Nu har jag diskat all disk sedan en månad tillbaka. Tvätthögarna med smutsiga kläder har nu ersatts med rena. Klätt om en pall med ett par gamla trasiga jeans, och har börjat måla min hallmöbel (som jag skulle ha gjort för flera år sedan...).

Var var jag nu... jo, min kp.

Jag hade dött på ÄS om inte han hade jobbat där. En kväll hade han middagen och bjöd på kycklingsallad. De flesta tyckte nog att det var skönt, för sallad är ju "smalmat". Jag höll dock på att dö när jag kom till kycklingen, för den var grillad. Helgen innan - dvs 3 dagar tidigare - hade jag hetsätit en hel grillad kyckling, så jag pallade inte alls middagen. Gick in på mitt rum efteråt och bara stod där. Tårarna började rinna. Jag dissocierade. Min kp knackade på och frågade hur det var. Jag kunde inte ens se på honom. Han gick fram till mig och insåg hur det var, och höll om mig. "Men kära vännen, är det här laddad mat för dig", sa han. Jag började storgråta och berätta om den äckliga hela kycklingen. Han är verkligen bäst. Vet att det låter som en fjortiskommentar, men han ÄR bara bäst. Har aldrig träffat en så snäll och genomgod människa i hela mitt liv. Vi är helt olika, har olika "livsåskådning", olika intressen, osv. Har aldrig varit överens om en endaste sak. Men trots det har vi aldrig varit osams heller. Han är som en pappa för mig. Den pappa jag aldrig haft, men alltid önskat mig. Han kan prata och lyssna, tänka själv, han skulle aldrig göra mig illa utan snarare försvara mig om det behövdes, han kan visa empati, har massa humor, och är varmhjärtad som få. Och han vet att jag tycker det, trots att jag inte sagt något till honom. När han tröstar mig och håller om mig så säger han "jag kan inte vara mer än din behandlare", och ja jag vet det. Hur mycket jag än vill och önskar det, så kommer han aldrig att bli min pappa. En dag kommer han att lämna mig och vi kommer aldrig mer att ses igen. Vi delar inget DNA eller blodsband, så det finns inget som får honom att finnas i mitt liv. Ingenting. Jag vet att jag kommer förlora honom också. Jag förstår inte varför jag ändå öppnar mig, gör mig sårbar - jag kommer ändå att bli krossad sen. Men jag är väl dum i huvudet.

Min kp har försvarat mig och slagits för mig hela vistelsen på ÄS. Jag vet ju vilka som inte ville ha mig där igen, och vilka som "bara" blir nervösa för att de vet att jag tycker, tänker och känner mycket. Kärringen är ju helt klart en av de som inte vill se mig där, ens i öppenvården. Föreståndartanten vill inte heller se mig där. Med flera.

Ska träffa min t imorgon förmiddag, och på em ska jag till min kp. På onsdag är sista dagen innan de båda går på semester. Får så mycket ångest och blir så ledsen att jag nästan kräks bara jag tänker på det. Första tiden efter sommaren som jag ska träffa min kp är den 1 aug. Alltså om 5 miljoner år.......

Fortsättning följer.....