Är helt isolerad. Totalt deppad. Vill skära mig.

Några dagar kvar till julafton och på fredag är sista samtalet med min kp det här året. Sen är det ett enda ingenting fram till 7 jan. Har fått en kort tid hos min läkare som jag varit utan i 2½ år. Gissar att vi har 15-20 min att återses igen på torsdag. Hon vet ingenting om någonting, och hur ska jag kunna förklara. Hur. Tårarna kommer bara rinna. Hon har ingen aning om hur jag stridit ända tills i påskas för att få medicin. Just nu är på äldrepsyk. Mina "gamla" läsare kanske vet att jag har ett horn i sidan till dem efter att ha blivit tvångsinlagd där pga att min mamma har MS. De behandlade mig som skit. Och jag vill inte möta min fd korridorsgranne där som jag avskydde mer än något annat. Hon var naturligtvis där och "hälsade mig välkommen" när jag blev inlagd med LPT, och hennes käft går jämt och ständigt. Ingen hänsyn till sekretess eller nåt.

Varit och handlat idag. Var lite nervöst att dra kortet och betala, men jag har sparat. Har lånat ut 1000kr till min väninna som också är mitt juridiska ombud. Alla familjens konton blev kapade och de hade inga pengar, och eftersom de har två barn så lånade jag ut en tusenlapp. De är inte den sortens folk som köper hem och har på lager, utan är mer "här och nu", så därav problemet. Banken skulle ordna upp det på en vecka, och nu har det gått två snart utan att jag ens hört något om återbetalning. Jag vet att hon kommer betala tillbaka, men jag blir lite förvånad att hon inte gjort det än eftersom det är jul - jag vill ju köpa julklappar och julmat som alla andra. Försöka i alla fall.

Hade velat skicka något till min närmsta vän som bor så långt bort och som alltid finns där, oavsett vad som än händer - du vet vem du är   

När jag satt på bussen idag började tårarna rinna. Insåg plötsligt att jag inte ridit på 1½ år. Jag vet att det låter löjligt och att jag verkar bortskämd, men kontakten med hästarna betydde allt för mig. Jag älskar min hund och min kanin över allt annat på jorden - men, de är inga hästar. Hästar får mig att känna mig så trygg. Och jag vet att de inte dömer mig. De enda relationer IRL som jag haft som varit ärliga, där jag känt mig trygg, och där jag växer som människa och får ett värde, en slags stolthet (självkänsla gissar jag), är de jag haft med hästar. Jag har aldrig varit rädd för en häst, men känner en enorm respekt och hyser gigantisk förståelse för hästar och deras naturliga beteende och vad som kan hända om något går fel.