Min fd kursare tror att jag är mer aktiv på fb nu, men jag har bara skrivit några inlägg som hon och några fler "nya" kan se. Så skriver hon det värsta jag vet på min sida. Och andra som inte känner mig eller knappt ens vet vem jag är, fyller på.

Får så mycket ångest så jag DÖR!!!!!!!! HELVETES JÄVLA SKIT!!!!!

Min tröst är att min fd t har mailat mig. Hon har läst här om Astrid och hon har inte glömt den här dagen. Det värmer mer än något annat.

Har tänkt mycket idag, innan all skit började rulla in på fb. Och tänk om jag fattade fel beslut om Astrid. Hennes blick och hela väsen sade till mig att hon bara ville vila, bara sova, bara slippa att känna sig ovärdig. Men tänk om.........

Och jag inser nu att jag borde ha tackat ja till det lilla huset som jag blev erbjuden att hyra. Kan inte bo här. Hatad av halva byn pga psykopaten. Alla minnen av Astrid. Nu "kallt krig" med grannarna då de tar med våra gemensamma snöredskap på sina utflykter och här står jag och har inget att ösa eller sopa bort snön med. Jag var erbjuden ett hus på 50 kvadrat, 150 m från sjö med brygga, 300 m från busshållsplats med 3-4 bussar som går in till stan per timme, affär och postombud i närheten, stor hörntomt, osvosv. Men jag har ingen som kan hjälpa mig flytta, vet inte hur jag ska göra. Så jag kunde inte tacka ja. Det finns ju hästar där också, men inte "de mina". Men vad spelar det för roll när jag ändå aldrig har någon kontakt med hästarna här. Här består kontakten av att jag går förbi en hage med min hund på promenaden, eller att jag håller en ponny i spolspiltan åt ett barn.

Hat. Jag känner hat gentemot livet. Vill inte leva. Vill verkligen inte leva.

Övrigt - ja, läkarsamtalet tillsammans med min kp gick bra. Läkaren var sig lite mer lik den här gången, och min kp gillade henne, det såg jag. Kramade henne länge innan jag gick, och så vände jag mig till min kp och sa att "du kommer inte undan heller" och kramade honom också. Kändes viktigt att göra det inför läkaren så att min kp kan släppa på att det måste vara så hemligt ifall om att någon feltolkar det. Och jag tror att han tyckte att det var skönt också, för allt "bara blev", precis som det ska vara. Jag grät som ett såll nästan hela tiden, för det blev såklart prat om Astrid. Min läkare förstod, och min kp är så himla empatisk. Han tappade nästan rösten och jag hörde hur nära tårarna han var när vi bytte några ord om det efter att vi lämnat läkarens rum. Min fina kp.

Sen visade det sig uppstå problem med recepten på mina mediciner......... Läkaren kom och hämtade mig innan jag hann gå till bussen. Det visade sig att en annan läkare som jag inte träffat och som inte ville träffa mig, verkade ha skrivit ut medicin till mig. Men jag har aldrig fått något sådant recept. Min läkare vet väl inte vad hon ska tro; jag vet att hon inte tror att jag ljuger, men det stod på datorn att jag fått ett recept på 100 tabletter. Kom hem och loggade in på mina sidor på apoteket direkt, och där fanns inget uttag på medicinen. Så hon måste ha skrivit recept och sedan ändrat sig, och inte gjort någon anteckning om det. Så nu sitter jag i skiten IGEN, pga en läkare IGEN - och denna gång har jag ingen chans att bevisa min oskuld.

Känns som att jag lika gärna kan dö ikväll/inatt. Saker och ting blir ju inte direkt bättre, utan snarare så blir allt bara mer och mer krångligt och invecklat - till min nackdel.