Fyra timmar innan jag helst ska vara på röntgen. Allra senast 17:30. Mår så illa. Har ätit en vindruva och druckit lite vatten. Är inte alls lugn idag. Inte alls. Har gråtit. Mailat och smsat min kp (stackars honom).

Känns som att jag kommer kräkas när som helst. Har ingen aning om hur jag ska klara lukten. Tandläkarlukten. Alla minnen. Men jag hoppas att i alla fall slippa flashar just då, för om jag bara får förståelse så BORDE jag inte koppla på "övergrepps-mode". Borde ju i så fall snarare ha fullt upp med min tandläkarskräck.

Har en rejäl klump i halsen. Önskar att den kunde försvinna. Mår tillräckligt dåligt som det är.

Idag har jag inte gjort mycket. Typ ingenting. Bara gått och lallat runt. Har inte haft lika mycket panik idag, konstigt nog.... men jag tror att det lär slå till rejält imorgon när det går upp för mig att det faktiskt är på riktigt. Eller senare ikväll..........

Har käkat 3 mackor idag, och 100g mjölkchoklad. Är så rädd att kräkas av ångest imorgon. Eller när som helst.

Har varit till stan idag och köpt en stressboll. Insåg att jag behöver ha något mer än bara 5 stesolid imorgon, och mina andra stressbollar dog för länge sedan. Så har jag en som jag köpt på hjälpmedelscentralen, men den vill jag inte riskera att ha sönder.... och så har jag lera, men den kan bli smutsig och går inte att göra rent. Så det blev en stressboll från Teknikmagasinet. Valde en gul "glad gubbe" och inte en svart med dödskalle på. Bara för att inte alla ska tänka att det överensstämmer med en mörk psykstörd människa. Den gula är fulare och syns mer, men ja... (0m någon undrar så är fyllningen inkapslad med en svart "cykelslangslagningslapp", så på den svarta syns det knappt men syns lång väg på den gula).

Allt känns så jävla overkligt! Skulle verkligen behöva skära mig, men gissa hur fan det skulle se ut när de ska söva mig - förutsatt att jag nu pallar det här imorgon.......... Narkosläkaren som valts ut åt mig är bortrest minst halva november, så det hade ju varit bra om det gått att ordna med det innan han far (japp, det är en "han", men jag hoppas på att han verkligen är BRA, för då spelar det inte så stor roll att det är en "han"). Inte för jag vet om det ens blir av före årsskiftet, men tänker att det är bra att ha dörrar öppna...... eftersom läget är så akut och instabilt..........

Mmm.... jag biter ihop tänderna så hårt... så innerst inne är jag nog inte så lugn.....

Jag vet att jag inte kommer  bli våldtagen imorgon, jag vet att ingen kommer slita av mig kläderna, jag vet att jag inte kommer bli inlagd med LPT. Men ändå är jag livrädd. Och jag skäms.

Jag är så äcklig. Och mina tänder är helt åt helvete. Och imorgon kommer det finnas bevis för det. En klar bild på hur jävla mycket åt helvete det är. Hur FEL det är, JAG är - återigen.

De vet om hur rädd jag är, så de kommer inte säga något till mig. Men vem vet vad de säger bakom min rygg. Vad de säger på kafferasten dagen därpå, vad de berättar om patient x för familjen.

Det enda jag söker är empati. Jag vill inte att någon tycker synd om mig eller annat trams. Jag vill bara ha förståelse. Det är allt.

Nu är det 29 timmar kvar. Ungefär.

Andas. Måste andas.

Tandläkaren svarade före min kp, och hon flyttade fram tiden till 17:30. Så då hinner min kp ha samtalet med sin nya patient och sen går vi dit tillsammans. Är det tänkt i alla fall. Han sa idag att får ta max 5 stesolid, dvs 50mg. Känns inte rättvist. Jag hade tagit 5 när vi hade "ett första möte" med tandläkaren, och på min kp's rum. Och det gick ju som det gick.

Han verkar i alla fall förstå på ett annat sätt nu, även om han kör med "den obotliga optimisten". Men jag misstänker att han måste leva så, så därför är han så inne på det. Tror, eller ja, jag känner - och vet - att han haft ett hårt liv. Så jag tror att det är hans sätt att gå vidare och leva. Jag vet nog ganska mycket om honom som han inte tror att jag förstått/känt/räknat ut.

I alla fall - jag är skitnervös och livrädd. Mår illa av ångest. Och det jobbigaste är att jag har så mycket flashar, och när jag inte har det så är det bara tandläkaretandläkaretandläkare. Har börjat laxera igen - för att inte skära mig. Det är inte bra, och som min kp sa idag så byter jag ju bara ut det ena mot det andra. Jag vet det, mer än väl. Men jag har inte lyckats hitta något annat som hjälper.

Söndag. Imorgon måndag. Samtal kl 16. Får förmodligen veta då om det blir tandläkarröntgen på torsdag. Blir det inte det så skiter jag i allt det. Klarar inte hålla på såhär längre.

Håller på att dö, sakta. Jag vill dö fort.

Jag hoppas att min kp har förstått. Igår em mailade han mig trots att han var på utbildning - med andra ord är det som jag trott, dvs att den är på arbetsplatsen och att det funkar precis som när min t fortfarande jobbade.

Han svarade "Har läst dina mail". Han är ju ingen skrivande person, men han skrev ju något i alla fall. Så något har väl gått fram - hoppas jag.

Har så stark dödslängtan. Så himla stark dödslängtan. Vet inte var jag ska göra av mig själv. Orkar inte.

Och ikväll när jag gick ut med hunden så var det MASSOR med ungjävlar som levde rövare precis här utanför, och jag var uppriktigt sagt RÄDD. Rädd att bli attackerad och våldtagen, misshandlad. Gick med ena handen i fickan redo att ta fram självförsvarssprayen och använda den. Inte att undra på att jag vill - och måste - flytta härifrån....

Söndag kvar. Sen måndag. Kl 16 har jag samtal. Då får jag veta om det blir något av tandläkarprojektet eller ej. Som det känns så vore det lika bra att lägga ner, för jag kommer ändå att dö.

Samtalet med min kp gick käpprätt åt helvete.

Slutade med att jag sa att jag mailar tandläkaren - igen - eftersom min kp varken har läst eller svarat som vi kom överens om på mötet. Det här är vad jag skrev.

Till tandläkaren OCH min kp:

Hej på er,
Nu adresserar jag det här till er båda, så att även *min kp* faktiskt LÄSER något av det här som vi tre kom överens om att ta via mailen.
 
Efter dagens samtal med *min kp* är jag väldigt splittrad - å ena sidan känner jag att jag måste göra det här för att överleva, och å andra sidan känner jag att det bästa kanske är att strunta i allt och bara lägga mig ner och dö.
 
*Min kp* har en annan patient inbokad kl 16-16:45 torsdagen den 23/10, så han kan komma loss TIDIGAST kl 17:15. (Självklart tillhör det ovanligheterna att han har en patient så sent, och självklart krockar det just den här dagen - så med andra ord; min vanliga "otur") Och som jag skrivit här tidigare, och även sagt, så behöver jag tid på mig att "landa" och kan inte bara kasta mig in i att klara röntgen så fort jag sätter min fot på våningsplanet. Så jag vet inte hur vi ska göra. *Min kp* själv föreslog denna torsdag (idag) först, och ändrade till "nästa torsdag" (dvs 23/10) efter mina nervösa protester. Han sa att han kunde vilket som, så jag antog att det var "klubbat och klart" till, säg 99%. Men - det var en miss av mig, för jag ville försöka fatta ett svårt beslut på egen hand. Till råga på allt så har jag insett att jag inte vet om det är meningen att jag ska "hoppa in" på röntgen kl 17:15 eller om det kan bli senare? Jag tänker att ni alla vill och behöver få gå hem i någorlunda tid, så jag vill inte att ni ska känna att det blir för sent eller tar för lång tid.
 
Jag behöver träffa *min kp* någonstans UTANFÖR sjukhuset och få hans stöd för att överhuvudtaget kunna ta mig på plats, och då han inte har tid att träffas förrän 17:15 så finns det ingen chans i världen att vi kan gå raka vägen dit då. Jag har ingen aning om hur lång tid det kan ta för mig att komma dit, för när det dessutom blir stressigt så ökar risken att jag förmodligen vänder och springer därifrån - oavsett hur mycket lugnande/ångestdämpande jag tar innan. Och antingen så gör jag det här, eller så gör jag inget mer försök. Försöker jag och misslyckas så ger jag upp, för jag orkar inte mer nu.
 
För mig är bara tanken på det här svindlande ångestfyllt, och det TORTERAR mig inte bara fysiskt, utan även psykiskt. Så jag känner att antingen så gör jag det här SNART/NU, eller så lägger jag ner allt för att jag helt enkelt inte orkar gå runt med och i det här.
 
Så ni, *tandläkaren* och *min kp*, får bestämma er för om det blir den 23/10 eller ej. Om *min kp* kan boka om patienten eller om det går att ta det än senare efter arbetsdagens slut. Det är ju inget som jag kan bestämma eller lägga mig i, så det är helt upp till er. Jag klarar i alla fall inte att vänta längre, så går det inte så lägger vi ner det här. Och avblåser vi allt så är det ok för mig också, för jag förstår att det är så gränsöverskridande att jag inte har någon rätt att få det här. Så jag kommer inte hysa agg gentemot någon av er, oavsett hur det än blir.
 
*Min kp* är på utbildning imorgon fredag (17/10), så han kommer inte läsa det här förrän på måndag (och jag HOPPAS att han läser det då). Men jag förväntar mig att jag får veta hur det blir senast måndag kväll.
 
Jag är ledsen att det blev såhär. Jag är alltid bara till besvär och är krånglig och fel. Förlåt mig.
Men som sagt; nu får det vara nog - antingen löser vi det här tills den 23:e, eller så struntar vi i det.
 
Hälsningar från en förkrossad Maria

Sen har jag även mailat enbart min kp:

har tryckt i mig en prinsessrulltårta
och en påse chips med priset att hela munnen är uppskuren
toppar nog det med laxertab ikväll också precis som igår
jag klarar inte det här
jag är ledsen men jag orkar inte
försöker och försöker att inte skära mig
men snart går det åt helvete
 
jag måste veta var jag har dig
jag måste veta att du är med mig
att du har koll
 
du visste att det förmodligen skulle bli tandläkare nästa vecka
det var till och med du som föreslog den torsdagen
du borde veta att jag inte pallar att bara "möta dig där kl 17:15"
det skrämmer mig att jag inte lyckats förmedla det till dig
 
det här gör att minnen väcks från de andra gångerna jag skulle utsätta mig för något med syftet att "få ett drägligare liv"
jag menar, börjar det krångla redan nu innan något ens hänt, hur fan ska det då bli
 
jag är inte arg på dig
jag är bara ledsen
och besviken
känner mig sviken
 
och du är den som jag lever för
den som håller mig vid liv
och den som ska vara min trygghet i det här
det gör mig ganska förvirrad
och jag vill inte tvivla på dig
jag har inte "råd" med det
snällasnällasnälla låt mig inte börja tvivla
 
du har frågat vad jag behöver för att kunna klara det här
och jag har väl inte vågat vara rak och tydlig
så jag är det nu
 
jag behöver dig
behöver träffas någonstans UTANFÖR sjukhuset först innan vi går till tandläkaren
och hur fjantigt det än låter så behöver jag hålla din hand när vi går dit - dels för att verkligen känna att du är där, men också för att jag inte ska vända och bara dra därifrån
en hand på axeln kanske
och jag behöver veta att du står bakom mig - både psykiskt och fysiskt
släpp inte taget om mig förrän du måste, när de ska ta röntgenbilden
och när det gäller den "enkla undersökningen" senare - om det nu blir något av det här
om/när dagen kommer, så behöver jag att du står bakom mig när jag ska gapa
hålla händerna på mina axlar så att jag vet att jag är skyddad i alla fall från ena hållet
 
förstår du nu hur mycket jag behöver dig?
på vilket sätt jag behöver dig?
 
du pratar om att jag gjort framsteg
allt beror på dig och bara dig
utan dig hade jag inte levt idag
vi behöver inte vara överens om allt
det viktigaste är ju att vi förstår och respekterar varandra
för annars hade jag garanterat inte kommit en enda mikrometer framåt

Varit och simmat idag trots att jag inte orkade gå upp ur sängen. Kändes bra till en början, men på slutet var det massor med folk så det blev bokstavligt talat hela havet stormar. Klev raka vägen in på ica efter att ha gått av bussen, och det blev en burk fiskbullar och 4 munkar som jag tryckte i mig när jag kom hem. Har så mycket ångest och mår så jävla dåligt, och det blir inte bättre av att inte kunna tugga och äta det jag vill och behöver. Så självklart öser jag i mig skräp pga konsistensen. Och av ren desperation, frustration, ångest, osvosv....

......mår riktigt dåligt nu också.... försöker bara stå ut.............. hunden är helt galen, dels pga understimulering och såklart pga mitt mående..... han går runt och skäller och vill att jag ska ge honom all uppmärksamhet... och jag orkar bara inte...