Har varit på gården. Hjälpt min väninna och hennes dotter med kvällsfodringen. Vi hade också bestämt att försöka hjälpa hästen som gått med bajsklump i rumpan och svansen i över en månad. Vi såg till att vi var ensamma på gården, för ingen av oss äger ju hästen. Men ägaren skiter i den och länsstyrelsen gör inget åt det. Så vi passade på. Tog in henne i stallet, säkert första gången på flera månader. Skulle ta av täcket, men det gick inte att göra om man inte drog av det med svansen sist. Den var en för stor ihopfrusen bajsklump, och det gick inte att ta loss snöret. Därför fick vi dra av täcket med svansen sist.

Jag konstaterade att ingen ens borstat henne innan de tog på henne täcket i höstas. Så tog jag tag i svansen och sen brast det för mig. Tårarna började spruta. Jag kunde inte hejda det. Hela jävla svansen från svansroten och nästan ända ner till marken var full med frusen hästskit. Och det är ingen överdrift. Jag stod först bara och stirrade, blev som paralyserad, men när min väninna kom in så började tårarna rinna. Hennes dotter kom fram till mig och kramade om mig för att trösta, och jag snörvlade att "hon är ju ett DJUR, hon kan inte fixa sådant här själv". Kan säga att jag aldrig har HATAT någon så mycket som jag gjorde då. SATANS JÄVLA DJURÄGARE SOM SKITER I DE LEVANDE VARELSER HON ÅTAGIT SIG ATT TA HAND OM!!!!!!!!!!!!!! Min väninna gick för att ta en närmre titt på svansen, och jag tog tag i den. Hon svor och vände sig bort, och jag såg tårarna i hennes ögon. Hon mådde illa så hon var tvungen att gå ut. När hon kom tillbaka så insåg vi att pälsglans inte skulle kunna rå på det, så vad skulle vi då göra - hästen skulle ju ut på lösdriften igen sen. Dottern gick in i huset och hämtade en hink med varmt vatten. Så ställde jag mig vid rumpan - på den älskade lilla bakskygga ponnyn - och försökte tina och lösa upp hästskiten. Vet inte hur länge vi höll på, men jag hade hästskit upp över armbågarna. Bytte vatten och fortsatte. Pälsglans. Mer pälsglans, Torka och gnugga med handdukar. Ännu mer pälsglans. Till slut var vi tvungna att ge upp. Jag borstade bort den värsta leran och toftet innan jag tog ut min frustration och ilska på den kompakta bajsklumpen på snöret. Den var lätt 10 cm i diameter. Högg tag i en hammare och slog, slog, slog, tills dess att klumpen gick sönder. Satte på hästen täcket igen - som är för litet. Var på väg att ta ut henne i hagen igen när väninnan bad mig att gå fram och tillbaka med ponnyn en gång. Ponnyn är halt. Sprang med henne och det syntes ännu tydligare då. Släppte tillbaka henne i hagen med en stor puss på mulen och en godisbit. Gick sedan tillbaka mot gården och vände mig inte om. Kunde inte. Orkade inte. Vill bara ta hästen därifrån. Det har gått för långt nu. Alldeles för långt. De förstör inte bara djuren, de plågar dem också. Och folk ser bara på och lyssnar på smörjan som pratas.

Hade ägaren varit där........ så hade jag nitat henne.......... Arroganta, uppblåsta, jävla snorunge till psykopat!!!!

Måste hänga upp min jacka på tork. Slängde in den i tvättmaskinen direkt när jag kom hem, eftersom jag doppat ner ärmarna i skitsörjan. Är först nu efteråt som jag förstår vad jag har gjort. Inte för att jag är pimpinett, men jag trodde aldrig att jag skulle massera flera månader gammal och frusen hästskit utan att ens ägna det en tanke först.