När jag satte mig i väntrummet så såg jag att den röda lampan lös hos min kp. Jag förstod att han skulle bli sen, att han inte tänkt. Blev genast ledsen och sårad, men försökte tänka positiva tankar som "såklart att han kommer vara i tid, han vet att du är här och han vet hur illa det slutade i onsdags". Så jag hade ett öppet sinne. Vad hände? Han blev sen. Jag kunde inte prata, satte mig bara och var tyst. Stirrade på en sladd som lindats runt elementet och försökte bara andas. Han började prata. Frågade hur det var med mig. Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet. Han tog upp det som hände i onsdags och sa att självklart vill han mig inget illa, och att han förstår hur jag menar men att han vill försöka pusha mig uppåt, framåt. Mina tårar började rinna. Sa viskande att jag vet det, men att det faktiskt finns begränsningar för vad som går och inte. Floder av tårar längs mina kinder. Jag lyfte blicken och såg på honom och han såg mig rakt i ögonen och sa att han förstår. Men jag vet att han inte förstår. Inte det som jag behöver få honom att förstå. Att han inte behöver hålla med mig, men att han måste tro på det jag säger. Ännu mer tårar. Visste inte om jag skulle resa mig upp och springa därifrån, kasta mig runt hans hals, eller bara skrika rakt ut och dunka huvudet i väggen tills jag förlorade medvetandet.

Jag gjorde ingenting av det. Grät mest och bara stirrade på sladden på elementet. Han försökte skämta med mig så som vi brukar göra, och jag svarade men helt utan känsla. Han visste det, han både såg och kände det. Och bad om ursäkt för att han försökte skoja. Jag såg att han var trött. Jättetrött. Och han hade inte läst mailkonversationen som är meningen att vi ska ha oss tre parter emellan inkl tandläkaren. Jag förstår att han är upptagen, att han har massor att göra, hela tiden. och jag borde inte lägga mer arbetsbörda på honom. Men jag rår inte för att jag blir ledsen och känner mig besviken.

Han frågade mig - baserat på mina tidigare erfarenheter med brutna löften av människor jag litat på - om jag är rädd att han inte ska komma om/när jag ska sövas för tandproblemen. Jag svarade nej. Men att jag är rädd för att han inte vill komma. Han såg på mig och svarade lite för dröjsamt att "jag har ju sagt att jag ska vara där".

Men det är inte samma sak. Han vet det. Jag vet det. Och jag läser honom som en öppen bok. Och han vet det också.

Jag vet inte var det här ska sluta. På fredag ska han vara borta igen, så jag fick en tid på torsdag istället. Vi får väl se vad som händer.

Ena sidan av mig vill och behöver samtalet idag. Den andra bävar för att det ska bli en fortsättning där onsdagens samtal slutade. Jag balanserar på en tunn smal linje just nu, där ett fall skulle innebära att jag skär mig. Jag ifrågasätter en massa saker, såsom om jag verkligen är någon för min kp eller om jag bara är en i mängden. Jag vet att det är fel att känna så, för självklart ser han mig som en individ. Men jag vet att jag inte betyder lika mycket för honom, att han inte bryr sig om mig, på samma sätt som min t gjorde. Man kan hjälpa en människa på så många sätt, på så många olika nivåer. Jag tror att hans historia och att han är en man, påverkar en hel del. Precis som med alla människor. Den största skillnaden mellan honom och min t är att han är mer "rakt på sak", lindar inte in saker, och vi håller sällan med varandra. Men han kan beröra mig och trösta min själ ändå. Det jobbigaste är att jag inte har en endaste aning om när han kommer lämna mig. Det gör det väldigt svårt att öppna mig under de korta samtalstider vi har. Han säger själv att han hade planerat att sluta för 1 ½ år sedan, så han vet verkligen inte. Och den ovisshet det innebär för mig går inte att beskriva i ord.

En god nyhet - eller i alla fall hoppfull - är att det verkar som att "mitt" landsting har ordnat så att det finns "tyngdtäcken" som hjälpmedel. Alltså kan man få låna det och inte behöva bekosta det själv. Och jag vill prova ett kedjetäcke som väger 12 kg. Men vi får väl se. Behövs det läkarintyg så är det kört, eftersom jag inte har någon läkare. Om de inte nöjer sig med det som min läkare skrev för 4 år sedan.......

Vi får väl se. Jag mailade och fick ett telenr och har svarat och bett om mailadress istället. Vi får väl se om det är möjligt för mig att få prova ett kedjetäcke. Med min "tur"....... ja, som sagt, vi får väl se.

Har så mycket ångest. Så jävla mycket ångest. Vill inget hellre än att skära mig. Bara snitta, såga, över hela kroppen. Skära tills jag badar i blod. Ser det pulsera ut. Bara känna livet försvinna. Slippa allt. Precis allt.

Skakar. Har bara benso att ta. Så jag vill inte ta något. Borde försöka tjata mig till en läkare igen, men jag orkar inte. Utan jag försöker bara att få luft. Luft i allt darrande, allt skakande. Alla bilder som kommer och går, tankar på nu och då och vad som komma skall.

Försöker ta mig "levande" till imorgon eftermiddag då jag har samtal igen. Men........ jag vet inte hur det kommer bli då.... besvikelsen... sorgen.. smärtan...... från samtalet i onsdags... bara sköljer över mig....

Ångesten gnager i mig. Bristen på ork att göra något. Hade tänkt gå upp tidigt för att fara och simma, eftersom jag ändå inte kan sova på nätterna. Men - inatt somnade jag och sov som en stock. Så jag prioriterade det. Simmar nästa vecka istället. Har unnat mig 2 st chokladmuffins som "helgmys", eftersom att jag inte kan tugga så bra. Dock var det väl inte särskilt jättekonstruktivt, för nu börjar det ju närma sig "skarpt läge" och jag behöver gå ner i vikt - fort.

Har börjat rensa upp lite som ett försök till veckostädning. Önskar att jag inte vore så trött bara, för det tar så lång tid. Det är inte så "smutsigt", men rörigt. Har röjt vardagsrummet nu i alla fall, och sen blir det köksbordet. Efter det är det dags att plocka fram vinterkläder och plocka bort sommarkläder. Ta ur batteriet ur mopeden och koppla in laddaren. Osvosv.

Tankarna snurrar. Runt, runt.

Har fått ett superpositivt mailsvar från tandläkaren, så just nu känns det riktigt bra. Skakigt, och jag vet inte hur eller om det kommer att gå, men det känns bra ändå. Hon förstår och är så himla lyhörd. Jag har verkligen en bra magkänsla. Anestesiläkaren som hon tänkt sig är också specialutvald, och visst, jag har inte träffat personen i fråga, men har tagit reda på lite grejor, och det känns bra. Tandsköterskan inför röntgen känns också ok, och hon är införstådd med min problematik och saker och ting kommer ske så lugnt som bara är möjligt.

Så nu får jag se när förberedelserna kommer igång. Sen får vi se hur de faktiskt går. Tandläkaren har inte sagt något rakt ut, men jag känner att hon tycker att det här är allvarligt och bör åtgärdas så snart som möjligt. Jag har ju kollat runt och letat fakta på olika håll, och jag tror till och med att jag börjar inse allvaret... Jag har svårt att se hur allt ska gå att åtgärdas på en och samma gång, men det vore ju kanon om det blev så.

Min kp är inte i tjänst förrän på måndag igen, så jag får se vad som bestäms då. Han har vetorätt när det gäller att boka tider, då han ska vara med mig som "ankare".

Jag har verkligen mycket att tänka på och jobba för. Det som utan tvekan känns bäst idag är i alla fall att jag vet att det här kommer bli av - det står inte och faller med min PTSD. Jag kommer att få hjälp ändå.

Någon liten tjej har åsikter om min stundande tandvård och det jag skriver här på bloggen. Jag skrattar!!!

Hade klippkort hos tandläkaren som barn och nu har jag inte varit där sedan dess och behöver massiva hjälpinsatser ("lagning" - Haha, det här handlar om betydligt allvarligare saker!!!) i munnen. Och självklart för jag diskussion med tandläkare och anestesiläkare och är fullt medveten om risker och ev problem. Någon måste ju stå som ansvarig behandlare, så inget görs på det sätt flickan verkar tro. Just för att läget är som det är, så måste allt planeras in i minsta detalj med förberedelser såsom röntgen, osv - på ett sätt som funkar för mig. Har ju dessutom varit sövd tidigare ett flertal gånger - exempelvis en gång då kvinnokliniken undersökte och opererade mig för skador från övergreppen. Så jag vet vad jag ger mig in på. Jag gissar att den flicka som skrev kommentaren inte har en endaste aning om hur det är att behöva operera sig i underlivet - och jag hoppas för hennes skull att hon aldrig ska behöva det heller. Samma sak med självmordstankar, men där hoppas jag att hon istället utvecklar empatisk förmåga och insikten om att alla inte har bär samma tyngd i sina ryggsäckar.

Ett hett tips; om du tror att du vet allt och har åsikter om en annan människa så bör du verkligen fundera på vem du själv är och mogna lite innan du försöker göra ner någon.

Särskilt om man i sin enfald tror att man kan läsa något/några inlägg på en blogg och komma med tips och lösningar.

Dagens samtal slutade inte bra. Tandläkare var såklart ämnet efter mötet i förrgår. Blev bara tårar, självhat och ovisshet. Min kp förstår inte mig. Våra åsikter går inte bara isär, utan han förstår mig inte, kan inte acceptera att jag är som jag säger att jag är. Det gjorde att mitt hjärta brast. Och jag känner mig så ensam. Och hopplös. Helt jävla hopplös. Kan jag inte ens få honom att förstå, så hur fan ska jag då få någon annan att förstå - någonsin. Och när jag även påpekar att jag inte heller har all tid i världen, så säger han - om än skämtsamt - att han inte bestämt sig för när han ska gå i pension. Jag vet att han inte menade något med det, men självklart börjar jag att tänka på det OCKSÅ. Särskilt då jag vet att han inte får jobba på den enhet han vill jobba på och som han bytte till, utan har tvingats att byta igen men denna gång helt emot hans vilja.

Jag vill bara dö. Allt är bara hopplöst.

Visst, jag kan tvinga kroppen att gå igenom det här - en gång. Utsätta mig för den där övergreppskänslan igen - en gång. Men då blir det bara EN gång, och jag kommer aldrig mer träffa en tandläkare efter det. Aldrig.

Har mailat tandläkaren och frågat vad som händer om jag inte klarar av en undersökning. Om allt är kört då.

Vi får väl se.

..........eller så tar jag bara livet av mig.....

Nej, jag orkar inte skriva nu....