När jag satte mig i väntrummet så såg jag att den röda lampan lös hos min kp. Jag förstod att han skulle bli sen, att han inte tänkt. Blev genast ledsen och sårad, men försökte tänka positiva tankar som "såklart att han kommer vara i tid, han vet att du är här och han vet hur illa det slutade i onsdags". Så jag hade ett öppet sinne. Vad hände? Han blev sen. Jag kunde inte prata, satte mig bara och var tyst. Stirrade på en sladd som lindats runt elementet och försökte bara andas. Han började prata. Frågade hur det var med mig. Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Han tog upp det som hände i onsdags och sa att självklart vill han mig inget illa, och att han förstår hur jag menar men att han vill försöka pusha mig uppåt, framåt. Mina tårar började rinna. Sa viskande att jag vet det, men att det faktiskt finns begränsningar för vad som går och inte. Floder av tårar längs mina kinder. Jag lyfte blicken och såg på honom och han såg mig rakt i ögonen och sa att han förstår. Men jag vet att han inte förstår. Inte det som jag behöver få honom att förstå. Att han inte behöver hålla med mig, men att han måste tro på det jag säger. Ännu mer tårar. Visste inte om jag skulle resa mig upp och springa därifrån, kasta mig runt hans hals, eller bara skrika rakt ut och dunka huvudet i väggen tills jag förlorade medvetandet.

Jag gjorde ingenting av det. Grät mest och bara stirrade på sladden på elementet. Han försökte skämta med mig så som vi brukar göra, och jag svarade men helt utan känsla. Han visste det, han både såg och kände det. Och bad om ursäkt för att han försökte skoja. Jag såg att han var trött. Jättetrött. Och han hade inte läst mailkonversationen som är meningen att vi ska ha oss tre parter emellan inkl tandläkaren. Jag förstår att han är upptagen, att han har massor att göra, hela tiden. och jag borde inte lägga mer arbetsbörda på honom. Men jag rår inte för att jag blir ledsen och känner mig besviken.

Han frågade mig - baserat på mina tidigare erfarenheter med brutna löften av människor jag litat på - om jag är rädd att han inte ska komma om/när jag ska sövas för tandproblemen. Jag svarade nej. Men att jag är rädd för att han inte vill komma. Han såg på mig och svarade lite för dröjsamt att "jag har ju sagt att jag ska vara där".

Men det är inte samma sak. Han vet det. Jag vet det. Och jag läser honom som en öppen bok. Och han vet det också.

Jag vet inte var det här ska sluta. På fredag ska han vara borta igen, så jag fick en tid på torsdag istället. Vi får väl se vad som händer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...