Har badat vovven. Han verkar nöjd. Men de har redan börjat skjuta raketer och smällare här. Han är inte rädd för det, men förstår ju inte vad det är, så han skäller. Jag behöver själv duscha, men har inte orken - än i alla fall. Ser ingen mening med det heller. Vi får väl se.

Är bara skräp på tv'n, och jag har väl snart gått igenom hela filmsortimentet på engelskspråkiga filmer 1970-1990 på youtube. Hade jag inte vovven så skulle jag ta lite piller och gå och lägga mig och sova.

Två dygn har gått sedan min sista fb-uppdatering - och ingen har reagerat över att jag är borta. Intressant. Kommer bli extra tydligt nu när det är nyår och folk önskar gott nytt år. Så vi får väl se.....

Funderar på att gå och lägga mig igen..... är så less på allt.

Har hittat min gamla dagbok och börjat skriva i den igen. Det går inte att beskriva i ord hur det känns att läsa första sidan jag skrivit och var jag är nu. Kan ju avslöja att jag började med orden "Första dagen av mitt liv." och det är skrivet 15 november 2010 kl 17 när jag kommit till gyn och var inlagd för operation. Då skulle mitt liv börja. Det gjorde också det - men har sedan tagit slut x antal gånger. Jag funderade på om jag skulle läsa det jag skrivit, men lade snabbt ner idén. Allt det är skrivet i positiv anda, planer och drömmar. Hur jag skulle lösa saker och ting, när jag skulle börja plugga igen. Allt. Allt som hör livet till. Och jag är mer död nu än jag någonsin varit - på väldigt många sätt.

Skakar. Förstår inte hur jag ska orka fram tills min kp kommer tillbaka. Är rädd.

Skulle tvätta min vinterjacka och när jag tog av fuskpälsen av luvan och plockade ur fickorna så är det ett 10 cm stort hål på den under ena armen........... Jag har försökt laga den så gott jag kan, och håller på att tvätta den nu... så jag får väl se hur den håller ihop efter tvätten... Gissar att det blir till att köpa en ny..... Ett fint utlägg på runt en tusenlapp (?) gissar jag.... Det betalar sig i slutänden - men, det är mycket pengar på en gång.

F*UCK.......

Varit på långpromenad med vovven. Ont i foten som fan och genomsvett redan innan jag tagit mig utanför dörren. Men jag försöker intala mig att jag törs gå ut i skydd av mörkret. Om någon av idioterna möter mig på vägen så hoppas jag att de inte hinner se att det är jag förrän det är för sent, så att de inte "råkar" köra på mig eller vovven.... Jag funderar en hel del på hur fan jag ska göra när det blir ljust ute, och jag vet inte... Små lantställen att hyra häromkring växer inte på träd direkt. Och jag har inte råd att köpa.

Å andra sidan - spelar det någon roll när jag ändå inte orkar mer   

Har inte skrivit något "synligt för vänner" på fb sedan igår fm, och ingen saknar mig än. Det här kan bli ett riktigt intressant experiment. Fast jag vet väl innerst inne hur resultatet kommer bli, men hoppas på att jag har fel. Jag är i alla fall glad att folk inte skulle drabbas särskilt hårt om/när jag försvinner, för det är ju en tanke man har; att lämna människor efter sig som sörjer medan jag är fri.

Har funderat länge nu. Både medvetet och omedvetet. Och jag tror att jag har kommit till ett beslut.

Jag måste flytta. Kan inte bo kvar här, med folk som ränner runt husknuten och som tror på lögnerna som föreningen har spridit om mig. Och som fortsätter att snacka skit om mig med andra, så att halva bygden vänder sig emot mig. Det är ingen plats för frid eller lugn och ro - och framförallt inte en plats att läka på. Eller dö på.

Flyttar jag så måste jag sluta helt och hållet med hästar, för jag kan inte gå och längta efter dem efter att ha flytat från "häst-mecka". Har ingen aning om var jag ska ta vägen. Vill absolut inte in till stan igen, och vill inte dela tvättstuga eller på annat sätt vara tvungen att "umgås".

Min enda vän irl är hon som är mitt juridiska ombud, och hon har slutat höra av sig. Jag förstår att hon har massor att göra och att de har det krångligt, men jag kan inte bara sitta hör och vänta. Jag har stått ut i snart ett år med all skit från föreningen, och ärligt talat så tror jag inte att det kommer hända något heller. Mig behandlar man som man vill. Mig gör man vad man vill med.

Den här julen har jag verkligen lärt mig hur livet kommer se ut när jag inte längre kommer ha min kp. Det kommer vara ett enda stort ingenting. Ångrar nästan att jag tackade nej till min plats på ssk-programmet. Men det hade inte gått oavsett vad som än hade hänt. Jag är för gammal för att få bostadsbirag, och jag har inte pengarna själv. Och eftersom jag mår och är som jag är och gör, så kommer det ju inte direkt att vara som att segla på en räkmacka i tre år. Och så har jag ju vovven. Det går inte att läsa fristående kurser heller, så det är ju kört.

Som det känns så flyttar jag när jag kan. Och sen avslutar jag mitt lidande. Det blir bäst så. För alla.

Har bestämt mig för att "gå under jorden" på FB..... Inte för de jag har som "närmsta vänner", men för alla andra. Så får vi se om det har någon effekt på den låsta situationen. Tror inte det, men man vet ju aldrig. En del kanske tror att man är död, vilket kanske gör att de ägnar mig en tanke och inte är så egotrippade. Jag är ju ändå den som tagit smällen för alla, så något kanske de kunde göra för mig - ägna mig en tanke. En enda tanke. Men som sagt; jag tvivlar på det.

Det är inte som att det kommer vara svårt att hålla sig borta direkt - har ändå inget att skriva där.

Kan inte andas. Vill inte ens andas. Vill bara bort.

Jag måste flytta. Kan inte bo kvar här oavsett hur fin lägenhet jag har och hur bra läge det än är. Orkar inte leva under hot. Och orkar inte leva såhär nära inpå hästar som jag längtar efter. Kan inte bo här när mitt livs värsta fiender bara är ett stenkast bort. Och flyttar jag så måste jag sluta längta efter hästar. Då är det slut. Tänker att jag borde få in en tusenlapp på alla rid- och hästsaker som jag har. Sen är det bara frågan om var fan jag ska ta vägen. Och var jag ska finna min livsro. Hur. Om det går.

Har lagt mig i sängen igen. Orkar inte vara nu. Går bara inte.

Mår så illa av all ångest. All oro. Och det finns ingen. Ingen. Jag är helt ensam.