Varit på samtal på fm. Grät som vanligt..... Vi pratade om tandläkaren. Hon kommer till min kp på vår samtalstid på måndag. Jag vet inte om jag kommer kunna ta mig dit. Seriöst. Jag kommer förmodligen springa därifrån. Pinsamt nog. Eller så kommer jag att kräkas. Min kp försöker få mig att känna mig trygg och sa att inget ju kommer att hända på måndag i alla fall - det är bara ett inledande möte. Men jag är livrädd ändå. Det vore lättare att dö. Sa det. Och sa att jag inte vet hur jag ska göra om - OM - det blir något av det här. För ska de söva ner mig och tandläkaren ska kolla munnen...... ja, då vetefan om jag pallar att vara ensam natten innan... och/eller natten efter.... men var ska min älskade vovve vara då. Jag har inga vänner. Jag har ingen. Jag har min "väninna", men hon har 3 st dansk-svensk gårdshund som är halvaggressiva.... och jag har mina grannar med vovves bästa lekkompisar, och deras ena hund har mat står framme dygnet runt för att den inte äter, och den andra yngre kissar och bajsar inne. Är det bättre??

Inte vet jag.

Vore lättare att dö. Mycket lättare. MYCKET mycket lättare. Frågade min kp om han är rädd för att dö. Förklarade att jag aldrig haft någon "fas" där jag helt plötsligt insett min dödlighet och varit rädd. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Någonsin. Han blev lite ställd först, men han sa att han har saker och ting och människor (otvivelaktigt sina barn) att leva för. Det kan jag förstå. Jag sa det. Att jag förstår. Och att jag antar att jag helt enkelt aldrig haft något som riktigt håller mig kvar i livet, något som betyder mer än att få slut på lidandet. Jag har min hund, det är allt. Det är inte så lite, men samtidigt skulle han inte må sämre av att bo hos någon annan som älskade honom - och kunde ge honom allt det som jag inte kan.

Jag är i alla fall inte rädd för att dö. Har aldrig varit. Kommer aldrig att vara. Då är ju bara allt över. Bara ett ingenting.