Har nästan inte sovit alls inatt. Känt att något är väldigt fel. Och mycket riktigt; tjejen som en gång sa att jag var den enda vuxna hon kunde prata med, har nu inte bara tagit bort mig som vän på FB, utan även börjat med lösenord på sin blogg - säkerligen ett resultat av att jag kommenterat hennes "årskrönika" där det stod en massa skit om mig. Men utan att nämna mitt namn såklart.

Nu är det mindre än en månad kvar sedan det gått ett år från det att jag fick hotbrevet i min brevlåda. Jag mår sämre och sämre för varje dag går. Inatt har jag drömt mig bort. Funderat. Känt efter. Tror att jag är vid vägs ände nu. Antingen vänder det nu, eller så kommer det aldrig att bli bättre. Och blir det inte annorlunda än såhär, så är frågan om vad jag ska göra. Själviskt nog önskade jag att "de mina" i personalen på "min" gamla psykavdelning hade bytit arbetsplats. Men nu vet jag att de är kvar. Och att den fantastiska ssk som bytte arbetsplats till rättspsyk nu är tillbaka som föreståndare på avdelningen. Men - det är ju numera en avdelning för avgiftning. Så oavsett vad som än händer så kommer jag aldrig att hamna där igen. Så om jag försöker ta en nödutgång och misslyckas så kommer jag aldrig att hamna där. Aldrig. Så jag har ingen fallskärm. Jag har ingenting. Och ingen.

Jag vill verkligen dö. Jag vet bara inte hur. Eller när. Det enda jag vet är att jag inte orkar leva såhär längre.

Jag vill bara få ett avslut. Ett stopp. Det räcker nu.

Skulle ha varit i stallet igår. Men jag fick inte veta om när de skulle fara förrän bara en kvart innan. Så jag var hemma. Ensam. Ännu en julafton. Och som grädde på moset var det spöregn.

Jag klarar inte det här. Kan inte leva såhär. Och jag kommer ingenstans. Sitter bara fast.

Jag vill dö. Vill verkligen dö. Är bara ensam. Hela tiden. Och mår aldrig bättre. De allra flesta behandlar mig som skit. Inget gott varar. Och jag orkar inte mer.

Japp, jag är berusad. Av starkvinsglögg. Det här kommer nog bli en av de värsta jularna någonsin - hur otroligt det än må låta. Ska få följa med till stallet imorgon en sväng i alla fall. Sen ska jag döva mig med mat, glögg och massa piller. Hade jag inte haft så jävla ont i foten så hade jag gått långpromenader med vovven, men nu är det som det är.

Grannarna under ska vara hemma hela julen, så jag känner en ännu större press på mig att "verka normal".

Just nu vill jag bara dö. Och får jag inte det så vill jag bli nedsövd på obestämd tid.

Jag är en fet, värdelös och äcklig valross.

Loggade in på mina sidor på apoteket, och jag får inga värktabletter och inget mot nästäppa. Så nu blir det att ligga på toagolvet när mensvärken kommer. Och att vara döv när jag är förkyld, eftersom det alltid sätter sig upp mot öronen. Har dessutom vätska bakom trumhinnan, så jag är halvdöv i vanliga fall. Har aldrig berättat det för någon. Och inte fan gör jag det nu när jag inte ens kan få hjälp med nästäppa. Och nej, jag kan inte använda nässpray, för jag blir beroende av det vid första användningen. Och det hjälper inte mot vätska bakom trumhinnan.

Så..... jag gömmer mig väl här hemma...

Var med ponnyföreningen på träning igår och det var faktiskt riktigt roligt. Men som alltid så hör jag som en kråka. Tror att stora delar av mina "sociala problem" beror på att jag är så rädd att inte höra, och att jag faktiskt inte hör.

Men.... who cares..... right??

Nu rinner tårarna igen. Orkar inte.

Har nyss tackat nej till min plats på ssk-programmet vt -14......

.....gråter ihjäl mig..........

Så var då dagen här. Dagen då jag återförenades med min älskade läkare. For extra tidigt, eftersom jag inte ville vara riskera att bli sen då hon skrivit att vi bara hade kort tid på oss. Kom dit och satt och väntade, och rätt som det var så fick jag syn på föreståndaren på "min" avdelning. Han kom och satte sig och vi pratade en stund. Det är lustigt hur folk förändras och kommer till insikt när de får lite distans. Vi pratade lite allmänt - vad jag har gjort och vad han gör. Han har slutat som föreståndare och jobbar nu istället på äldrepsyk som syrra och trivs jättebra med det. Han gav mig "den där" blicken när han berättade att "Ondskan" är kvar. Jag log och sa att jag vet..... Bad honom hälsa till "de mina" om han träffade dem någon gång.

Väntade och väntade. Klockan blev 11:30... 11:35.....11:40........... 11:45..... och sen kom läkaren. Gav henne en stor kram när vi kommit in på hennes rum. Och - så hade jag en kvart, 15 min, på mig att sammanfatta mitt liv de senaste 2½ åren......... Det gick ju inte och jag grät mest. Hon var sig själv själamässigt, men kändes stel i sin yrkesroll. Kanske inte så konstigt efter att ha varit borta så länge. Men jag blev ledsen i alla fall...... Förklarade det där med medicinerna... och jag vet inte om hon kommer ge mig det som jag fick förut, trots att jag inte missbrukat förtroendet eller gjort något fel..... Och när jag bad henne skriva ut värktabletter och rinexin så sa hon att jag fick vända mig till vårdcentralen...... att det egentligen inte är meningen att de på psyk ska skriva ut sådant..... trots att det är för att jag ska ha råd med värktabletter och annat, för då får jag det på högkostnadsskyddet... och jag kommer ALDRIG gå till vårdcentralen... aldrig någonsin...... Och när jag uppdaterade henne på tandfronten så sa hon att jag måste gå till tandläkaren.... Grät då - igen - och sa att jag alltid haft tandläkarskräck.. och nu med alla flashar och att ligga still i en tandläkarstol och ha någon i ansiktet, inuti mig - det går bara inte..... Hon visste inget om vad vården kan göra, så jag gav henne en kraschkurs i vad som gäller...... men det verkade inte positivt det heller......

Sen var tiden slut. Ska få ny tid i slutet av januari eller början av februari.... Problemet är bara att sekreteraren där hon kommer att vara då, har redan börjat boka in patienter till henne, så det kan redan vara fullbokat...

Femton minuter. För 2½ år.

Kom hem och gick och handlade munkar, chips och choklad. Så nu har jag "firat" att allt är åt helvete igen.

Och imorgon är sista samtalet med min kp på drygt två veckor.

Önskar att jag var död. Funderar på att ta mitt liv. Hur jag ska göra det. Var. När. Känner att jag inte orkar mer skit nu. Har till och med sjunkit så lågt att jag blockerat alla fd "vänner" på gården. För nu räcker det. Räcker och blir över.

Jag vill verkligen dö. Jag har ingenting. Och ingen.

Hämtade just posten. Har fått julkort från min t, min själamamma. Tror jag kommer sova med det under kudden.

Tårarna strömmar nerför kinderna. Hon skriver rakt ur hjärtat. Och rakt in i mitt.

Är helt isolerad. Totalt deppad. Vill skära mig.

Några dagar kvar till julafton och på fredag är sista samtalet med min kp det här året. Sen är det ett enda ingenting fram till 7 jan. Har fått en kort tid hos min läkare som jag varit utan i 2½ år. Gissar att vi har 15-20 min att återses igen på torsdag. Hon vet ingenting om någonting, och hur ska jag kunna förklara. Hur. Tårarna kommer bara rinna. Hon har ingen aning om hur jag stridit ända tills i påskas för att få medicin. Just nu är på äldrepsyk. Mina "gamla" läsare kanske vet att jag har ett horn i sidan till dem efter att ha blivit tvångsinlagd där pga att min mamma har MS. De behandlade mig som skit. Och jag vill inte möta min fd korridorsgranne där som jag avskydde mer än något annat. Hon var naturligtvis där och "hälsade mig välkommen" när jag blev inlagd med LPT, och hennes käft går jämt och ständigt. Ingen hänsyn till sekretess eller nåt.

Varit och handlat idag. Var lite nervöst att dra kortet och betala, men jag har sparat. Har lånat ut 1000kr till min väninna som också är mitt juridiska ombud. Alla familjens konton blev kapade och de hade inga pengar, och eftersom de har två barn så lånade jag ut en tusenlapp. De är inte den sortens folk som köper hem och har på lager, utan är mer "här och nu", så därav problemet. Banken skulle ordna upp det på en vecka, och nu har det gått två snart utan att jag ens hört något om återbetalning. Jag vet att hon kommer betala tillbaka, men jag blir lite förvånad att hon inte gjort det än eftersom det är jul - jag vill ju köpa julklappar och julmat som alla andra. Försöka i alla fall.

Hade velat skicka något till min närmsta vän som bor så långt bort och som alltid finns där, oavsett vad som än händer - du vet vem du är   

När jag satt på bussen idag började tårarna rinna. Insåg plötsligt att jag inte ridit på 1½ år. Jag vet att det låter löjligt och att jag verkar bortskämd, men kontakten med hästarna betydde allt för mig. Jag älskar min hund och min kanin över allt annat på jorden - men, de är inga hästar. Hästar får mig att känna mig så trygg. Och jag vet att de inte dömer mig. De enda relationer IRL som jag haft som varit ärliga, där jag känt mig trygg, och där jag växer som människa och får ett värde, en slags stolthet (självkänsla gissar jag), är de jag haft med hästar. Jag har aldrig varit rädd för en häst, men känner en enorm respekt och hyser gigantisk förståelse för hästar och deras naturliga beteende och vad som kan hända om något går fel.