jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö istället för henne

varför kunde inte jag få dö istället

jag orkar inte leva utan henne

och jag kan verkligen inte bo kvar här nu

jag hatar mig själv

har aldrig varit mer ensam än vad jag är nu

var ute med hunden nyss

i trapphuset står astrids transportbur

har inte orkat ta reda på den

hunden tittar hoppfullt in i den och ser frågande på mig

jag låtsas som ingenting

öppnar dörren och vi går in

han går fram till astrids bur

tittar in på nedervåningen

och ställer sig på baktassarna och tittar på övervåningen

så tittar han sådär frågande på mig igen

"var är astrid"

jag sätter mig på knä och säger "astrid kommer inte hem"

jag hör mig själv säga orden och först då inser jag

ASTRID KOMMER INTE HEM

gråter tills jag nästan kräks

jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här

Nu har min älskade ninis fått ro. Straxt efter halv tre somnade hon in. Jag grät redan innan jag klivit innanför dörren. Anmälde mig i receptionen och satt ner och fortsatte gråta. Kunde inte sluta. Eftersom jag hade en akuttid så dröjde det innan veterinären kom. Minst 20 min försenad. Fick sen vänta i ett rum säkert 20 min till. Veterinären var i alla fall helt fantastisk. Hon berättade att hon själv haft en kanin som varit hennes bästa vän. Hon lade sin hand på min flera gånger, och var jättegullig mot Astrid. Hon konstaterade ungefär samma saker som jag; att Astrid var avmagrad, ögonen rann, och hon var smutsig och svullen i rumpan. Jag såg hur Astrid skämdes över hur nerkissad och nerbajsad hon var. Veterinären sa att hon tyckte sig se var vid den svullna rumpan, och hon trodde att det förmodligen fanns en eller flera tumörer som störde hela kroppen. Om jag hade velat så hade de lagt in Astrid och gjort en massa undersökningar, men varken jag eller veterinären trodde att Astrid skulle få någon livskvalité. Och chansen för att de skulle kunna göra något för henne var väldigt liten. Så därför fattade jag beslutet i samråd med veterinären att hon skulle få somna in.

Först försökte en sköterska sätta kanyl vid öronbenet, men Astrid hade för små kärl. Jag sa att hon förmodligen var uttorkad också, så jag förstod att det var svårt. Så hon fick en injektion med överdos av sömnmedel i buken. Sen lämnade de mig med Astrid och jag klappade och pussade på henne och pratade med henne tills hon somnade. Sen kom bara sköterskan in, och hjärtat slog fortfarande. Då fick hon en injektion till rakt i hjärtat som gjorde att det stannade. Sköterskan sa att det kan se otäckt ut och att jag kunde titta bort om jag ville, men jag bara fortsatte klappa och titta på min bebis. Jag visste ju att hon inte kände något.

Det värsta var att gå därifrån. Att lämna henne liggandes på britsen, utan att kunna bädda ner henne i något eller lägga något över henne. Men jag fattar ju att det inte skulle ha gjort någon skillnad. Så efter att jag gick och tårarna bara forsade så skulle de komma och hämta henne för att skicka iväg på kremering. Så jag hoppas att de gjorde det, och att det var på ett värdigt sätt.

Hon var fortfarande varm när jag gick. Varm, slapp....... mjuk... och luktade sådär gott bakom öronen.

Förstår inte hur jag ska överleva utan Astrid

visst, jag har hund, men han är inte astrid

vem ska nu tröstamig när jag är ledsen

vem ska jag nu stoppa ner näsan bakom öronen på och känna den där fantastiska doften och mjukheten

vem ska lyssna på mig när jag behöver prata

vem ska nu älska mig lika mycket som jag älskar den

önskar att jag kunde ta astrids plats

Min mor har hjälpt mig ordna en akuttid hos veterinären till Astrid. Kl 13:20 idag.

Vet att jag kommer fara dit med min älskade vän. Och fara hem med en tom transportbur och ett bottenlöst hål, som suger in det lilla ljus jag har i mitt liv. Mitt livs enda mening kommer slockna. Med henne försvinner en hel era.

Men jag vet att hon inte längre behöver lida.

Och ja, självklart ska veterinären kolla igenom henne först, men jag vet vad som kommer att ske. Den som tog emot samtalet när min mor ringde frågade 3 ggr om hon verkligen är 8 år. Så jag antar att de anser det gammalt. Men det gör inte jag.

Jag måste vara stark för henne tills dess att hon får hjälp. Men hur jag ska ta mig hem sen vet jag inte. Kan inte hoppa på en buss storgråtandes.

Gode gud låt mig dö nu.

Gråter mig till sömns inatt också. Har hört av mitt livs kärlek. Bara lite kort, men det räckte. Han är stolt pappa till två barn nu. Jag är glad för hans skull och att han hittat sitt livs kärlek och själsfrände. Är glad att de har varandra och att de verkligen älskar varandra.

Acceptans är ordet. Jag är inte svartsjuk eller avundsjuk. Känner bara livssorg och ett oändligt hål inuti mig. Men jag accepterar det. Det var ju så det blev och så det är. Tänk så enkelt - egentligen.

Jag är den mest fruktansvärda människan som finns!!!!!!

Astrid hade kissat på sig själv idag också, så jag tvättade av henne i handfatet. Det gick jättebra. Såg att hon hade mer fälld päls som satt fast, och för hon skulle få vara torr i rumpan någon gång så bestämde jag mig för att blåsa henne torr med vovvens hårtork. Inga problem med det heller. Så när hon är torr så försöker jag få bort de hårda kakor av päls som är kvar, och då händer det - jag slinter med saxen och KLIPPER HÅL PÅ HENNES SKINN!!!!!! Jag höll mig lugn men grät som ett såll. Men hade sinnesnärvaro att badda med blodstoppande pulver. Det blödde inte jättemycket, men det måste ha gjort så IN I HELVETE ONT!!! Och hon visar inget, låg bara still.

Har insett idag att hon är brunstig, så det kan vara en bidragande orsak till varför hon har problem i just det området. Imorgon blir det att titta till såret, och om hon kissar på sig själv igen så blir det till att tvätta och torka henne igen på kvällen. Men då INGEN SAX!!!

Har päls överallt nu. Måste städa det första jag gör imorgon bitti. Hårtorken har blåst runt drivor med päls överallt. Man blir dessutom bortskämd och överkänslig för lös päls när man har en långhårig hund som inte fäller.....

Har tagit både sömnmedicin, insomningstablett och lugnande.... så jag hoppas att jag kan sova... trots att jag hatar mig själv för att jag är fruktansvärd........

Inget samtal imorgon heller, för min kp har planeringsdag. Så vi ska ses på tisdag em istället.

Är så yr. Undrar om man kan bli yr om man har järnbrist..... har ju fått "äcklet" nu... och det verkar inte hjälpa att ta tablett som höjer blodtrycket.. så den här gången beror det väl inte på lågt blodtryck.

Älskade lilla mattes bebis.... förlåt mig.......    

Inatt bestämde jag mig för att ta en närmre titt på Astrids rumpa. Klippte rent henne och upptäckte att det fastnat massa fälld päls. Så jag klippte och kammade i en timme, och till slut såg hon ok ut. Sen gick hon på lådan - utan att det fastnade. Och hon har ätit morot och godis, och druckit nästan en halv flaska vatten inatt. Så.. nu väntar jag och ser hur det går. Veterinärbesöket är i alla fall inställt veckan som kommer - förutsatt att inget förvärras.

Just nu vill jag bara flytta..... komma härifrån... bort...... Vill bara skrika högt. Önskar att huset jag erbjöds att hyra hade legat bättre till så att jag inte skulle behöva ge upp hästarna och alla drömmar..... men.. någon gång kanske det är dags att lägga ner. Frågan är bara när.

Gråtit så ögonen svullnat igen. Astrid är jättetrött. På bara några dagar har hon magrat av massor, och hon äter inte upp pellets, godis eller morötter. I ett par dagar nu har hon haft stora kakor med kiss och bajs i rumpan som jag fått försöka bada bort. Hon går på lådan, men det fungerar bara inte. Ögonen rinner, men inte mer än vanligt och hon är inte besvärad av det. Men hela hennes stolthet och glimten i ögonen som hon alltid, alltid, har haft finns inte längre. Ser på henne att hon skäms över att kissa och bajsa på sig, och det gör så in i helvete ont i mig att jag DÖR.

Idag har jag bestämt mig. Hon ska inte behöva lida för min skull, för att jag är så egotrippad att jag vägrar förlora henne. SMSade min mor och berättade hur läget är, och har bett henne hjälpa mig ringa och boka en veterinärtid nu i veckan. Jag vet redan vad de kommer att säga; att hon är gammal, att hon har haft ett bra liv, och ev att de kan göra något för att underlätta för henne, men att hon skulle lida av det. Och så kommer de fråga mig vad jag vill. Och mitt hjärta kommer att stanna när jag svarar att jag bara vill vad som är bäst för henne, att inte plåga henne i onödan, utan om de tror att hon mår bäst av att somna in så får hon göra det.

Lade mig på soffan för några timmar sedan med henne på magen, och klappade på henne tills jag grät mig till sömns. Vi låg där som förr i tiden och bara myste, bara var, under filten. Hon har räddat mitt liv fler gånger än vad jag kan räkna, hon är den enda sanna och trogna vän jag haft. När jag varit ledsen så har hon tröstat mig, slickat mig i ansiktet. När jag varit trött och legat i soffan så har hon legat där med mig, och putsat mig i hårbotten som för att ta hand om mig. Jag har hållit om henne med hela min själ och mitt hjärta och viskat att hon aldrig någonsin får lämna mig. Aldrig någonsin dö ifrån mig. För då då kommer jag också att dö.

Om hon får somna in nu under kommande vecka...... gör jag det också då......?

Jag fattar att det låter löjligt, att hon "bara är en kanin", men för mig är hon så mycket mer än så. Hon symboliserar allt och den enda anledningen för mig att leva. Hon är mitt allt. Min familj. Dör hon..... så dör jag........