad fan ska jag ge??? Den här sommaren och hösten har varit en enda stor minuspost för mig rent ekonomiskt. 10000 på själva vovven, och så alla tillbehör och mat.... Behöver jag skriva att jag lever på gröt, rostat bröd och hemmabakad kladdkaka i micron...? Men ja, än så länge har ju inte nudlar kommit på menyn. Men de innehåller å andra sidan garanterat fler kalorier än havregrynsgröt.....

Snart dags att krypa ner i sängen till ännu en rastlös och sömnlös natt. Dock har jag börjat ta stilnoct vissa kvällar för att få sova ett par timmar i alla fall. Jag fördriver tiden med att titta på youtube och spela spel. Och vovvens snarkningar är ganska lugnande också, så det är inte som att jag ligger och gnyr som jag gjort tidigare. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte kan leva som tidigare...... Om det är bättre eller sämre att jag spelar glad och pigg, och sitter i soffan hela dagarna istället för att ligga i sängen... Det är samma sak egentligen.

Funderar på Fars dag. Ska jag våga ge ett kort till min kp.... skriva att jag ser honom som min "själapappa", på samma sätt som min t var/är min "själamamma"...... Tänk om han tar det på fel sätt............

Varit på samtal med min kp i em. Fick min utlovade timme, och det var nog tur. Grät som ett såll. Men vågar ändå inte släppa taget helt. Är så rädd att ta mig hem sen. Eller snarare inte kunna ta mig hem. Det blev i alla fall ett första trevande försök till att öppna upp lite mer än förut. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte bara slå på och av. Och tänk om han inte orkar stanna. Tänk om han inte orkar höra. Tänk om det blir som med alla andra viktiga personer i mitt liv - en dag finns de inte längre där, huxflux.

Imorgon ska jag i alla fall fara och köpa en till regnoverall till vovven. Den han har nu hinner inte torka helt innan vi går ut igen när det ösregnar. Och det är en bra overall för de pengarna. Idag har jag även beställt gardiner. Ett par längder i tunn bomullsvoile. Ska hänga upp dem vid balkongdörren bakom de vanliga gardinerna. Kommer bli ett slags insynsskydd. Har insett att det här är första vintern jag bor här som jag är hemma och jag inte bara ligger i sängen när jag är hemma...... och halva lägenheten syns genom balkongdörren om jag inte drar ner rullgardinen helt, vilken inte är så himla roligt. Vill att vovven ska få så mycket ljus som möjligt nu när det går mor mörkare tider. Jag själv trivs i mörkret....... men jag sätter honom i första rummet - såklart.

Har konstaterat att... så länge min hund lever.. så måste jag leva..... men sen kan jag ta livet av mig...... Sa idag till min kp att jag önskar att jag fick cancer... så att jag hade ett giltigt skäl till att dö..... Han såg alldeles skräckslagen ut. Så jag utelämnade delen med att jag i teorin skulle kunna ha cancer redan nu...... hudcancer... Har några leverfläckar som beter sig konstigt. Men det är inget som jag varken vill eller tänker ta upp och be om hjälp med. Aldrig. Över min döda kropp.

Grät när jag kom hem också. Tog lille vovven i knät och höll om honom. Han slickade mina tårar. Sen tog jag mig samman och gick ut med honom på en promenad. Nu sitter jag här och dör igen. Har ingen irl. Ingen. Och inga hästar. De som en gång gjorde mitt liv värt att leva. Det kanske är fel att säga och känna så, men.... min hund går inte att jämföra med en häst. Min hund är som mitt barn. Jag kallar honom för mitt trollbarn   . Och en häst.... en häst är frihet.. en tyst förståelse... blicken.... någon som.. skyddar den som han/hon älskar... Ett förtroende. En sammansmältning. Att vara med en häst är för mig att få en ryggrad. Att sträcka på mig. Vara en del av något. Och det är nu mer än ett år sedan jag red........