Vet inte vad jag känner såhär dagen efter. Hade samtal på fm, och min kp var mäkta nöjd med gårdagen. Tror att han börjar förstå hur mycket han betyder för mig. Det värsta är att jag tror att det skrämmer honom lite. Och idag skrämde han mig med det. Jag förstår honom. Men samtidigt om han verkligen vill hjälpa mig och finnas här som han sagt, så känns det inte jättetryggt när han säger att inte vet hur länge han kan vara borta från sin arbetsplats en dag. Dvs den dag som jag ev/förhoppningsvis blir sövd och får hjälp. Tänk om han bara går och jag måste ligga kvar där en timme till. Ensam. Då skiter jag i det.

Jag har i min enfald trott att när han sagt att han kommer vara med mig hela tiden så har han menat HELA TIDEN. Något i mig sa att det vore bättre för både mig och honom om det liksom blev klart. Så att det var över. Istället för att ägna onödig tid åt att han ska försöka övertyga mig om att jag klarar typ hälften själv.

......tårarna rinner.............

Ska skriva till tandläkaren i helgen. Sammanställa frågor. Och då får jag väl ta upp det här med att jag inte kommer klara av att vara ensam och utelämnad. Behöver få svar på vad nästa steg är, och när det ska tas. Bollen behöver hållas i rullning. Annars kommer jag hoppa av.

Önskar att jag kunde få slippa rädslan någon jävla gång bara. Bara någon jävla gång.