Haft samtal med min kp idag - äntligen. Lyckades att inte slänga mig runt halsen på honom och tacka honom för att han lever. Tror det är första gången sedan jag började hos honom som jag inte kramat honom direkt efter ett uppehåll.... men jag tror att det som låg överst i mig var att "det är såhär det kommer bli sen, jag kommer vara såhär ensam". Berättade såklart det och brast i gråt. Kände hans empati genom luften, han behövde inte säga något, jag vet att han kände min smärta.

Tydligen har min läkare mailat till mig, men jag har inte fått något mail. Som tur var så skickade hon en kopia till min kp, så jag fick läsa det där. Vi ska träffas alla tre i slutet på månaden. Är skitnervös redan nu. Vet hur det känns att sitta i ett rum med inte en, utan två människor, som jag älskar och som verkligen vill mig väl. Den självdestruktiva sidan av mig blir hysterisk. Jag vet hur det varit tidigare. Det är som exorcism. Men jag skäms mest. För att jag tar upp deras tid. För att jag är så jävla dålig. Det gör så ont. Ont att sitta mellan två beskyddare, två helare.

Önskar att jag var död.