Gråter mig till sömns inatt också. Har hört av mitt livs kärlek. Bara lite kort, men det räckte. Han är stolt pappa till två barn nu. Jag är glad för hans skull och att han hittat sitt livs kärlek och själsfrände. Är glad att de har varandra och att de verkligen älskar varandra.

Acceptans är ordet. Jag är inte svartsjuk eller avundsjuk. Känner bara livssorg och ett oändligt hål inuti mig. Men jag accepterar det. Det var ju så det blev och så det är. Tänk så enkelt - egentligen.