Innan jag skulle fara så var jag ju tvungen att rasta vovven. Naturligtvis stötte jag på ALLA hundägare jag känner. Höll på att avlida - minst sagt. Tog mig i alla fall till bussen, och klev av vid sjukhuset. Gick med skakiga ben till väntrummet utanför min kp's rum. Satte mig där och tog fram stressbollen och klämde järnet. Var som förstelnad av skräck. Min kp avslutade samtalet med sin patient lite tidigare än beräknat (förmodligen hade de börjat tidigare) så han frågade om jag ville komma in på hans rum en stund. Satte mig där och dog. Tårarna sprutade. Han ringde tandläkaren innan vi skulle gå så att vi skulle kunna mötas. Jag fick inte luft på vägen dit. Min kp fick dirigera mig genom att hålla ena armen om ryggen för att jag skulle ta mig någonstans alls. Efter att vi klivit av hissen på rätt våningsplan låste sig allt. Jag bara stod där och tänkte "FLY!!!!". Min kp pratade med mig och slussade mig in på röntgenavdelningen. Jag panikade. Kunde inte andas. Skakade hel och hållen. Fick träffa (läs se) röntgensköterskan och hon gick igenom "maskinen". Kände igen den litegrann, vet i alla fall hur den fungerar. Bad om en stund att lugna ner mig, och det var självklart. Men så stod alla tre och tittade på mig, och jag sa faktiskt att "det blir inte bättre av att tre personer står och tittar på mig". De fattade vinken, så tandläkaren och tandsköterskan lämnade rummet. Min kp var kvar. Han satt på en pall. Jag gick fram till honom och tog hans händer och bad honom att hjälpa mig andas. Det tog en stund, men till slut så hade jag samlat mig i alla fall lite. Vänster ben levde sitt eget liv och skakade som fan hur jag än gjorde, men jag försökte andas lugnt och fokusera på att kunna stå stilla. Annars blir ju röntgenbilden åt helvete. Min kp fick stanna hos mig i rummet under röntgen och han höll sin hand på min hand där jag stod och höll i mig. Kändes som jag skakade hela tiden så jag tänkte att det här går åt helvete. Väntade medan röntgenspecialisten bedömde bilden - om den var ok eller om den behövdes tas om. Den blev godkänd till min stora förvåning. Grät lite. Satt nära min kp. Tänkte inte på det då, men jag satt som klistrad intill honom när vi väntade.

Så nästa vecka ska tandläkaren titta på bilden och fundera på vad som kan behöva göras och hur i så fall. Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst, vem som ska höra av sig till vem. Så jag känner mig lite förvirrad. Vet inte heller hur tidsspannet ser ut - om det finns en chans att det värsta går att åtgärda före jul tex. Känner att om jag ska göra det här så får det inte gå för långt mellan varje "steg", för då blir det ännu svårare, kan aldrig få något "tempo".

Så var den här dagen slut i alla fall. Jag överlevde. Jag kräktes inte. Kan inte säga att det gick bra - men utifrån mina förutsättningar så gick det som jag hoppats på i bästa fall. Så det är ju någonting i alla fall.

Fyra timmar innan jag helst ska vara på röntgen. Allra senast 17:30. Mår så illa. Har ätit en vindruva och druckit lite vatten. Är inte alls lugn idag. Inte alls. Har gråtit. Mailat och smsat min kp (stackars honom).

Känns som att jag kommer kräkas när som helst. Har ingen aning om hur jag ska klara lukten. Tandläkarlukten. Alla minnen. Men jag hoppas att i alla fall slippa flashar just då, för om jag bara får förståelse så BORDE jag inte koppla på "övergrepps-mode". Borde ju i så fall snarare ha fullt upp med min tandläkarskräck.

Har en rejäl klump i halsen. Önskar att den kunde försvinna. Mår tillräckligt dåligt som det är.