Har så mycket ångest. Så jävla mycket ångest. Vill inget hellre än att skära mig. Bara snitta, såga, över hela kroppen. Skära tills jag badar i blod. Ser det pulsera ut. Bara känna livet försvinna. Slippa allt. Precis allt.

Skakar. Har bara benso att ta. Så jag vill inte ta något. Borde försöka tjata mig till en läkare igen, men jag orkar inte. Utan jag försöker bara att få luft. Luft i allt darrande, allt skakande. Alla bilder som kommer och går, tankar på nu och då och vad som komma skall.

Försöker ta mig "levande" till imorgon eftermiddag då jag har samtal igen. Men........ jag vet inte hur det kommer bli då.... besvikelsen... sorgen.. smärtan...... från samtalet i onsdags... bara sköljer över mig....

 

Hanna H

13 oktober 2014 19:30

Vad jobbigt du verkar ha det. Ser ofta att du har självskadeimpulser. Hur gör du för att låta bli? Kram och styrka till dig!

Maria

13 oktober 2014 22:26

Bra fråga... Jag har inte skurit mig på länge nu, och ett av de främsta sätten att låta bli är att tänka på att jag fått hjälp av plastikkirurgen. Både på min söndertrasade arm och båda låren. De gör egentligen inga sådana ingrepp längre, och allra helst inte på ställen på kroppen som inte är påtagligt synliga i vardagen. Så att ändå ha fått hjälp av plastiken är för mig väldigt viktigt. Känner att jag har ett ansvar för all den tid och det arbete som kirurgen lade ner på mig. Sen har jag min samtalskontakt som verkar hänga kvar om än lite skakigt ibland. Så har jag medicin, men nu måste jag spara på den då jag är utan läkare igen. Stoppar också i mig en hel del laxertabletter lite då och då. Så helt skadefri är jag inte.
Men jag tror att om jag skär mig igen, så kommer jag inte sluta förrän dess att jag är död. Jag hade det mönstret förut att ju längre uppehåll, desto djupare och värre skador blev det sen. Så.. om jag skär mig igen så blir det en sista gång... och med vetskapen om att jag mest troligt kommer att dö.
Och jag vill dö, men helst inte på det sättet. Inte inför min hund som jag ser som och älskar som det barn jag aldrig kommer att få.
Men ja, bra fråga. Jag vet egentligen inte. Jag skriver mycket, ritar och målar mycket. Kanske lyckas jag kanalisera en del av det destruktiva så pass att det liksom inte rinner över? Jag vet inte..

Tack - och kram tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...