jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö

jag vill dö istället för henne

varför kunde inte jag få dö istället

jag orkar inte leva utan henne

och jag kan verkligen inte bo kvar här nu

jag hatar mig själv

har aldrig varit mer ensam än vad jag är nu

var ute med hunden nyss

i trapphuset står astrids transportbur

har inte orkat ta reda på den

hunden tittar hoppfullt in i den och ser frågande på mig

jag låtsas som ingenting

öppnar dörren och vi går in

han går fram till astrids bur

tittar in på nedervåningen

och ställer sig på baktassarna och tittar på övervåningen

så tittar han sådär frågande på mig igen

"var är astrid"

jag sätter mig på knä och säger "astrid kommer inte hem"

jag hör mig själv säga orden och först då inser jag

ASTRID KOMMER INTE HEM

gråter tills jag nästan kräks

jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara det här

Nu har min älskade ninis fått ro. Straxt efter halv tre somnade hon in. Jag grät redan innan jag klivit innanför dörren. Anmälde mig i receptionen och satt ner och fortsatte gråta. Kunde inte sluta. Eftersom jag hade en akuttid så dröjde det innan veterinären kom. Minst 20 min försenad. Fick sen vänta i ett rum säkert 20 min till. Veterinären var i alla fall helt fantastisk. Hon berättade att hon själv haft en kanin som varit hennes bästa vän. Hon lade sin hand på min flera gånger, och var jättegullig mot Astrid. Hon konstaterade ungefär samma saker som jag; att Astrid var avmagrad, ögonen rann, och hon var smutsig och svullen i rumpan. Jag såg hur Astrid skämdes över hur nerkissad och nerbajsad hon var. Veterinären sa att hon tyckte sig se var vid den svullna rumpan, och hon trodde att det förmodligen fanns en eller flera tumörer som störde hela kroppen. Om jag hade velat så hade de lagt in Astrid och gjort en massa undersökningar, men varken jag eller veterinären trodde att Astrid skulle få någon livskvalité. Och chansen för att de skulle kunna göra något för henne var väldigt liten. Så därför fattade jag beslutet i samråd med veterinären att hon skulle få somna in.

Först försökte en sköterska sätta kanyl vid öronbenet, men Astrid hade för små kärl. Jag sa att hon förmodligen var uttorkad också, så jag förstod att det var svårt. Så hon fick en injektion med överdos av sömnmedel i buken. Sen lämnade de mig med Astrid och jag klappade och pussade på henne och pratade med henne tills hon somnade. Sen kom bara sköterskan in, och hjärtat slog fortfarande. Då fick hon en injektion till rakt i hjärtat som gjorde att det stannade. Sköterskan sa att det kan se otäckt ut och att jag kunde titta bort om jag ville, men jag bara fortsatte klappa och titta på min bebis. Jag visste ju att hon inte kände något.

Det värsta var att gå därifrån. Att lämna henne liggandes på britsen, utan att kunna bädda ner henne i något eller lägga något över henne. Men jag fattar ju att det inte skulle ha gjort någon skillnad. Så efter att jag gick och tårarna bara forsade så skulle de komma och hämta henne för att skicka iväg på kremering. Så jag hoppas att de gjorde det, och att det var på ett värdigt sätt.

Hon var fortfarande varm när jag gick. Varm, slapp....... mjuk... och luktade sådär gott bakom öronen.

Förstår inte hur jag ska överleva utan Astrid

visst, jag har hund, men han är inte astrid

vem ska nu tröstamig när jag är ledsen

vem ska jag nu stoppa ner näsan bakom öronen på och känna den där fantastiska doften och mjukheten

vem ska lyssna på mig när jag behöver prata

vem ska nu älska mig lika mycket som jag älskar den

önskar att jag kunde ta astrids plats

Min mor har hjälpt mig ordna en akuttid hos veterinären till Astrid. Kl 13:20 idag.

Vet att jag kommer fara dit med min älskade vän. Och fara hem med en tom transportbur och ett bottenlöst hål, som suger in det lilla ljus jag har i mitt liv. Mitt livs enda mening kommer slockna. Med henne försvinner en hel era.

Men jag vet att hon inte längre behöver lida.

Och ja, självklart ska veterinären kolla igenom henne först, men jag vet vad som kommer att ske. Den som tog emot samtalet när min mor ringde frågade 3 ggr om hon verkligen är 8 år. Så jag antar att de anser det gammalt. Men det gör inte jag.

Jag måste vara stark för henne tills dess att hon får hjälp. Men hur jag ska ta mig hem sen vet jag inte. Kan inte hoppa på en buss storgråtandes.

Gode gud låt mig dö nu.