Varit hos min kp. Hade missuppfattat tiden så jag satt och gömde mig i korridoren och väntade en timme innan samtalet. Känner att hela min värld håller på att rasa samman. Pratade inte om övergreppen idag, utan det blev journalen..... Jag grät som ett såll - som vanligt - men jag tror att min kp nu förstår att jag menar allvar. Att jag inte kommer kunna leva om jag inte får radera min journal med alla fel och all BS. Han frågade när min läkare kommer tillbaka och antydde att vi skulle prata med henne, och hennes handledare - som jag ju träffat nu den sista tiden.

Vi pratade om att jag är arg på vården. Men jag vet ärligt talat inte var ilskan börjar och var besvikelsen och ledsamheten tar över och dränker mig...... Jag vet inte vad som är vad längre. Förut var jag arg, det vet jag. Men för att vara arg så krävs det att man anser sig ha ett självvärde, för vad har man annars för rätt att vara arg över något. Och jag har inget värde längre. Så jag tror att det mesta är maktlöshet. Maktlöshet, besvikelse och sorg. Jag sörjer mitt liv som psykiatrin har förstört för gott. Och nu har jag ingenstans där jag kan förlita mig på något hopp. Så länge som man inte har provat och misslyckats, så har man fortfarande drömmen kvar. Och med den hoppet.

Jag har inget kvar. Inget. Och det gör så ont att jag vill dö - utöver allt annat som dränker mig.