Igår kväll började det göra mer ont än vanligt i munnen. Insåg att det var samma visdomstand som irriterade insidan av kinden igen. Har hållit på hela natten. Och fortfarande. Känns som den är på väg att göra hål i kinden. Och nu när tandläkare och allt är på gång, så är den ännu svårare att förtränga det.

Svårt att prata. Bara jag rör lite på munnen så gör det ännu ondare. Borde inte ha tuggat på den sidan. Men vad ska jag göra när retainern på andra sidan hänger helt lös och riskerar att böja ut sig och förstöra tungan.

Känns verkligen som en evighet till 18 december. Och innan dess så är det tre andra steg som måste tas. Jag vet inte om jag pallar något av dem......... En "snabbtitt" av tandläkaren - men hon har lovat att hon inte ska pilla i munnen på mig. Skiktröntgen - men jag kan inte sitta fast, då får jag panik. Och så narkosbedömningen.

Jag skulle hellre bara lägga mig ner och dö om jag kunde. Då skulle jag slippa allt.

Jag vill inte leva. Inte. Leva.

Det här är ingen liv.

Det här är inte ens överlevnad.

Det här är bara tortyr.

Dag ut och dag in.

Det blir aldrig bättre.

Det blir inte "ok".

Jag faller mellan alla stolar. Har alltid gjort det.

Är inte tillräckligt sjuk för att få den hjälp jag behöver.

Och heller inte tillräckligt frisk för orka själv.

Varför försöker jag ens.

Varför kan jag inte bara få dö.

Bli fri.

Känns som söndag idag, men det är inte det. Jag behöver söndag. Måste ha söndag. Så att det är måndag imorgon. Behöver ha måndag imorgon. Orkar inte leva.

Är helt hopplöst. Har tittat på bilder på nätet hur en skiktröntgen hos en tandläkare kan se ut, och är det något liknande som de vill att jag ska göra så är det tvärnit där. Kommer inte att ske. Aldrig. Jag dör hellre än att sitta fast och inte komma loss. Då är det över. Ingen. Någonsin. Aldrig. Då får de göra det när de sövt ner mig. Om jag inte tar en massiv - och då menar jag MASSIV - dos stesolid.

JAG VILL DÖ!!!!!!!! NU!!!!!!

Måste göra en skiktröntgen innan tandläkaren kan göra något. Vet inte hur det ska gå..... om det kommer gå...... Det tar ju "lite" längre tid än en vanlig röntgen....... och att SITTA FAST.......................

Sen är det även "snabbtitten"..... att tandläkaren vill titta i munnen och hur jag biter ihop.... ............utan att jag kräks och svimmar.....

Narkosbedömningen blir efter att läkaren varit bortrest, för det är så pass stora ingrepp att de behöver delas upp, så det blir två ggr. Och en narkosbedömning är giltig i 3 mån.

Första datumet för ingrepp är 18 december. OM min kp kan då..........

Nu lägger jag mig och dör.......

..men dålig känsla idag.

Den här helgen skulle vara helgen med stort H. Jag skulle sälja alla mina kaninsaker då jag aldrig mer tänker ha kanin, eftersom jag skulle bli så besviken. Ingen kanin kan någonsin bli som A var. Ingen. Så jag beslutade mig för att sälja de matskålar jag haft sedan jag var barn och som är superbra och inte tillverkas längre. Och burarna som heller inte tillverkas längre och är enormt stabila i jämförelse med de som säljs nu. Jag har våndats sedan A somnade in, men tänkte försöka sälja grejorna nu eftersom jag behöver både pengar och utrymmet i förrådet.

Igår kom en mamma och hennes två barn förbi och köpte bla matskålarna. Hon var jättejättetrevlig och verkade även väldigt vettig. Så det kändes faktiskt bra att sälja grejorna till henne. Hon är seriös. Barnen tål inte katt eller hund, så de vill ha en kanin som kommer få vara frigående och mer eller mindre vara som en hund. Precis som min A. Jag blev till och med rådfrågad om val av kaninras, kön, osv. Så ja, det kändes BRA.

Idag skulle en annan tjej komma och köpa burarna och tillbehören "straxt efter kl 16". Skulle aldrig någonsin sälja de där burarna om jag skulle ha kanin någon mer gång senare i livet. Så värdefulla är de för mig. Klockan blev över 18 innan jag tog mod till mig och smsade henne. Hon hade uppenbarligen glömt bort det hela - eller bara struntade i det. Fick inte ens en ursäkt. Hon vill fortfarande ha burarna, men jag vet inte om jag pallar att se vem som ska ha dem efter mina älskade ninisar. Så jag gör nog så att jag ser till att jag inte är hemma när hon kommer, och ställer allt i trapphuset när och ber henne lägga pengarna i brevlådan. Då slipper jag tänka mer på det. Är så besviken att hon inte ens försökte höra av sig och tala om att hon blev sen eller att hon ville komma en annan dag. Så därför är jag ganska säker på att antingen glömt bort - eller bara struntat i det.

För övrigt.... ja, tandställningen lossnar mer och mer. Har mailat tandläkaren och ställt frågor i alla fall, så vi får väl se vad som händer. Hon skulle titta på röntgenbilden och läsa mail på måndag - dvs imorgon.

.......ja, imorgon vet hon - i alla fall till viss del - hur jävla illa ställt det är i min mun............ **SKAM**

Vovven har fått ett bandage om tassen efter att ha gått med sko hela dagen. Han har början till svamp mellan trampdynorna på ena framtassen eftersom det varit så blött och fuktigt. Förmodligen har ett sandkorn typ fastnat där när vi varit ute, och så har han fortsatt blöta ner tassen genom att slicka och slicka och slicka. Det är ju inget farligt, men störande - för mig i alla fall. Så nu kör vi atamon-dopp och så skydd på det så att han inte kan slicka bort det. Bytte till ett bandage för jag tänker att det "andas" mer än vad hans skor gör. Ett par dagar så borde det vara borta sen.

Imorgon har jag samtal på em. Måste reda ut huruvida min kp har tänkt att vara med mig hela vägen med tänderna, eller om han ev lämnar mig på uppvaket och går till sitt rum....... Han som flaggade för det i fredags........ och det gör mig skiträdd. Ingen ska ju ens TRO att jag stannar där när han går. Då går jag OCKSÅ. Visst, händer det något så att jag måste stanna över natten typ så förstår jag ju det, men om han inte ens tänker vara där i "bästa fall"........ ja... jag vet inte...........

Fick en värmande hälsning från min fd t med posten i fredags. Saknar henne så det känns som hjärtat brister. Om och om och om igen. Jag blev i alla fall jätteglad, för det verkar som att hon har det jättebra och det känns superviktigt!

Min älskade själamamma      

Vet inte vad jag känner såhär dagen efter. Hade samtal på fm, och min kp var mäkta nöjd med gårdagen. Tror att han börjar förstå hur mycket han betyder för mig. Det värsta är att jag tror att det skrämmer honom lite. Och idag skrämde han mig med det. Jag förstår honom. Men samtidigt om han verkligen vill hjälpa mig och finnas här som han sagt, så känns det inte jättetryggt när han säger att inte vet hur länge han kan vara borta från sin arbetsplats en dag. Dvs den dag som jag ev/förhoppningsvis blir sövd och får hjälp. Tänk om han bara går och jag måste ligga kvar där en timme till. Ensam. Då skiter jag i det.

Jag har i min enfald trott att när han sagt att han kommer vara med mig hela tiden så har han menat HELA TIDEN. Något i mig sa att det vore bättre för både mig och honom om det liksom blev klart. Så att det var över. Istället för att ägna onödig tid åt att han ska försöka övertyga mig om att jag klarar typ hälften själv.

......tårarna rinner.............

Ska skriva till tandläkaren i helgen. Sammanställa frågor. Och då får jag väl ta upp det här med att jag inte kommer klara av att vara ensam och utelämnad. Behöver få svar på vad nästa steg är, och när det ska tas. Bollen behöver hållas i rullning. Annars kommer jag hoppa av.

Önskar att jag kunde få slippa rädslan någon jävla gång bara. Bara någon jävla gång.

Innan jag skulle fara så var jag ju tvungen att rasta vovven. Naturligtvis stötte jag på ALLA hundägare jag känner. Höll på att avlida - minst sagt. Tog mig i alla fall till bussen, och klev av vid sjukhuset. Gick med skakiga ben till väntrummet utanför min kp's rum. Satte mig där och tog fram stressbollen och klämde järnet. Var som förstelnad av skräck. Min kp avslutade samtalet med sin patient lite tidigare än beräknat (förmodligen hade de börjat tidigare) så han frågade om jag ville komma in på hans rum en stund. Satte mig där och dog. Tårarna sprutade. Han ringde tandläkaren innan vi skulle gå så att vi skulle kunna mötas. Jag fick inte luft på vägen dit. Min kp fick dirigera mig genom att hålla ena armen om ryggen för att jag skulle ta mig någonstans alls. Efter att vi klivit av hissen på rätt våningsplan låste sig allt. Jag bara stod där och tänkte "FLY!!!!". Min kp pratade med mig och slussade mig in på röntgenavdelningen. Jag panikade. Kunde inte andas. Skakade hel och hållen. Fick träffa (läs se) röntgensköterskan och hon gick igenom "maskinen". Kände igen den litegrann, vet i alla fall hur den fungerar. Bad om en stund att lugna ner mig, och det var självklart. Men så stod alla tre och tittade på mig, och jag sa faktiskt att "det blir inte bättre av att tre personer står och tittar på mig". De fattade vinken, så tandläkaren och tandsköterskan lämnade rummet. Min kp var kvar. Han satt på en pall. Jag gick fram till honom och tog hans händer och bad honom att hjälpa mig andas. Det tog en stund, men till slut så hade jag samlat mig i alla fall lite. Vänster ben levde sitt eget liv och skakade som fan hur jag än gjorde, men jag försökte andas lugnt och fokusera på att kunna stå stilla. Annars blir ju röntgenbilden åt helvete. Min kp fick stanna hos mig i rummet under röntgen och han höll sin hand på min hand där jag stod och höll i mig. Kändes som jag skakade hela tiden så jag tänkte att det här går åt helvete. Väntade medan röntgenspecialisten bedömde bilden - om den var ok eller om den behövdes tas om. Den blev godkänd till min stora förvåning. Grät lite. Satt nära min kp. Tänkte inte på det då, men jag satt som klistrad intill honom när vi väntade.

Så nästa vecka ska tandläkaren titta på bilden och fundera på vad som kan behöva göras och hur i så fall. Jag vet inte riktigt vad som händer härnäst, vem som ska höra av sig till vem. Så jag känner mig lite förvirrad. Vet inte heller hur tidsspannet ser ut - om det finns en chans att det värsta går att åtgärda före jul tex. Känner att om jag ska göra det här så får det inte gå för långt mellan varje "steg", för då blir det ännu svårare, kan aldrig få något "tempo".

Så var den här dagen slut i alla fall. Jag överlevde. Jag kräktes inte. Kan inte säga att det gick bra - men utifrån mina förutsättningar så gick det som jag hoppats på i bästa fall. Så det är ju någonting i alla fall.