Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mysig balkong med fjällutsikt, och en enorm rymd. Trodde att jag skulle bo där resten av mitt liv, men det blev inte så. Lyhört med grannar som har typ "fritidsgård" dygnet runt, röker på uteplatsen så det stinker genom de otäta fönstren, kör tvättmaskinen när de har lust, strör mat och sopor överallt som drar ohyra... etc.... Och huset är ett "miljonprogramshus" från början av 70-talet, som aldrig är underhållet. Dessutom vill det kommunala fastighetsbolaget sälja lägenheterna, och om blivande ägare inte river skiten så blir det en gigantisk renovering som chockhöjer hyran. 

.....men det var min plats på den här jorden. Mitt krypin på det ställe där jag trivs bäst i världen. När jag inte är här i fjällen kan jag känna dem ropa på mig, kalla mig dit. Det drar i hjärtat och magen, och det känns som om jag inte är hel. Så nu har jag flyttat in i familjens fritidshus - en söt liten stuga i ett område fullt med andra fritidshus. Jag hann inte flytta in klart innan min bror opponerade sig. Han har tidigare sagt att det är ok att mina föräldrar hyr ut stugan till mig, men när jag inte kunde försvinna härifrån medan han och hans sambo skulle ha semester så tvärvände han. Det gick inte att jag bara flyttade ut i friggeboden medan de var här, utan jag får inte ens befinna mig på tomten. Vi träffas nästan aldrig, så jag hade sett fram emot att få umgås lite. Men så känner han uppenbarligen inte alls. Det är totalt kaos här, grejor överallt. Har flyttat till mindre och dessutom ska två hushåll bli ett. Men han tycker ändå att det enda rimliga är att jag försvinner och lämnar allt - mitt hem som är fullständigt kaos - för att han och sambon ska förlusta sig. Och tycker han såhär i år, så varför skulle det vara annorlunda nästkommande år när jag kommit i ordning.

Jag mår jättedåligt. Är så trött och sönderstressad. Har till och med funderat på om jag ska lägga in mig, för jag känner att jag inte orkar mer. Men jag hoppas att allt kommer kännas lite bättre när det fysiska kaoset runt omkring avtar. Samtidigt inser jag att min bror inte kommer att hyra ut stugan till mig den dagen när mina föräldrar inte längre lever. Så det är som ett nytt timglas som vänts - det är bara en tidsfråga innan jag måste flytta igen. Och jag HATAR att flytta. Vill bara vara färdig med allt sådant och slå rot, börja leva, på riktigt. 

Så jag letar redan alternativ. Helt jävla sjukt, jag har ju inte ens hunnit bli folkbokförd här i stugan än. Nästa gång måste bli SISTA flytten. Men jag kommer inte kunna stanna här. Hyrorna är alldeles för höga då det är ett populärt turistmål, där all mat annat man måste ha för att överleva dessutom säljs till dyra turistpriser. 

Har hittat en plats med mycket natur, skog och sådant nära till hands - inga fjäll dock - men där finns mer eller mindre mest lägenheter från 70-talet, så samma sak kan hända igen. Det andra alternativet är mer som en liten stad, så där finns bättre hus - men mindre friluftsliv inpå knuten. Där har dessutom det kommunala fastighetsbolaget inkomstkrav, så jag lär inte få en lägenhet som jag vill ha. Det är så jävla orättvist att jag som är så mycket hemma och så skötsam inte är välkommen. Jag har inga betalningsanmärkningar, inga lån, och jag klarar mig bra på min lilla sjukpension - eftersom jag är sjuk och inte kan spendera pengar som andra människor gör. Jag har ju råd att lägga det mesta av min inkomst på mitt hem - det är ju det viktigaste jag har! Det gör mig så ont att de inte förstår, jag blir så ledsen.