Idag har jag inte gjort mycket. Typ ingenting. Bara gått och lallat runt. Har inte haft lika mycket panik idag, konstigt nog.... men jag tror att det lär slå till rejält imorgon när det går upp för mig att det faktiskt är på riktigt. Eller senare ikväll..........

Har käkat 3 mackor idag, och 100g mjölkchoklad. Är så rädd att kräkas av ångest imorgon. Eller när som helst.

Har varit till stan idag och köpt en stressboll. Insåg att jag behöver ha något mer än bara 5 stesolid imorgon, och mina andra stressbollar dog för länge sedan. Så har jag en som jag köpt på hjälpmedelscentralen, men den vill jag inte riskera att ha sönder.... och så har jag lera, men den kan bli smutsig och går inte att göra rent. Så det blev en stressboll från Teknikmagasinet. Valde en gul "glad gubbe" och inte en svart med dödskalle på. Bara för att inte alla ska tänka att det överensstämmer med en mörk psykstörd människa. Den gula är fulare och syns mer, men ja... (0m någon undrar så är fyllningen inkapslad med en svart "cykelslangslagningslapp", så på den svarta syns det knappt men syns lång väg på den gula).

Allt känns så jävla overkligt! Skulle verkligen behöva skära mig, men gissa hur fan det skulle se ut när de ska söva mig - förutsatt att jag nu pallar det här imorgon.......... Narkosläkaren som valts ut åt mig är bortrest minst halva november, så det hade ju varit bra om det gått att ordna med det innan han far (japp, det är en "han", men jag hoppas på att han verkligen är BRA, för då spelar det inte så stor roll att det är en "han"). Inte för jag vet om det ens blir av före årsskiftet, men tänker att det är bra att ha dörrar öppna...... eftersom läget är så akut och instabilt..........

Mmm.... jag biter ihop tänderna så hårt... så innerst inne är jag nog inte så lugn.....

Jag vet att jag inte kommer  bli våldtagen imorgon, jag vet att ingen kommer slita av mig kläderna, jag vet att jag inte kommer bli inlagd med LPT. Men ändå är jag livrädd. Och jag skäms.

Jag är så äcklig. Och mina tänder är helt åt helvete. Och imorgon kommer det finnas bevis för det. En klar bild på hur jävla mycket åt helvete det är. Hur FEL det är, JAG är - återigen.

De vet om hur rädd jag är, så de kommer inte säga något till mig. Men vem vet vad de säger bakom min rygg. Vad de säger på kafferasten dagen därpå, vad de berättar om patient x för familjen.

Det enda jag söker är empati. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller annat trams. Jag vill bara ha förståelse. Det är allt.

Nu är det 29 timmar kvar. Ungefär.

Andas. Måste andas.