Var riktigt jobbigt hos min kp idag. Bröt ihop totalt. Fick panikångest 2 gånger. Han hjälpte mig. Höll min hand och pratade mig genom båda gångerna. Jag var helt förstörd, men på något sätt är det "ok" hos honom. Pratade om mina dockor. De som jag plågade som liten. Ritade blåmärken på. Förstörde mellan benen.

När jag stod i förrådet och sorterade så insåg jag saker om mina dockor som jag aldrig insett förut. Visst, jag har vetat om det, förstått det, men inte "känt det" som jag gjorde då.

Jag stängde av min kropp för att överleva, och den fick bli dockans kropp istället. Jag har inte "varit" i min kropp sedan dess, sedan jag var liten. För det är för tungt att bära. Jag orkar inte bära mitt förflutna. Orkar inte vara den där dockan. Men den är jag. Jag gjorde mig till dockan och där har jag stannat. Jag är fortfarande kvar där. Det är där jag gömt allt. Jag vill kasta dockan, men jag kan inte. Vill elda upp skiten å ena sidan, å andra sidan vill jag hålla om dockan och trösta henne.

Det vore lättare att bara dö.

Tänkte handla och hetsäta som fan när jag kom hem, men det var "Rain man-kassören" som satt i kassan, så han vet och har koll på att jag handlade en massa skit igår. Köpte bara en liten godispåse.

Är dödstrött i hela mitt väsen. Är jobbigt att bara andas. Känner fortfarande tårarna från eftermiddagen. Som om de vore tatuerade i mitt ansikte.

Ska iväg på samtal om en stund.... är så jävla skakis.. Vill inte "öppna" en massa skit.. för sen ska jag kunna ta hand om det.. själv...... ensam.... Har god lust att ta en massa stesolid.. men jag vet att det inte hjälper i slutänden....det är svårt att andas.... riktigt tungt.. mår illa....Vill bara krypa ihop till en boll och försvinna........