Så var då dagen här. Dagen då jag återförenades med min älskade läkare. For extra tidigt, eftersom jag inte ville vara riskera att bli sen då hon skrivit att vi bara hade kort tid på oss. Kom dit och satt och väntade, och rätt som det var så fick jag syn på föreståndaren på "min" avdelning. Han kom och satte sig och vi pratade en stund. Det är lustigt hur folk förändras och kommer till insikt när de får lite distans. Vi pratade lite allmänt - vad jag har gjort och vad han gör. Han har slutat som föreståndare och jobbar nu istället på äldrepsyk som syrra och trivs jättebra med det. Han gav mig "den där" blicken när han berättade att "Ondskan" är kvar. Jag log och sa att jag vet..... Bad honom hälsa till "de mina" om han träffade dem någon gång.

Väntade och väntade. Klockan blev 11:30... 11:35.....11:40........... 11:45..... och sen kom läkaren. Gav henne en stor kram när vi kommit in på hennes rum. Och - så hade jag en kvart, 15 min, på mig att sammanfatta mitt liv de senaste 2½ åren......... Det gick ju inte och jag grät mest. Hon var sig själv själamässigt, men kändes stel i sin yrkesroll. Kanske inte så konstigt efter att ha varit borta så länge. Men jag blev ledsen i alla fall...... Förklarade det där med medicinerna... och jag vet inte om hon kommer ge mig det som jag fick förut, trots att jag inte missbrukat förtroendet eller gjort något fel..... Och när jag bad henne skriva ut värktabletter och rinexin så sa hon att jag fick vända mig till vårdcentralen...... att det egentligen inte är meningen att de på psyk ska skriva ut sådant..... trots att det är för att jag ska ha råd med värktabletter och annat, för då får jag det på högkostnadsskyddet... och jag kommer ALDRIG gå till vårdcentralen... aldrig någonsin...... Och när jag uppdaterade henne på tandfronten så sa hon att jag måste gå till tandläkaren.... Grät då - igen - och sa att jag alltid haft tandläkarskräck.. och nu med alla flashar och att ligga still i en tandläkarstol och ha någon i ansiktet, inuti mig - det går bara inte..... Hon visste inget om vad vården kan göra, så jag gav henne en kraschkurs i vad som gäller...... men det verkade inte positivt det heller......

Sen var tiden slut. Ska få ny tid i slutet av januari eller början av februari.... Problemet är bara att sekreteraren där hon kommer att vara då, har redan börjat boka in patienter till henne, så det kan redan vara fullbokat...

Femton minuter. För 2½ år.

Kom hem och gick och handlade munkar, chips och choklad. Så nu har jag "firat" att allt är åt helvete igen.

Och imorgon är sista samtalet med min kp på drygt två veckor.

Önskar att jag var död. Funderar på att ta mitt liv. Hur jag ska göra det. Var. När. Känner att jag inte orkar mer skit nu. Har till och med sjunkit så lågt att jag blockerat alla fd "vänner" på gården. För nu räcker det. Räcker och blir över.

Jag vill verkligen dö. Jag har ingenting. Och ingen.