Varit på samtal med min kp i em. Fick min utlovade timme, och det var nog tur. Grät som ett såll. Men vågar ändå inte släppa taget helt. Är så rädd att ta mig hem sen. Eller snarare inte kunna ta mig hem. Det blev i alla fall ett första trevande försök till att öppna upp lite mer än förut. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte bara slå på och av. Och tänk om han inte orkar stanna. Tänk om han inte orkar höra. Tänk om det blir som med alla andra viktiga personer i mitt liv - en dag finns de inte längre där, huxflux.

Imorgon ska jag i alla fall fara och köpa en till regnoverall till vovven. Den han har nu hinner inte torka helt innan vi går ut igen när det ösregnar. Och det är en bra overall för de pengarna. Idag har jag även beställt gardiner. Ett par längder i tunn bomullsvoile. Ska hänga upp dem vid balkongdörren bakom de vanliga gardinerna. Kommer bli ett slags insynsskydd. Har insett att det här är första vintern jag bor här som jag är hemma och jag inte bara ligger i sängen när jag är hemma...... och halva lägenheten syns genom balkongdörren om jag inte drar ner rullgardinen helt, vilken inte är så himla roligt. Vill att vovven ska få så mycket ljus som möjligt nu när det går mor mörkare tider. Jag själv trivs i mörkret....... men jag sätter honom i första rummet - såklart.

Har konstaterat att... så länge min hund lever.. så måste jag leva..... men sen kan jag ta livet av mig...... Sa idag till min kp att jag önskar att jag fick cancer... så att jag hade ett giltigt skäl till att dö..... Han såg alldeles skräckslagen ut. Så jag utelämnade delen med att jag i teorin skulle kunna ha cancer redan nu...... hudcancer... Har några leverfläckar som beter sig konstigt. Men det är inget som jag varken vill eller tänker ta upp och be om hjälp med. Aldrig. Över min döda kropp.

Grät när jag kom hem också. Tog lille vovven i knät och höll om honom. Han slickade mina tårar. Sen tog jag mig samman och gick ut med honom på en promenad. Nu sitter jag här och dör igen. Har ingen irl. Ingen. Och inga hästar. De som en gång gjorde mitt liv värt att leva. Det kanske är fel att säga och känna så, men.... min hund går inte att jämföra med en häst. Min hund är som mitt barn. Jag kallar honom för mitt trollbarn   . Och en häst.... en häst är frihet.. en tyst förståelse... blicken.... någon som.. skyddar den som han/hon älskar... Ett förtroende. En sammansmältning. Att vara med en häst är för mig att få en ryggrad. Att sträcka på mig. Vara en del av något. Och det är nu mer än ett år sedan jag red........