Ångesten gnager i mig. Bristen på ork att göra något. Hade tänkt gå upp tidigt för att fara och simma, eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna. Men - inatt somnade jag och sov som en stock. Så jag prioriterade det. Simmar nästa vecka istället. Har unnat mig 2 st chokladmuffins som "helgmys", eftersom att jag inte kan tugga så bra. Dock var det väl inte särskilt jättekonstruktivt, för nu börjar det ju närma sig "skarpt läge" och jag behöver gå ner i vikt - fort.

Har börjat rensa upp lite som ett försök till veckostädning. Önskar att jag inte vore så trött bara, för det tar så lång tid. Det är inte så "smutsigt", men rörigt. Har röjt vardagsrummet nu i alla fall, och sen blir det köksbordet. Efter det är det dags att plocka fram vinterkläder och plocka bort sommarkläder. Ta ur batteriet ur mopeden och koppla in laddaren. Osvosv.

Tankarna snurrar. Runt, runt.

Har fått ett superpositivt mailsvar från tandläkaren, så just nu känns det riktigt bra. Skakigt, och jag vet inte hur eller om det kommer att gå, men det känns bra ändå. Hon förstår och är så himla lyhörd. Jag har verkligen en bra magkänsla. Anestesiläkaren som hon tänkt sig är också specialutvald, och visst, jag har inte träffat personen i fråga, men har tagit reda på lite grejor, och det känns bra. Tandsköterskan inför röntgen känns också ok, och hon är införstådd med min problematik och saker och ting kommer ske så lugnt som bara är möjligt.

Så nu får jag se när förberedelserna kommer igång. Sen får vi se hur de faktiskt går. Tandläkaren har inte sagt något rakt ut, men jag känner att hon tycker att det här är allvarligt och bör åtgärdas så snart som möjligt. Jag har ju kollat runt och letat fakta på olika håll, och jag tror till och med att jag börjar inse allvaret... Jag har svårt att se hur allt ska gå att åtgärdas på en och samma gång, men det vore ju kanon om det blev så.

Min kp är inte i tjänst förrän på måndag igen, så jag får se vad som bestäms då. Han har vetorätt när det gäller att boka tider, då han ska vara med mig som "ankare".

Jag har verkligen mycket att tänka på och jobba för. Det som utan tvekan känns bäst idag är i alla fall att jag vet att det här kommer bli av - det står inte och faller med min PTSD. Jag kommer att få hjälp ändå.

Någon liten tjej har åsikter om min stundande tandvård och det jag skriver här på bloggen. Jag skrattar!!!

Hade klippkort hos tandläkaren som barn och nu har jag inte varit där sedan dess och behöver massiva hjälpinsatser ("lagning" - Haha, det här handlar om betydligt allvarligare saker!!!) i munnen. Och självklart för jag diskussion med tandläkare och anestesiläkare och är fullt medveten om risker och ev problem. Någon måste ju stå som ansvarig behandlare, så inget görs på det sätt flickan verkar tro. Just för att läget är som det är, så måste allt planeras in i minsta detalj med förberedelser såsom röntgen, osv - på ett sätt som funkar för mig. Har ju dessutom varit sövd tidigare ett flertal gånger - exempelvis en gång då kvinnokliniken undersökte och opererade mig för skador från övergreppen. Så jag vet vad jag ger mig in på. Jag gissar att den flicka som skrev kommentaren inte har en endaste aning om hur det är att behöva operera sig i underlivet - och jag hoppas för hennes skull att hon aldrig ska behöva det heller. Samma sak med självmordstankar, men där hoppas jag att hon istället utvecklar empatisk förmåga och insikten om att alla inte har bär samma tyngd i sina ryggsäckar.

Ett hett tips; om du tror att du vet allt och har åsikter om en annan människa så bör du verkligen fundera på vem du själv är och mogna lite innan du försöker göra ner någon.

Särskilt om man i sin enfald tror att man kan läsa något/några inlägg på en blogg och komma med tips och lösningar.

Dagens samtal slutade inte bra. Tandläkare var såklart ämnet efter mötet i förrgår. Blev bara tårar, självhat och ovisshet. Min kp förstår inte mig. Våra åsikter går inte bara isär, utan han förstår mig inte, kan inte acceptera att jag är som jag säger att jag är. Det gjorde att mitt hjärta brast. Och jag känner mig så ensam. Och hopplös. Helt jävla hopplös. Kan jag inte ens få honom att förstå, så hur fan ska jag då få någon annan att förstå - någonsin. Och när jag även påpekar att jag inte heller har all tid i världen, så säger han - om än skämtsamt - att han inte bestämt sig för när han ska gå i pension. Jag vet att han inte menade något med det, men självklart börjar jag att tänka på det OCKSÅ. Särskilt då jag vet att han inte får jobba på den enhet han vill jobba på och som han bytte till, utan har tvingats att byta igen men denna gång helt emot hans vilja.

Jag vill bara dö. Allt är bara hopplöst.

Visst, jag kan tvinga kroppen att gå igenom det här - en gång. Utsätta mig för den där övergreppskänslan igen - en gång. Men då blir det bara EN gång, och jag kommer aldrig mer träffa en tandläkare efter det. Aldrig.

Har mailat tandläkaren och frågat vad som händer om jag inte klarar av en undersökning. Om allt är kört då.

Vi får väl se.

..........eller så tar jag bara livet av mig.....

Nej, jag orkar inte skriva nu....

Jag pallar det inte. Jag kommer inte klara av det. Har redan haft x antal panikångestattacker idag, och jag ska inte träffa min kp förrän kl 16, och tandläkaren ska komma kl 16:15. Jag kommer inte klara av det, det går inte, jag kommer dra därifrån. Om inte min kp hjälper mig, handgripligen, så kommer jag inte klara det. Jag vet det.

Har så mycket ångest så djupt i mig att jag håller på att explodera..... måste lätta på trycket på något sätt........ skära kanske.... Måste göra något i alla fall...... det här går inte längre....... Jag kommer inte kunna träffa tandläkaren på måndag... det går inte.... går bara inte..... jag kommer dö..... Kan se det framför mig... jag sitter på bussen... kommer dit...... och sen tar jag hissen..... och så får jag panikångest och rusar ut därifrån och kommer inte tillbaka..........

Mår så illa..... och vill bara trycka i mig mer och mer mat och skräp..........

Bara några snitt.... 3-4 st... snyggt uppradade....... lagom glipande.... rinnande blod.... kan nästan ana värmen från blodet när det rinner längs armen.... eller låret..... eller låren....

Varit på samtal på fm. Grät som vanligt..... Vi pratade om tandläkaren. Hon kommer till min kp på vår samtalstid på måndag. Jag vet inte om jag kommer kunna ta mig dit. Seriöst. Jag kommer förmodligen springa därifrån. Pinsamt nog. Eller så kommer jag att kräkas. Min kp försöker få mig att känna mig trygg och sa att inget ju kommer att hända på måndag i alla fall - det är bara ett inledande möte. Men jag är livrädd ändå. Det vore lättare att dö. Sa det. Och sa att jag inte vet hur jag ska göra om - OM - det blir något av det här. För ska de söva ner mig och tandläkaren ska kolla munnen...... ja, då vetefan om jag pallar att vara ensam natten innan... och/eller natten efter.... men var ska min älskade vovve vara då. Jag har inga vänner. Jag har ingen. Jag har min "väninna", men hon har 3 st dansk-svensk gårdshund som är halvaggressiva.... och jag har mina grannar med vovves bästa lekkompisar, och deras ena hund har mat står framme dygnet runt för att den inte äter, och den andra yngre kissar och bajsar inne. Är det bättre??

Inte vet jag.

Vore lättare att dö. Mycket lättare. MYCKET mycket lättare. Frågade min kp om han är rädd för att dö. Förklarade att jag aldrig haft någon "fas" där jag helt plötsligt insett min dödlighet och varit rädd. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Någonsin. Han blev lite ställd först, men han sa att han har saker och ting och människor (otvivelaktigt sina barn) att leva för. Det kan jag förstå. Jag sa det. Att jag förstår. Och att jag antar att jag helt enkelt aldrig haft något som riktigt håller mig kvar i livet, något som betyder mer än att få slut på lidandet. Jag har min hund, det är allt. Det är inte så lite, men samtidigt skulle han inte må sämre av att bo hos någon annan som älskade honom - och kunde ge honom allt det som jag inte kan.

Jag är i alla fall inte rädd för att dö. Har aldrig varit. Kommer aldrig att vara. Då är ju bara allt över. Bara ett ingenting.