Har just tränat 4 pass. Vägde mig mellan pass 3 och 4, och tro det eller ej men jag vägde 100g mer efter sista passet......   

Igår kom det befarade rekommenderade brevet. Jag panikade - såklart - men tog medicin och drog iväg. Har pratat med hon som ska företräda mig som jurist, och hon tycker att jag ska göra en motanmälan. De har snackat så mycket skit om mig att jag inte har några kontakter kvar som jag tidigare hade på gården. Och varför ska jag bära skulden för att de vanvårdar sina djur. Har inte hämtat ut brevet än, för det skulle förstöra hela helgen. Ska hämta ut det på måndag och direkt efter skriva på pappren för juristen. Både riksförbund och media står redo att verbalt slakta folk som hör till gården, och de vet om att jag fått rek. brev nu. Allt står på stand by-läge tills på måndag. Och de jävla idoterna fattar inte att jag eller någon annan redan vet vad fan de håller på med.

Det går dessutom något virus bland hästarna på gården. En häst är jättesjuk och får smärtstillande och sondmatas. Trots det har ingen info kommit upp varken på hemsidan eller på fb - vilket ordföranden lovade en av privathästägarna i torsdags. På måndag får de förhoppningsvis reda på om viruset är luftburet eller ej - om de jävlarna inte ljuger om det också......... En privathästägare hörde ordföranden ljuga för veterinären när det togs prover, så vem vet.

Jag bävar inför måndag. Samtidigt som det känns som att något MÅSTE hända, för jag pallar inte att gå och låtsas vara glad. Räcker med att jag uppdaterar min fb-sida så att det ser ut som jag har världens flyt och är så jävla glad och lycklig nu. Bara för att de där jävlarna ska bli irriterade. Det komiska i det hela är att det FUNKAR! Skriver jag att jag ska till stallet, så kastar de sig på telefon och ringer runt till varandra och far iväg till gården för att se om jag kommer dit. Men då har jag varit på andra ställen!

Men om inte jag kan sova pga vad de gör mot mig, så får de fan i mig räkna med att jag ger tillbaka - på ett sätt som bara insinuerar det jag vill att de ska tolka det som.

Mår så jävla dåligt. Går inte att beskriva i ord.

Har räknat på medicinerna idag, för det kommer inga hållbara recept från den tilltänkta läkaren. Och det ser ut att gå helt åt helvete. Särskilt med tanke på det psykologiska krig som gården för mot mig nu. Såg dessutom att läkaren till och med ändrat ordinationen på de pytterecept hon skrivit ut, och det trodde inte jag att man gjorde/fick göra utan att i alla fall meddela patienten. Men nu är det i alla fall slut på läkartjafset, för jag satte gränsen fredag 8 feb. Så nu är det "bara" att hålla ut tills min läkare kommer tillbaka - nästa år........................................ eller dö............................................

Jävla as!!!!! Psykopatjävel!!!!!!!!!!!!

Satt i väntrummet utanför min kp när jag tar fram mobilen och ser att de jävlarna har avlivat min fd sköthäst......!!!!!!!

"Bara sådär". De påstår att hon inte blev bättre - nej, hon hade spatt och en rörelsestörning!! Och halt var hon för att de inte orkar utfodra, utan ger fri tillgång till foder, vilket gör att hästen såklart blev kraftigt överviktig!!!!!! Hade de på allvar brytt sig så hade de kontrollerat fodergivan och sett till att ha henne i en sjukhage. Men nejdå. Fri tillgång till mat, inget vatten, och en hel gigantisk jävla lösdriftshage att springa i!!!!

De här människorna är en fara för sig själva och framförallt för andra!

Har gråtit så jag nästan spytt........... Har hela tiden varnat min väninna för det här... men hon har sagt att de inte kommer göra något utan att kontakta den förra ägaren........ men se det gjorde de...........

Poff - en häst mindre. Och de känner ingenting, visar ingenting. Bryr sig inte.

De slog i alla fall två flugor i en smäll - de undanröjde bevis för vanvård, och de krossade det lilla av mitt hjärta som fanns kvar.........

Men om de tror att jag bara lägger mig som en padda på marken så bör de tänka om. Jag kommer göra ALLT - PRECIS ALLT - för att se till att rättvisan segrar! De ska få sina straff!!!!!!! Den här gången hjälper det inte att köra psykologisk krigsföring - för det är JAG expert på! De vet inte vad de gett sig in på, vad de har att vänta. Om det behövs så kan jag hålla på i 10 år och samla bevis!!!! Även om jag DÖR på kuppen så ska de inte komma undan med det här! De är FARLIGA för andra människor och djur!!

Jag skäms, men fan vad jag njöt igår kväll när jag fick veta att tidningen varit på gården och frågat efter min fd kollega. Det var hon som var där, men hon så "Nej, hon är sjuk, jag är bara vikarie". Hon ÄR en mytoman!

Sen hade tydligen psykopaten dykt upp - förmodligen för att se om jag var där. Hon hade sagt till min väninna att hon "är livrädd" för mig. På frågan om varför hade hon svarat "hon har förstört hela mitt liv". Jag garvade ihjäl mig!!! Jag har varken rört, sagt eller gjort något mot henne, och ändå skyller hon ALLT på mig! Det är HON som inte tar hand om djuren och svindlar gud och alla människor på pengar!!

Hon gräver sin egen grav, och jag skäms för att säga att jag står och tittar på och njuter - men det är sanningen. Tyvärr.

Idag har de ringt igen flera ggr. Från ett tredje telefonnummer - som om de tror att jag svarar om de ringer från ett annat nummer....? Smsade min väninna som är jurist och hon sa bara att jag skulle spara nummer, datum och tid för när de ringer. Gissar att det kommer behövas i min anmälan mot dem sen. Undrar vad jag har hittills...... Förtal, ofredande, trakasserier, och på något sätt måste det vara olagligt att lämna ut skyddat mobilnummer till folk - för jag gör ALLTID det avtalet när jag ger någon mitt nummer; att de INTE får lämna det vidare, utan om någon vill ha det så får de fråga MIG om det.

Måste byta nummer när det här är över, för det här går ju inte. Och jag som haft mitt sedan jag fick min första mobil för.... 15 (?) år sedan.........

Jag skakar när de ringer, och så kommer panikångesten...... Jag vet att jag inte måste svara och att jag inte ens ska svara. Men jag tror att det jag får ångest över är att jag inte kan försvara mig, för jag vet inte ens vad de tycker att jag har gjort. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Och det hela blir ju ÄNNU mer stört, eftersom tjejen som hatar mig och även är den som leder häxjakten, har två föräldrar som deltar. Så de ringer båda två. Åt henne. Och hon är VUXEN.

Sen är det ett problem till..... psykopattjejen har en nära relation med sin expojkvän som är narkoman. Och han har ju sina "kretsar". Och jag vet att när människor blir rädda så gör de saker som de annars inte skulle göra. Och frågan är om tjejen har kvar spärren att inte be sitt ex och hans gäng att "skrämma mig lite"........ Hon riskerar fängelsestraff för det hon gjort om hon döms. Och då räknar jag inte in något av det som hon gjort mot mig.

Idag vid lunchtid satte jag i alla fall upp en liten lapp på grannens dörr och talade om att jag är trakasserad och att det vore bra om vi försöker hålla porten låst. Skrev också att det inte råder någon direkt hotbild, men att det är obehagligt att inte veta om det står någon i trappen när man kommer hem eller ska gå hemifrån.

När det hade blivit mörkt så tassade jag ut till brevlådan och tog in posten. Förväntade mig att det skulle vara ett rek-brev där, eftersom de skulle skicka ett sådant istället där de portade mig från gården. Men det fanns inget. Kanske har de kommit på att det bryter mot stadgar och lagar.... eller så hann de bara inte posta det i tid igår. Gick in igen och såg att grannen lämnat ett svar på min lapp - att det är självklart att de hjälper till att hålla dörren låst och att det bara är att komma om jag behöver någon hjälp. Kan säga att tårarna rann. Har jag världens mest underbara grannar eller vad???   

Imorgon är det en vecka sedan jag träffade en häst. Äter nästan ingenting, sover nästan ingenting. Tränar. Sen äter jag godis och pizza. Tränar ännu mer. Sover ännu mindre. Har gått ner nästan 1 kg på en vecka - på att ha panikångest.

Allt blir bara värre och värre. Nog för att jag visste att gänget på gården har stora problem, men inte såhär stora. Träffade min kp efter lunch idag, och sen for jag iväg för att försöka hitta några leksaker till A. Kom på att jag glömt att sätta på ljudet på mob efter samtalet, och precis när jag gjorde det så ringde det. Har aldrig sett numret i hela mitt liv. Till min förskräckelse upptäckte jag även då att samma nummer ringt om och om igen under eftermiddagen. Ingen som lämnat något meddelande mobilsvar eller skickat ett sms. Jag fick panik. På bussen hem rann svetten när jag kollat upp numret på nätet. Det var psykopat-ordförandens pappa! Så nu är verkligen HELA familjen ute efter mig - och det är MIG de anmält för ofredande!

Jag var så jävla rädd att de kanske stod och bevakade min lägenhet att jag klev av bussen en hållplats längre bort. Gick runt hela kvarteret och hade huvan uppdragen och halsduken över ansiktet. Slank in genom porten efter att ha scannat av omgivningen. Låste. Stod där inne tyst en stund och tittade upp mot min ytterdörr. Det fanns ingen där. Skakade, men torkade tårarna. Spanade hela tiden ut för att se om någon tittade efter mig, men jag såg ingen. Vågade inte tända några lampor mer än de som redan var tända - för satt de där ute så kunde de gott sitta och frysa ett bra tag till................

Jag äter inte, sover inte... lever inte. Så om jag kan få dem att ligga vakna på nätterna så är det bara bra. Gör det hela lite mer rättvist.

Förmodligen ville de bara höra om jag fått brevet som de smög hit med till min brevlåda och sedan lämnade ut mitt hemliga nummer utan tillåtelse. MEN - vill de veta det så får de göra som alla andra normalbegåvande människor när det gäller viktiga dokument/brev; skicka det med posten och rekommendera det! Man söker inte upp någons brevlåda och dumpar hot och skriver saker som bryter mot lagen, och sedan får ett nummer som INGEN har rätt att lämna ut utan att fråga mig först.

Fick sms från okänt nummer igår. Stod att jag hade ett brev i min brevlåda. Blev skiträdd. Kollade upp numret först och sen kollade jag brevlådan. Någon hade varit där och lagt ett brev där i. Öppnade det och det var från en gårdsgubbe som skrev att jag var polisanmäld för "ofredande" av gården, och att jag inte får vistas på gårdens mark. Dessutom kunde inte beslutet överklagas.

Så de idioterna tror verkligen att BARA  JAG har anmält dem till länsstyrelsen!! Och de har anmält mig för det! har gråtit i ett dygn nu, och jag orkar inte mer. Pratade med min väninna som är jurist, och hon är mitt juridiska ombud nu.

Enligt henne kan man inte anmäla ofredande av en plats, utan det måste vara en person. De får heller inte förbjuda mig att vara på en plats som anses vara offentlig. Och enligt deras egna stadgar så ska medlemmen få en skriftlig varning först, och man kan ALLTID överklaga. Dessutom måste de i ett sådant brev upplysa om vad de anser att jag gjort - inte bara döma mig rakt av. Någon har dessutom brutit överenskommelsen om mitt mobilnummer, för jag har skyddat nummer och någon av de där jävlarna har alltså lämnat numret till gubbjäveln utan min tillåtelse.

Väninnan tror inte att anmälan kommer tas på allvar, men JAG tar den på allvar. När det är en "duktig psykopat" som står bakom den och dessutom överdriver allt, så kan vad som helst hända. Det är DE som begått lagbrott som kan ge fängelse upp till 2½ år, men det är jag som är polisanmäld.

Har beslutat mig för att ta mitt liv om det går vidare till utredning av polis, för då har jag varken några rättigheter inom vården eller inom rättsväsendet - och då orkar jag inte leva länge. Då är måttet rågat.

Varit hos min t. Vi blev osams igen, men jag valde att bara svälja - för hennes skull - den här gången.

Skulle ha träffat min kp också, men bussarna blev inställda pga halkan. Så jag fick tid imorgon istället, men i CP-huset.....

På ett sätt har psykopaten redan vunnit, för hon har tagit hästarna ifrån mig. Kan inte längre fara till något stall, för de har en häst på gården som ska tas om hand. Och jag kan knappast sitta ute på vägen och vänta medan de gör allt.

*gråter*

Hej Z   

Jag har några olika diagnoser, främst PTSD men även social fobi. Jag gick i ridterapi i 1½ år om jag inte minns fel. Det var det bästa jag gjort. Hade aldrig hanterat hästar innan, men jag blev fast direkt. Min självkänsla steg efter varje besök i stallet, och jag kunde slappna av för första gången på så länge jag kunde minnas. Tycker absolut att du ska slåss för att åtminstone få prova det! Och ja, i mitt fall betalade FK allt - bussresor och själva ridterapin. Min handläggare tyckte att det var en bra idé att investera i det istället för gymkort och annat som andra ville ha (och som jag inte alls var intresserad av). Det var till och med min handläggare på FK som föreslog att jag skulle utöka min ridterapi - från en timme per vecka till två timmar per gång två gånger i veckan(!).

Jag hade aktivitetsersättning, så om du har det också så har du rätt att få aktivitet betald av dem! Fråga varför de vägrar betala, kan det bero att de har dåliga erfarenheter av just den ridterapeuten, eller beror det på att det inte är någon legitimerad ridterapeut som håller i det, eller anser de att du behöver något annat, osv. Fråga, fråga, fråga!

Om du vill så kan jag skicka över min personliga berättelse efter att ha gått i ridterapi bara under en kort tid. Det har jag skrivit till min ridterapeut, så det är väldigt målande och personligt. Därför vill jag inte lägga ut det här, men om du vill så kan jag maila den till dig...? Självklart publicerar jag inte din mailadress. Skriv i så fall från samma IP-adress så att jag vet att det är du   

Kämpa på!!

Igår fm var min Tilda extra slö. Slö som i dödstrött. Hon hade fått tillbringa de två senaste nätterna utanför buren om hon ville. Hon varken åt eller drack. Inget ovanligt för den fröken, men ändå. Jag var tvungen att äta något innan jag svimmade, så jag micrade en pizza. Lade in Tilda i buren så som hon brukar vila. Tänkte att hon skulle känna sig tryggare där. Började äta pizzan när jag hör hur hon gör tjurrusningar i buren. Jag störtade dit och insåg att hon sprang rakt in i burväggen. Hon hade panik. Jag lyfte upp henne i min famn och hon blev lugn. Såg att hon andades tungt och insåg att det här är slutet. Tårarna forsade, men jag var lugn och bara höll henne, klappade henne och pratade med henne och talade om att det inte var någon fara. Såg att hon var blålila om läpparna. Så tog hon sitt sista andetag. Då slutade jag vara lugn. Skrek. Skrek att "hon sover bara, hon sover bara". Höll henne tätt, tätt intill. Som om min värme och kärlek skulle kunna väcka henne till liv igen. Men hon var borta. Grät och skrek i säkert en timme. Sen bestämde jag mig för att göra henne fin. Hon började bli stel. Jag kardade och kammade henne försiktigt för att få bort det värsta höet och halmen ur pälsen. Bäddade ner henne i myskorgen. Lindade in henne i en rosa handduk, och lade en fleecefilt över. Satt i sängen med henne flera timmar. Till slut insåg jag att jag inte ville att hon skulle börja lukta, så jag hämtade en kartong, och satte en plastsäck över kartongen. Ställde henne försiktigt på balkongen där det ju är minusgrader.

Idag har min väninna hjälpt mig att fara till veterinären och lämna in mitt älskade barn för att kremeras. Står inte ut med tanken på att hon ska ruttna bort. Aldrig. Kosta vad det kosta vill.

Astrid är jättearg idag. Hon undrar var Tilda är och letar och letar. Biter i allt, och det brukar hon aldrig göra. Hon fick sova bredvid min säng inatt. Hon har ju inte sovit ensam i ett rum på 6 år. Igår tog jag med henne till Tilda där hon låg i sin korg i min säng. Så att hon skulle få säga hejdå. Trodde att hon inte skulle förstå, utan slicka eller försöka busa med henne. Men hon bara satt där och stirrade på Tilda. Mitt hjärta exploderade.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Vill inte ha någon mer kanin. Men vill inte att Astrid ska vara ensam hemma när jag inte är hemma. Hund har jag inte råd med, och heller inte tiden som krävs då jag har behandling som jag måste gå på. Katter har jag aldrig tyckt om.

Var hos min t på fm idag. Hade räknat på medicin och skrivit och jobbat en massa. Men när jag kom dit och jag inte orkade höra hennes "tråkigt" om Tildas död - som om hon vore ett gosedjur som jag tappat bort - började jag prata om det som är viktigast nu. Att jag får någon jävla medicin som jag är ordinerad. Och jag har fortfarande, efter 1½ år, ingen läkare. Min t slog ifrån sig allt. Tittade inte ens på pappren och breven jag skrivit. Hon tog dem i sin hand och slängde tillbaka dem till mig. Jag blev förtvivlad. Hon blev arg. Hon ville inte att jag skulle prata mer om det. Jag grät och skrek och frågade vad hon menade att jag skulle prata om istället. Hon hade inget svar på det. Till slut sa jag att hon är väl tänkt att vara den som kan lyssna på mig om sådant som jag inte kan prata med andra om. Hon var extremt upprörd och vägrade säga något. Jag reste på mig och gick mot dörren och började klä på mig ytterkläderna, och frågade vem fan jag ska prata med om de här problemen som tar livet av mig annars - min mamma???? Inget svar. När jag dragit på mig jackan säger hon att jag kan komma och sätta mig och bara vara tyst. Vaddå TYST?????? Jag har för fan varit tyst i hela mitt jävla liv, och HON gav mig en röst - som hon inte längre vill veta av. Precis när jag var på väg att ta i dörrhandtaget så sa hon att jag även fick "prata om annat, men det är ju du som bestämmer vad det ska vara". Då svarade jag "Ja, det är ju jävligt fint väder". Sen gick jag och for hem. Smsade min kp som jag skulle träffa efter lunch, och skrev att om han tänkte vara likadan så ville jag att han skulle höra av sig, för då ville jag inte träffa honom. Han svarade och skrev att det jag nämnt ju är sådant som vi behöver prata om, men jag fick bestämma själv om jag ville komma eller ej. Så jag for dit. Han mötte mig i princip i dörren, och såg helt bedrövad ut. Fick veta att min kära t hade mailat honom om förmiddagens möte......... och han är även en stor djurvän så han var jätteledsen för min Tilda. Fick väga mig först som vanligt, och när vi satte oss för att prata så sa han att han hade bara en sak att be mig om; att hålla nere ljudnivån. Jag sa att det är inga problem så länge han inte säger till mig att vara tyst och inte prata om det jag behöver prata om. Sen hade vi ett jättefint samtal om både Tilda, läkare, mediciner och vad som ska hända sen när min t går i pension. Jag grät som ett såll - minst sagt. Och han fällde en och annan tår när jag beskrev vad Tilda betytt för mig och hur det kändes att hon dog i mina armar. Han är så fin, så mjuk, så varm. Samtidigt som jag vet att han kan vara stenhård - men då är det rättvisa och sunt förnuft. Han tog emot pappren som min t slängt tillbaka till mig. Tittade på dem, kommenterade, sa att han kommer göra sitt bästa och att han inte kommer släppa det här - trots att jag gnällt om det tusen gånger tidigare, precis som för min terapeut.

I alla fall så... när jag varit med Tilda till veterinären så for jag direkt till stallet. Fick ta en 40 min promenad med en av hästarna alldeles ensam. Det är bara en liten by, så det är väldigt lugnt och stillsamt. Tårarna rann, jag pratade med hästen, pussade på mulen. Kom hem och åt en pizza och godis. Hade bara ätit lite yoghurt innan idag. Nu har jag satt mig i soffan i vardagsrummet. Stängt av så att Astrid får vara ute och rusa av sig i hela köket, hallen och halva vardagsrummet. Eftersom hon letar efter Tilda så öppnade jag Tildas bur, och hon gräver där. Har aldrig sett henne gräva där förut. Är som att hon tror att hon kan gräva fram Tilda ur avgrunden. Hon har i alla fall busat lite med mig. Lekt tafatt. Planlösningen i min lägenhet är ganska öppen, så man kan gå runt genom kök, vardagsrum och hall. Och hon älskar att busa att hon blir jagad - och att jaga. Så jag hoppas att hon blir lite gladare. Tror att hon var tacksam över att få sova bredvid min säng inatt, så det får hon göra inatt också.

Är så himla trött, men jag kommer inte kunna sova. Så fort jag slappnar av börjar tårarna rinna.

Tilda är borta. Tilda är död.

..mattes hårboll....                                       
                             .....min bebis......

Sov så gott, mitt älskade barn