Maria
30 augusti 2012 21:45
Tack för dina fina ord, jag blir alldeles varm i hjärtat.
(Skrev ett långt svar, men det försvann så jag försöker igen)
Vården är sjuk, särskilt psykiatrin. Vet inte om du hört om kvinnan som var inlagd på rättspsyk och blev utsatt på avdelningen, och ingen brydde sig, ingen trodde på henne. Kan säga att jag inte är ett dugg förvånad. Som psykpatient har man inga rättigheter. Man kan bli behandlad hur som helst, och ingen tror på eller bryr sig om det man berättar. Ordet "dårhus" är verkligen beskrivande när det gäller psykavdelningar... man blir behandlad som mindre vetande, efterbliven.
Visst finns det rötägg överallt, även inom somatiken, men de flesta finns - enligt min uppfattning - tyvärr inom psykiatrin.
För att svara på dina frågor; jag är idag 30+ även fast jag ibland känner mig som ett barn och ibland som en gammal tant. De sexuella övergreppen pågick från ca 7 års ålder till ca 14-15. Jag minns inte exakt - kanske för att jag inte vill minnas... Sökte hjälp hösten 2005, och än är kriget mot psykiatrin inte slut. Det är ju ganska "lugnt" nu jämfört med hur det har varit, men jag har insett den hårda vägen att det inte är någon vits med att slåss för sina rättigheter. Min strategi är att så länge som jag inte gör någon högt uppsatt psykpersonal upprörd med frågor om vad jag har rätt till, varför jag inte har någon läkare, osv, så är risken mindre att någon kommer och hämtar mig och spärrar in mig. Det är sjukt att tänka så, jag vet, men jag har erfarenhet av det. Vet att det kvittar om man har vittnen till lagbrott, för den enda som blir bestraffad är jag själv. Ingen som har makt lyssnar eller tror på mig.
Eftersom jag vill vara så anonym som möjligt, så kan jag inte berätta var jag bor. Men jag kan säga att det är på en plats i norrland i alla fall.
Tusen tack för dina ord - återigen.
Kram tillbaka!
