sitter här och stirrar

har ångest så jag dör

äter

äteräteräter

mår illa

har ränt på stan

kom hem och somnade

gick och köpte färdig mat för det var så sent

har tvättat lite

iväg till gården imorgon och barnen som ska rida ut

med andra ord - min kropp ska mosas in i ett par ridbyxor som har blivit för små pga att jag är så j*vla fet

rädd att jag kommer kräkas snart

...men jag älskar min kp. Hade det varit en kvinna så hade jag "fått" säga det, men nu råkar han ju tyvärr - eller hur man nu ska säga - vara man.

Hade djävulsk mensvärk och illamående både igår och idag. Satt vid frukosten igår och hetsåt fil och flingor, men den sketna knäckemackan med lite smör och ost fick jag inte i mig pga det helvetiska illamåendet. MISSLYCKAAAAAAD - skrek "stora"! Det var min kp som hade hand om frukosten och han upprepade minst 10 ggr att det ju inte var min ätstörning som gjorde att det blev svårt, utan något annat. Och att jag skulle släppa det. Men jag kan inte acceptera att min äckliga kropp styr över mig. Fattar inte hur han törs ta i mig; ge mig näsdukar i handen, stryka över ryggen... trösta.. Jag är ju så jävla äcklig...

Samma sak vid lunch. Satt där med kväljningar och skulle äta MOUSSAKA....... såg ut som spya. Och jag kunde bara se och känna hur jag stoppade in maten i munnen, svalde, och så kom det upp igen... och så skulle jag tuppa av och det skulle bli ett jävla pådrag och jag skulle hamna med LPT på psyket........... Men jag åt upp själva maten.. dock inte salladen. Tårarna rann. Jag tuggade inte. Svalde bara. Knäppte fingret mot bordskanten så att jag är blå och alldeles öm i nageln idag, men det var enda sättet att få i mig maten.

De hade behandlingskonferenser både före och efter lunch, och min kp hade säkerligen talat om min "status"... Efter mötena kom han och satte sig hos mig i tv-rummet och pratade en stund. Han frågade om jag alltid brukar ha såhär ont och må så illa, och sa att det finns hjälp. Han funderade på om han skulle prata med deras läkare om det och höra. Jag grät. Tittade på honom rakt in i ögonen och sa att jag inte orkar slåss mer. Berättade om kvinnoklinikens bemötande och deras syn på mig som "psykfall" och att jag aldrig fått något gehör för mina somatiska problem. Jag har frågat, berättat, pratat - jag har gjort allt - men ingen bryr sig. Och han svarar utan att ens spilla en sekund att "jo, JAG bryr mig". Mer tårar. Tackade honom för hans enorma omtanke, men sa att jag ju överlever - i alla fall hittills - och jag tänker inte dyka upp på KK igen där jag är så hatad och ratad. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han fick tårar i ögonen.

Jag skäms ihjäl. Han får höra allt jag tänker. Han är som en del av min hjärna. Stackars människa.

Han fikade med oss på em. Sa att jag fick ta en banan istället för en smörgås. Jag tvekade, för jag vill inte ha några favörer bara för att min kp råkar jobba med behandlingen. Som grädde på moset frågade den andra tjejen om hon också kunde få ta en banan, men fick ett nej... och frågade varför jag fick det i så fall... och jag skämdes ihjäl. Min kp svarade henne att "det är så idag bara".

Stannade efter lunch idag, trots att det "officiellt" är slut direkt efter det. Men jag behövde vila för att orka ta mig hem, och så ville jag säga hejdå till min kp också. Gjorde aldrig det i fredags, och nu behövde jag dessutom verkligen få peppning för att orka röra mig överhuvudtaget.

Jag förstår vad hon menar i boken, men det känns ouppnåeligt. Men visst, jag håller med om tex det hon citerar, "livet är inte ett problem som ska lösas utan en verklighet som ska upplevas". Låter så himla smidigt alltihop, men jag har inte kommit till stället där hon skriver om hur det är tänkt att man ska göra det. Hur fan kan man "bara" låta allt vara, surfa på känslorna. Är det så lätt när man har flashar och återupplever helvete på helvete igen.

Ja, inte vet jag...

Min kp hade middagen idag. Jag satt i köket medan han donade med maten. Han föreslog att vi ska göra en andningsövning på vår samtalstid på fredag. Jag vill så gärna, men jag är så in  i helvete rädd - på ren svenska. Jag vet hur det har blivit alla andra gånger när folk har försökt olika saker, typ "andas i fyrkant"... jag panikar, tårarna forsar, hjärtat bultar som en kulspruta, händer och allt domnar, svetten rinner, och så tuppar jag antingen av eller så tuppar jag nästan av...

Ja, jag vet ingenting. Vill ju. Vill bli bättre, må bättre. Men det är så jobbigt och skrämmande. Idag jämförde jag det med att "hoppa i och simma genom lavan i en vulkan"........

Den där tjejen som är så jobbig har farit hem idag på em. Äntligen. Förlåt att jag känner så, men jag far så himla illa av att hon är här och att jag låtit hennes problematik förstöra min behandling. Hur hon har varit de här dagarna har inte underlättat för mig heller, och särskilt inte idag. Hon satt i måndags och såg sååå nöjd ut med att bara ha ätit lite nyponsoppa under hela helgen, har glömt "alla mediciner hemma men det gör inget", hon ska börja träna så fort hon kommer hem trots att hon har träningsförbud, och idag kom droppen. Jag blev så jävla arg så jag pulveriserade ett stort målarark. Vad gjorde hon idag då... Jo, självklart kunde hon ju inte äta upp maten - det var ju rött kött - men så går människan och hämtar astmainhalatorn och säger att hon känner av sin sk astma. För det första så har hon aldrig haft med sig den tidigare, och för det andra så hjälper inte sådan medicin mot ångest. Hon satt där och petade och geggade runt maten, och jag såg ju att hon bestämt sig att lämna kvar redan innan hon började äta. Så skuller hon på att astmasprayen inte hunnit verka - den verkar ju för fan på någon/några minuter - vilket hon sa senare! Och oj, hon var såååå yr när hon reste sig. Staaaaaaaaaaaaaackars liiiiiiiiiten.......

Saken är den att hon inte vill åka buss, men hon ville heller inte gå till stationen i ovädret. Så jag VET att pga det så spelade hon på personalens snällhet och godhet, vilket natuuuuurligtvis resulterade i att personalen skjutsade henne ända fram till stationen. Jag är inte avundsjuk på något sätt om nu någon skulle få för sig det, utan jag är bara förbannad på att människan inte helt enkelt kan säga som det är!! Det är inte något jävla 1800-tal vi lever på och ska spela på "kvinnans svaghet"!!! Just att manipulera och att visa så stor brist på respekt gentemot personalen - och sina medpatienter - är förjävligt!!!! Det blev minkp som skjutsade henne, och självklart behövde jag honom just då. Jag skulle träffa sjukgymnasten och hade som halv panikångest och tänkte att jag tar mina nycklar och springer iväg, bort, någonstans. Så blir jag lämnad med pajkastningsmannen som är som en liten pojke. Det var han som ordnade så att min kp skjutsade tjejen - såklart.

Kan i alla fall säga att jag inte kommer gå hos sjukgymnasten särskilt många ggr - om den här träffen var "representativ" för hur det kommer att vara. Hon är helt jävla vrickad i huvudet. Ingen förståelse för att man kan vilja en sak, och samtidigt vara rädd för det. Men visst, hon sa själv att det kommer bli en kort kontakt så så är det med det. Ska be min t att ställa mig i kö på "min" enhet istället. Värre än såhär kan det ju inte bli............

Ikväll när det blev personaltomt så pratade jag med den nya tjejen. Hon ville veta lite om vad som hänt här, så jag berättade. Sa sanningen. Men det var inte jag som började med att ifrågasätta den störda tjejens extrema åsikter, tankar, inställning... så hon hade märkt en hel del som är "outtalat"...

Är så skönt att ha en VETTIG människa att prata med! Hon förstår ju! Hon säger det hon tycker och står för det!

Allt känns bara så... skakigt.......... och snart är det byebye också.........

Är så ledsen....

Nu ska jag lägga mig och dö.... typ.........

...boken "Att leva ett liv - inte vinna ett krig" av Anna Kåver. Fick det tipset av min kp. Den är läskigt bra. Känner igen mig så mycket att jag måste hålla tillbaka tårarna...

Hon skriver tex om Kierkegaard... citerar honom...

..känns tungt just nu.......

är hemma för ikväll

ska sova hemma inatt

känns faktiskt ganska skönt

skulle ha fm-fikat och lunchat borta från ÄS, men det blev inte så

mådde(/mår) så jävla dåligt så jag klarade inte det

min kp hade inte börjat jobba när jag var på väg att dra därifrån

tänkte att jag följer det jävla onödiga utslussningsschemat, men jag tänker fan inte äta något

så dök min kp plötsligt upp - för tidigt

han tog med mig och vi pratade, och jag stannade där sen

har gråtit hela dagen

ont i själen - om man nu kan säga så

satt i tv-rummet på em och pratade

och människan tittar på mig sådär uppriktigt och med omtanke när jag ältar all bullshit i min journal

han sitter tyst en stund och säger "Maria, har du aldrig fått beröm eller fått höra att du gjort något bra mer än för prestationer i skolan med betyg?"

jag viskade ett nej och skakade på huvudet - och tårarna fullständigt sprutade

ingen annan har frågat, ingen annan har förstått

jag tror inte ens att jag själv har förstått vidden av det han frågade innan han gjorde det

vet inte vad jag ska skriva

känner mig helt slut i huvudet

ska vara tillbaka på ÄS till lunch imorgon

Jaha... ännu en "härlig måndag"... Har ju påbörjat min sk utslussning, så jag kom hit för samtal efter lunch. Hade tänkt skita i lunchen, men träffade på en kär vän från ÄS i våras och hon övertygade mig om att äta. Så jag for hem och gjorde det. Köpte en färdig paj på ICA, höll på att spy för den smakade så äckligt. Spädde ut den med gurka.

I alla fall.. jag for hit på samtal, och jag satte ner ena foten. Allt snurrade, jag kunde inte höra vad min kp sa. Såg bara att han rörde på munnen. Jag höll på att dö. Men jag satt med foten nere i 35 min. Jag kämpade varje sekund, och till slut sa jag att jag inte orkade mer. Det var då han tittade på klockan och sa att jag kämpat väl.

Sen drog jag iväg, bort härifrån medan det var fika och "möte"... Skulle fara till Rusta och köpa nagelgrejs - typ självhäftande småbilder, vad det nu heter - men bestämde att jag inte hann... så jag handlade en banan på Willy's och köpte en presenning i en annan affär. Ska ha den till balkongen på vintern så att jag får bort snön lite lättare på våren... stackars granne under...   

Missade såklart bussen jag TÄNKT att fara med, så jag surade och åt banan.

Har kommit en ny tjej hit - GUD VAD SKÖNT!!! Hon verkar jättetrevlig och snäll.

*viskar* ..........mår piss.... hon puckot sa just att... om det varit hon som kollapsat och brutit ihop i gråt på rummet och inte kunnat gå och äta lunch, så hade de släpat henne till bordet - för att hon väger så lite................ så jag antar att jag är fet som en flodhäst......................

Kan inte andas. Har ångest så jag dör. En del av mig vill bara skita i ÄS och spendera all min tid med djuren. Den andra delen - förnuftet - säger att om jag gör det så förlorar jag bara ännu mer tid.

"Det är inte meningen att det ska vara såhär svårt" - yeah, right...

Saknar bäorna... doften av häst.. grisarnas nöffande.. ALLT.... Där är inte allt lika svårt.

1. Pajar jag matstrukturen minsta lilla så går allt åt helvete sen.

2. Min hjärna fungerar inte utan mat.

3. Det hjälper inte att skriva "F.U.!" på kom-ihåg-tavlan i köket.