Tandläkaren svarade före min kp, och hon flyttade fram tiden till 17:30. Så då hinner min kp ha samtalet med sin nya patient och sen går vi dit tillsammans. Är det tänkt i alla fall. Han sa idag att får ta max 5 stesolid, dvs 50mg. Känns inte rättvist. Jag hade tagit 5 när vi hade "ett första möte" med tandläkaren, och på min kp's rum. Och det gick ju som det gick.

Han verkar i alla fall förstå på ett annat sätt nu, även om han kör med "den obotliga optimisten". Men jag misstänker att han måste leva så, så därför är han så inne på det. Tror, eller ja, jag känner - och vet - att han haft ett hårt liv. Så jag tror att det är hans sätt att gå vidare och leva. Jag vet nog ganska mycket om honom som han inte tror att jag förstått/känt/räknat ut.

I alla fall - jag är skitnervös och livrädd. Mår illa av ångest. Och det jobbigaste är att jag har så mycket flashar, och när jag inte har det så är det bara tandläkaretandläkaretandläkare. Har börjat laxera igen - för att inte skära mig. Det är inte bra, och som min kp sa idag så byter jag ju bara ut det ena mot det andra. Jag vet det, mer än väl. Men jag har inte lyckats hitta något annat som hjälper.

Söndag. Imorgon måndag. Samtal kl 16. Får förmodligen veta då om det blir tandläkarröntgen på torsdag. Blir det inte det så skiter jag i allt det. Klarar inte hålla på såhär längre.

Håller på att dö, sakta. Jag vill dö fort.

Jag hoppas att min kp har förstått. Igår em mailade han mig trots att han var på utbildning - med andra ord är det som jag trott, dvs att den är på arbetsplatsen och att det funkar precis som när min t fortfarande jobbade.

Han svarade "Har läst dina mail". Han är ju ingen skrivande person, men han skrev ju något i alla fall. Så något har väl gått fram - hoppas jag.

Har så stark dödslängtan. Så himla stark dödslängtan. Vet inte var jag ska göra av mig själv. Orkar inte.

Och ikväll när jag gick ut med hunden så var det MASSOR med ungjävlar som levde rövare precis här utanför, och jag var uppriktigt sagt RÄDD. Rädd att bli attackerad och våldtagen, misshandlad. Gick med ena handen i fickan redo att ta fram självförsvarssprayen och använda den. Inte att undra på att jag vill - och måste - flytta härifrån....

Söndag kvar. Sen måndag. Kl 16 har jag samtal. Då får jag veta om det blir något av tandläkarprojektet eller ej. Som det känns så vore det lika bra att lägga ner, för jag kommer ändå att dö.

Samtalet med min kp gick käpprätt åt helvete.

Slutade med att jag sa att jag mailar tandläkaren - igen - eftersom min kp varken har läst eller svarat som vi kom överens om på mötet. Det här är vad jag skrev.

Till tandläkaren OCH min kp:

Hej på er,
Nu adresserar jag det här till er båda, så att även *min kp* faktiskt LÄSER något av det här som vi tre kom överens om att ta via mailen.
 
Efter dagens samtal med *min kp* är jag väldigt splittrad - å ena sidan känner jag att jag måste göra det här för att överleva, och å andra sidan känner jag att det bästa kanske är att strunta i allt och bara lägga mig ner och dö.
 
*Min kp* har en annan patient inbokad kl 16-16:45 torsdagen den 23/10, så han kan komma loss TIDIGAST kl 17:15. (Självklart tillhör det ovanligheterna att han har en patient så sent, och självklart krockar det just den här dagen - så med andra ord; min vanliga "otur") Och som jag skrivit här tidigare, och även sagt, så behöver jag tid på mig att "landa" och kan inte bara kasta mig in i att klara röntgen så fort jag sätter min fot på våningsplanet. Så jag vet inte hur vi ska göra. *Min kp* själv föreslog denna torsdag (idag) först, och ändrade till "nästa torsdag" (dvs 23/10) efter mina nervösa protester. Han sa att han kunde vilket som, så jag antog att det var "klubbat och klart" till, säg 99%. Men - det var en miss av mig, för jag ville försöka fatta ett svårt beslut på egen hand. Till råga på allt så har jag insett att jag inte vet om det är meningen att jag ska "hoppa in" på röntgen kl 17:15 eller om det kan bli senare? Jag tänker att ni alla vill och behöver få gå hem i någorlunda tid, så jag vill inte att ni ska känna att det blir för sent eller tar för lång tid.
 
Jag behöver träffa *min kp* någonstans UTANFÖR sjukhuset och få hans stöd för att överhuvudtaget kunna ta mig på plats, och då han inte har tid att träffas förrän 17:15 så finns det ingen chans i världen att vi kan gå raka vägen dit då. Jag har ingen aning om hur lång tid det kan ta för mig att komma dit, för när det dessutom blir stressigt så ökar risken att jag förmodligen vänder och springer därifrån - oavsett hur mycket lugnande/ångestdämpande jag tar innan. Och antingen så gör jag det här, eller så gör jag inget mer försök. Försöker jag och misslyckas så ger jag upp, för jag orkar inte mer nu.
 
För mig är bara tanken på det här svindlande ångestfyllt, och det TORTERAR mig inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Så jag känner att antingen så gör jag det här SNART/NU, eller så lägger jag ner allt för att jag helt enkelt inte orkar gå runt med och i det här.
 
Så ni, *tandläkaren* och *min kp*, får bestämma er för om det blir den 23/10 eller ej. Om *min kp* kan boka om patienten eller om det går att ta det än senare efter arbetsdagens slut. Det är ju inget som jag kan bestämma eller lägga mig i, så det är helt upp till er. Jag klarar i alla fall inte att vänta längre, så går det inte så lägger vi ner det här. Och avblåser vi allt så är det ok för mig också, för jag förstår att det är så gränsöverskridande att jag inte har någon rätt att få det här. Så jag kommer inte hysa agg gentemot någon av er, oavsett hur det än blir.
 
*Min kp* är på utbildning imorgon fredag (17/10), så han kommer inte läsa det här förrän på måndag (och jag HOPPAS att han läser det då). Men jag förväntar mig att jag får veta hur det blir senast måndag kväll.
 
Jag är ledsen att det blev såhär. Jag är alltid bara till besvär och är krånglig och fel. Förlåt mig.
Men som sagt; nu får det vara nog - antingen löser vi det här tills den 23:e, eller så struntar vi i det.
 
Hälsningar från en förkrossad Maria

Sen har jag även mailat enbart min kp:

har tryckt i mig en prinsessrulltårta
och en påse chips med priset att hela munnen är uppskuren
toppar nog det med laxertab ikväll också precis som igår
jag klarar inte det här
jag är ledsen men jag orkar inte
försöker och försöker att inte skära mig
men snart går det åt helvete
 
jag måste veta var jag har dig
jag måste veta att du är med mig
att du har koll
 
du visste att det förmodligen skulle bli tandläkare nästa vecka
det var till och med du som föreslog den torsdagen
du borde veta att jag inte pallar att bara "möta dig där kl 17:15"
det skrämmer mig att jag inte lyckats förmedla det till dig
 
det här gör att minnen väcks från de andra gångerna jag skulle utsätta mig för något med syftet att "få ett drägligare liv"
jag menar, börjar det krångla redan nu innan något ens hänt, hur fan ska det då bli
 
jag är inte arg på dig
jag är bara ledsen
och besviken
känner mig sviken
 
och du är den som jag lever för
den som håller mig vid liv
och den som ska vara min trygghet i det här
det gör mig ganska förvirrad
och jag vill inte tvivla på dig
jag har inte "råd" med det
snällasnällasnälla låt mig inte börja tvivla
 
du har frågat vad jag behöver för att kunna klara det här
och jag har väl inte vågat vara rak och tydlig
så jag är det nu
 
jag behöver dig
behöver träffas någonstans UTANFÖR sjukhuset först innan vi går till tandläkaren
och hur fjantigt det än låter så behöver jag hålla din hand när vi går dit - dels för att verkligen känna att du är där, men också för att jag inte ska vända och bara dra därifrån
en hand på axeln kanske
och jag behöver veta att du står bakom mig - både psykiskt och fysiskt
släpp inte taget om mig förrän du måste, när de ska ta röntgenbilden
och när det gäller den "enkla undersökningen" senare - om det nu blir något av det här
om/när dagen kommer, så behöver jag att du står bakom mig när jag ska gapa
hålla händerna på mina axlar så att jag vet att jag är skyddad i alla fall från ena hållet
 
förstår du nu hur mycket jag behöver dig?
på vilket sätt jag behöver dig?
 
du pratar om att jag gjort framsteg
allt beror på dig och bara dig
utan dig hade jag inte levt idag
vi behöver inte vara överens om allt
det viktigaste är ju att vi förstår och respekterar varandra
för annars hade jag garanterat inte kommit en enda mikrometer framåt

Varit och simmat idag trots att jag inte orkade gå upp ur sängen. Kändes bra till en början, men på slutet var det massor med folk så det blev bokstavligt talat hela havet stormar. Klev raka vägen in på ica efter att ha gått av bussen, och det blev en burk fiskbullar och 4 munkar som jag tryckte i mig när jag kom hem. Har så mycket ångest och mår så jävla dåligt, och det blir inte bättre av att inte kunna tugga och äta det jag vill och behöver. Så självklart öser jag i mig skräp pga konsistensen. Och av ren desperation, frustration, ångest, osvosv....

......mår riktigt dåligt nu också.... försöker bara stå ut.............. hunden är helt galen, dels pga understimulering och såklart pga mitt mående..... han går runt och skäller och vill att jag ska ge honom all uppmärksamhet... och jag orkar bara inte...

När jag satte mig i väntrummet så såg jag att den röda lampan lös hos min kp. Jag förstod att han skulle bli sen, att han inte tänkt. Blev genast ledsen och sårad, men försökte tänka positiva tankar som "såklart att han kommer vara i tid, han vet att du är här och han vet hur illa det slutade i onsdags". Så jag hade ett öppet sinne. Vad hände? Han blev sen. Jag kunde inte prata, satte mig bara och var tyst. Stirrade på en sladd som lindats runt elementet och försökte bara andas. Han började prata. Frågade hur det var med mig. Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Han tog upp det som hände i onsdags och sa att självklart vill han mig inget illa, och att han förstår hur jag menar men att han vill försöka pusha mig uppåt, framåt. Mina tårar började rinna. Sa viskande att jag vet det, men att det faktiskt finns begränsningar för vad som går och inte. Floder av tårar längs mina kinder. Jag lyfte blicken och såg på honom och han såg mig rakt i ögonen och sa att han förstår. Men jag vet att han inte förstår. Inte det som jag behöver få honom att förstå. Att han inte behöver hålla med mig, men att han måste tro på det jag säger. Ännu mer tårar. Visste inte om jag skulle resa mig upp och springa därifrån, kasta mig runt hans hals, eller bara skrika rakt ut och dunka huvudet i väggen tills jag förlorade medvetandet.

Jag gjorde ingenting av det. Grät mest och bara stirrade på sladden på elementet. Han försökte skämta med mig så som vi brukar göra, och jag svarade men helt utan känsla. Han visste det, han både såg och kände det. Och bad om ursäkt för att han försökte skoja. Jag såg att han var trött. Jättetrött. Och han hade inte läst mailkonversationen som är meningen att vi ska ha oss tre parter emellan inkl tandläkaren. Jag förstår att han är upptagen, att han har massor att göra, hela tiden. och jag borde inte lägga mer arbetsbörda på honom. Men jag rår inte för att jag blir ledsen och känner mig besviken.

Han frågade mig - baserat på mina tidigare erfarenheter med brutna löften av människor jag litat på - om jag är rädd att han inte ska komma om/när jag ska sövas för tandproblemen. Jag svarade nej. Men att jag är rädd för att han inte vill komma. Han såg på mig och svarade lite för dröjsamt att "jag har ju sagt att jag ska vara där".

Men det är inte samma sak. Han vet det. Jag vet det. Och jag läser honom som en öppen bok. Och han vet det också.

Jag vet inte var det här ska sluta. På fredag ska han vara borta igen, så jag fick en tid på torsdag istället. Vi får väl se vad som händer.

Ena sidan av mig vill och behöver samtalet idag. Den andra bävar för att det ska bli en fortsättning där onsdagens samtal slutade. Jag balanserar på en tunn smal linje just nu, där ett fall skulle innebära att jag skär mig. Jag ifrågasätter en massa saker, såsom om jag verkligen är någon för min kp eller om jag bara är en i mängden. Jag vet att det är fel att känna så, för självklart ser han mig som en individ. Men jag vet att jag inte betyder lika mycket för honom, att han inte bryr sig om mig, på samma sätt som min t gjorde. Man kan hjälpa en människa på så många sätt, på så många olika nivåer. Jag tror att hans historia och att han är en man, påverkar en hel del. Precis som med alla människor. Den största skillnaden mellan honom och min t är att han är mer "rakt på sak", lindar inte in saker, och vi håller sällan med varandra. Men han kan beröra mig och trösta min själ ändå. Det jobbigaste är att jag inte har en endaste aning om när han kommer lämna mig. Det gör det väldigt svårt att öppna mig under de korta samtalstider vi har. Han säger själv att han hade planerat att sluta för 1 ½ år sedan, så han vet verkligen inte. Och den ovisshet det innebär för mig går inte att beskriva i ord.

En god nyhet - eller i alla fall hoppfull - är att det verkar som att "mitt" landsting har ordnat så att det finns "tyngdtäcken" som hjälpmedel. Alltså kan man få låna det och inte behöva bekosta det själv. Och jag vill prova ett kedjetäcke som väger 12 kg. Men vi får väl se. Behövs det läkarintyg så är det kört, eftersom jag inte har någon läkare. Om de inte nöjer sig med det som min läkare skrev för 4 år sedan.......

Vi får väl se. Jag mailade och fick ett telenr och har svarat och bett om mailadress istället. Vi får väl se om det är möjligt för mig att få prova ett kedjetäcke. Med min "tur"....... ja, som sagt, vi får väl se.

Har så mycket ångest. Så jävla mycket ångest. Vill inget hellre än att skära mig. Bara snitta, såga, över hela kroppen. Skära tills jag badar i blod. Ser det pulsera ut. Bara känna livet försvinna. Slippa allt. Precis allt.

Skakar. Har bara benso att ta. Så jag vill inte ta något. Borde försöka tjata mig till en läkare igen, men jag orkar inte. Utan jag försöker bara att få luft. Luft i allt darrande, allt skakande. Alla bilder som kommer och går, tankar på nu och då och vad som komma skall.

Försöker ta mig "levande" till imorgon eftermiddag då jag har samtal igen. Men........ jag vet inte hur det kommer bli då.... besvikelsen... sorgen.. smärtan...... från samtalet i onsdags... bara sköljer över mig....