Har nästan inte sovit alls inatt. Känt att något är väldigt fel. Och mycket riktigt; tjejen som en gång sa att jag var den enda vuxna hon kunde prata med, har nu inte bara tagit bort mig som vän på FB, utan även börjat med lösenord på sin blogg - säkerligen ett resultat av att jag kommenterat hennes "årskrönika" där det stod en massa skit om mig. Men utan att nämna mitt namn såklart.

Nu är det mindre än en månad kvar sedan det gått ett år från det att jag fick hotbrevet i min brevlåda. Jag mår sämre och sämre för varje dag går. Inatt har jag drömt mig bort. Funderat. Känt efter. Tror att jag är vid vägs ände nu. Antingen vänder det nu, eller så kommer det aldrig att bli bättre. Och blir det inte annorlunda än såhär, så är frågan om vad jag ska göra. Själviskt nog önskade jag att "de mina" i personalen på "min" gamla psykavdelning hade bytit arbetsplats. Men nu vet jag att de är kvar. Och att den fantastiska ssk som bytte arbetsplats till rättspsyk nu är tillbaka som föreståndare på avdelningen. Men - det är ju numera en avdelning för avgiftning. Så oavsett vad som än händer så kommer jag aldrig att hamna där igen. Så om jag försöker ta en nödutgång och misslyckas så kommer jag aldrig att hamna där. Aldrig. Så jag har ingen fallskärm. Jag har ingenting. Och ingen.

Jag vill verkligen dö. Jag vet bara inte hur. Eller när. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär längre.

Jag vill bara få ett avslut. Ett stopp. Det räcker nu.