han är bäst

pratat med honom nu på em

han är så snäll

så himla snäll

det gör mig så varm i hjärtat

men rädd

Ja, den ordningen är det. Kan inte fatta att hästen snart ska sluta leva. Och jag blir arg på min "kollega" som säger att hästen inte ska stå i en gräshage sina sista dagar. Var på gården och borstade och pussade på den lilla sötisen. Försökte hålla tårarna borta, till och med genom att ta lugnande. Men det gick inte. Som tur var så såg ingen.

Struntade i att rida. Kändes inte rätt att åka omkring på en annan häst och vara ledsen. Jag förstår verkligen inte de andra människorna där. Ok att barnen som rider där inte bryr sig och säger att "jag känner inte henne", men de andra vuxna. Det är otäckt att se hur lite de bryr sig.

....älskade lilla knasboll....... 

Veterinären har varit och tittat på "min" fjording.......... och hon är "så halt som hon kan bli".................. så efter helgen någon gång...... ska hon tas bort............................ Fick reda på det när jag satt på bussen hem från stan......... tårarna bara rann............ kunde inte andas....... och snart ska jag till gården med slang som jag köpt åt dem...........

Jag HATAR verkligen den här jävla världen..... hatar att allt ska vara så orättvist hela tiden.......... Allt är bara ett enda stort lidande..... ingen är skonad.. varken djur eller människor.............

Önskar att jag var död...........................

Haft ridläger för barn med min "kollega" fredag till söndag. Är helt slut och less. Känner bara att jag inte orkar mer. Förstår inte hur det här ska gå. Min t är sjuk idag. Fick mail från sekreteraren på morgonen. Har ingen aning om min t är dödssjuk eller om det är något annat. Hon som alltid brukar höra av sig själv.......

Ska till min kp i eftermiddag. Bävar, samtidigt som jag ju vet att jag måste ta tag i det här. Men det är så jobbigt. Och jag är så ledsen. För allt.

Ikväll ska jag till gården och rida. Tänker att jag förhoppningsvis får vara själv på banan.

.........mår illa.... har hetsätit för en stund sedan.....................

jag funderar mycket på om jag ska våga släppa allt. Våga göra modet lite större än rädslan. Berätta, för första gången någonsin, vad som hände. Utan att "försköna" något. Men det är så svårt. Tänk om jag blir lämnad. Tänk om min kp ser mig som den barnahora jag är, och tar avstånd från mig. Vad ska jag då göra. Kan man verkligen säga som det är till någon. Är det verkligen möjligt. Kan jag berätta hur jag plågat mig själv, år ut och år in, vad jag håller på med, varför jag fortfarande är kvar nere under ytan. Det är en kittlande känsla att tänka tanken. Särskilt då min kp jobbar på ätstörningsenheten, och inte någon klinik med annan inriktning. Visst, det hänger såklart ihop, men det gör det inte mer lämpligt. Min t kan jag inte säga något till. Vi har ju påbörjat vårt avslut. Så där "har jag inget att hämta".

Funderar på att skriva. Skriva först och sedan prata, när jag känner mig redo. Frågan är om han tycker att det är ok. Jag tror det, men jag vill ju inte att han ska känna sig pressad att lyssna, eller veta. Eller att göra allt på mina villkor.

Ridläger med en massa barn.... och jag stänger av.. samtidigt som allt lever sitt eget liv........

Varit en tung dag idag. Låg kvar i sängen tills jag skulle till min kp på em. Hade gjort uppgiften och mailade den till honom, så det blev ett jobbigt samtal. Jobbigt, men bra. Pratade om att jag måste sluta fly, hitta strategier som fungerar, och att jag inte ska hålla på och sänka mig själv hela tiden. Han frågade mig om mina mål jag skrivit om, om jag vill ha barn, osv. Han frågade också hur jag tänker kring sexualitet. Svarade att det inte existerar överhuvudtaget i mig, och kommer aldrig att göra heller. Är så ledsen när jag tänker på vilket liv jag kommer gå miste om. För att jag inte sa nej. Tårarna rann, och de rinner nu också. Han försökte trösta mig och säga att det ju inte är alla som skaffar barn. Han är så fin. Så lätt att prata med. Det här var visserligen dödssvårt, men jag kan ju säga att jag ALDRIG skulle ha pratat ens med min t om det. Känns som att min kp ber mig lita på honom till 200%, och han kommer verkligen att finnas där om/när jag släpper taget. Det är så fint, så vackert, men samtidigt så himla otäckt. Vad händer om jag släpper allt och litar på honom helt och fullt. Tänk om han kommer sluta jobba, och jag blir kvar där ensam och trasig.

Så mycket att fundera på, så mycket jag känner, tänker... och jag orkar inte. Inte ensam.

Kl 8. Frukostdags. Ligger i sängen och biter ihop tänderna så det knakar. Kämpar, kämpar, kämpar. Känner nästan hur magen växer bara av tanken. Mår illa. Benen helspända. Misslyckas eller lyckas. Rabblar för mitt inre alla fördelar med att gå upp och äta frukost. Försöker övertala mig själv med alla medel, både konstruktiva och destruktiva. Peppar mig själv, tänker att "nu ska jag". Inget händer. Jag ligger som en stel pinne i sängen och biter ihop tänderna så hårt att käkarna börjar domna. Jag vet att om jag äter så kommer flasharna. Både just då och efteråt. Tänker att om jag bara kommer på fötter så är det ju ett steg i alla fall. Spänner mig ännu mer. Har inte råd att förlora en gång till, att resa mig upp och misslyckas, eller att till och med gå ut i köket och öppna kylen och sedan vända.

Mår ännu mer illa. Fötterna börjar domna för att jag slingrat ihop benen och är så spänd. Flasharna är ännu närmre nu. Känns som att tänderna ska komma ut genom skinnet. Försöker tänka på något annat. Fly. Till vad som helst. Drar bolltäcket ända upp till näsan för att få någon slags mur mellan mig och alla bilder i huvudet. Ligger där och tänker att jag måste äta frukost, heja och kom igen, kan känna hur "han" andas på min hals och trycker ner mig, jag spänner mig ännu mer, känner misslyckande och fel. Tiden går. Två timmar. Två timmars strid. Tänker "skit samma" för att överleva, och flyr bort i tanken med hjälp av dator och tv för att kunna lugna ner mig lite.

Astrid börjar gräva i sin bur. Hon vill ha frukost. Jag svär för mitt inre över hennes förbannade hundliknande beteende. Men egentligen är det bara att jag känner mig som världens sämsta djurägare. Allt börjar så om igen när jag försöker resa mig upp. Spänner mig om möjligt ännu mer. Gör ont överallt. Tiden går. För att orka med mig själv så bestämmer jag att kaninerna ska få frukost. Ligger i sängen en stund till innan jag klarar av att resa mig. Går upp, ger dem mat och säger godmorgon. Tittar in i köket i ögonvrån och bestämmerm mig för att gå på toa som någon slags "medelväg" - gå på toa måste man ju få göra. Saknar den uns av "renhet" - känslan av att inte vara fullpumpad av äckel av "honom" - som laxertabletterna ger mig. Mår ännu mer illa. Pulsen stiger igen. Tänker att nu jävlar måste jag ta mig samman, det är ju bara lite frukost. Tvättar händerna i iskallt vatten för att försöka tagga ner och bryta den här nedåtgående spiralen.

Går ut från toaletten och tittar in i köket. Snart kommer tänderna spricka av att jag biter ihop så hårt. Tar tag i handtaget på kylen. Stannar upp. Försöker andas. Öppnar kylen och mår ännu mer illa. Tittar på det som finns och känner hur det skulle kännas att ha det i magen. Känns som att jag inhalerar maten av att bara stå där. Kan känna hur "han" kryper närmre och närmre, mår ännu mer illa. Stänger kylen och går tillbaka till sängen och gömmer mig under bolltäcket. Konstaterar att jag misslyckades - igen. Förbannar mig själv för att jag inte kan känna någon hunger, att jag biter ihop så hårt att det smakar blod, att jag lät "det" hända, att jag är fet, ful, äcklig. Så jävla dålig som inte ens kan ta fram en tallrik och hälla upp lite fil. Och allt är mitt fel. Bara mitt fel.

Försöker domna bort. Sysselsätta mig med både tv och dator samtidigt, så att jag kan slappna av. Tänker på vad jag skulle behöva för att bryta den här onda cirkeln, men det är så pinsamt, så jobbigt och risken är ganska överhängande att det går åt helvete. Och jag tror inte längre att det finns något hopp för mig. Ska jag stånga mig blodig gång på gång, när jag ändå kommer att dö i slutänden. Är det värt det. Vore det inte bättre att dö nu. Att dö för länge sedan. Jo. Det hade varit bättre, och jag vet inte varför jag var så dum att jag ville och hoppades på att saker och ting skulle bli bättre. Säger alltid till mig själv att "nu kan det ju ändå inte bli sämre", men vet att det visst kan det. Jag kostar bara pengar och är till besvär. För allt och alla. En parasit på samhället. Som borde vara död. Som aldrig borde ha fötts.

Så jag ligger i sängen. Gör ingenting - och allting. Gör ont i munnen. Benen är ihopsnurrade och jag kniper med alla krafter jag har. Håller hårt, hårt i bolltäcket. Tittar på tv'n och surfar på nätet, och tiden går............

Var hos min kp idag på em. Träffade en bekant(/fd vän) i väntrummet, och det var helt klart spänt mellan oss. Undrar dock om hon går på starka tabletter, för hon såg helt borta ut... Sådär "dimmig" och när hon blinkade så såg hon nästan berusad ut..

Min kp frågade hur det var och jag blir så... ja, jag vet inte.. det gör ont att han bryr sig så mycket - på riktigt. Han frågade hur det gått sedan vi sågs sist, och jag svarade lite flytande att det gått åt helvete. Han frågade mer om varför det gör det, vad det är som händer med mig.

Det är inte lätt att svara på varför det tar 4 timmar att äta frukost. Han lirkade till slut ur mig att mitt eviga illamående uppstår när jag tänker på mat, och att.. jag känner som vid övergreppen när jag äter.. känner magen fyllas..... Jag grät när han sa att jag inte är äcklig och att han verkligen önskar att jag hade det bättre. Det är så svårt att ta emot. Så svårt att bli tröstad, få hjälp, stöd. Kändes som jag skulle svimma, det svartnade för ögonen. Han frågade om jag fått höra att jag är värdefull, att jag är bra, tidigare överhuvudtaget. Tårarna rann när jag svarade att innan min t sa det så hade jag aldrig hört det. Det har hela tiden varit "ja, det var ju bra, men det skulle kunnat ha varit bättre".

Han säger så mycket fint och menar det. Det är så jobbigt. Han bad mig att "bara vila i det", men det är så svårt, det gör så ont. Han sa att han ändå tror att det känns bra att få bekräftelse, och det höll jag med om och tårarna rann. Berättade också att det är farligt att känna så, för ju högre man kommer desto hårdare blir fallet sen. Han förstod. Som vanligt.

Fick höra att jag är "modig" och har gjort "stora framsteg", men det är inte sant. Han menade på att jag haft honom som kp i över ett år och vågar öppna mig, och han är ju en man. Men jag tänker inte så. Sa att han är en av mina "tjej-killar", och att jag kan garantera att det fungerar så bra mellan oss pga hur han är som person - inte pga kön eller annat. Tror att han faktiskt blev glad att höra det. Hoppas det i alla fall.

Gav en del hintar om hur det känns inför hösten... och vad jag behöver behandlingsmässigt.. men ja, han fattade inte. Det är inte hans fel, utan mitt. Jag är för rädd för att säga det rakt ut. Varför offra pengar på mig - ett hopplöst fall. Kan ju inte gå deras behandlingsprogram 10 ggr. Skäms så in i helvete.

Fick samma saker att tänka på i "läxa" som så många ggr förut. Hur vill jag ha det, hur ska jag nå dit, och vad behöver jag hjälp med. Skrev en lista ikväll och mailade honom. Den kommer han säkert skriva ut tills på torsdag då vi ska ses igen. Han kramade mig länge, länge innan jag gick. Jag ville inte släppa. Känner mig så trygg med honom. Alla borde ha en sådan människa i sitt liv.