Kräks snart av ångest. Hade så ont i magen igår kväll att jag knappt fick luft. Kommer snart att laxera, för jag pallar inte det här. Det är övermäktigt att hetsäta och hetsäta, men aldrig få ut det ur kroppen. Min mage är stendöd.

Hade tänkt dra till gården och ta hand om och rida "min" lilla fjording idag, men det ska bli massa regn. Dessutom vaknade jag med halsont - igen........

Var på gården igår och tog hand om ALLT, men då hann jag inte rida. Min kära kollega som påstod sig ha feber, ändrade sig och sa att hon bara var lite hes. Så när jag cyklade hem och höll på att dö av utmattning och förkylning, så skulle hon börja motionera sina hästar....... Tack för den, säger jag bara.

Vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte med det här.

Var hos min t igår på fm. Det var hennes födelsedag och jag hade målat ett träfat till henne. Spenderade i princip hela timmen åt att prata om dagens samhälle, så så seriöst blev det med det...

Träffade min kp på eftermiddagen och han skrämde skiten ur mig efter att ha kommit med "bra" nyheter - och med nyheter som gjorde mig så ledsen.... Jag får tydligen komma till programmet, men jag vet inte när eller hur länge. De stänger ju snart så det blir inte långt i alla fall. Han berättade att han inte behövt argumentera för saken, vilket förvånade mig. Men så säger han sedan att det i princip är "på nåder". Jag får inte tycka eller tänka eller lägga mig i någonting. Och så nämnde han "kakburken" och sa att "något sådant får du inte göra den här gången". När jag var där sist så var en av mina vänner där, och hon busade lite med att gömma en pepparkaksburk som var till besökarna som stod i väntrummet. När personalen sedan blev irriterade istället för att fråga om någon sett den, så plockade jag fram allt. Tjejen som gömt burken var inte kvar, så vad hände? Jo, jag fick skulden. Trodde att de skämtade om det, att ingen på allvar trodde att det var jag. Men igår förstod jag att de på allvar trodde att det var jag som gjort det. Blev hur jävla ledsen som helst. Sa att ingen av hans kollegor behövde oroa sig, för jag kommer hålla mig för mig själv och vara tyst. När vi skulle skriva behandlingsöverenskommelse så säger han det farligaste av allt: "ska vi göra bokslut sen efter det här då?". Alltså avsluta vår kontakt. Tårarna rann direkt. Paniken bultade i hela kroppen. Jag frågade med ett varmt leende (och rinnande tårar) om han fått veta att han kommer sluta efter sommaren. Vet ju att det kan bli så om han får annat jobberbjudande. Men det hade han tydligen inte fått. Han ville bara att "vi ska ha med oss det, för vi kan ju inte sitta såhär i 11 år till". Skräcken blommade ut i alla fall. Han försökte lugna mig, men jag var svimfärdig. Har ju skrivit till honom och berättat om mina flashar sedan sist vi sågs, så självklart tänkte jag att han inte ville vara kvar. Hade dessutom läst i den anonyma väntrumsboken om en tjej som fått ett ultimatum för att få gå kvar där, så jag flippade ur en hel del..... Började undra om de "gallrar folk" efter ett år utan att tala om det - osv..... Som tur (eller kanske otur?) är så kan jag ju säga precis vad jag tänker till min kp, så det gjorde jag. Han sa att jag INTE skulle se det som så och att inget var på väg att hända såvitt han vet.

Efter det kunde jag inte hålla ihop mig själv alls. Trodde inte att jag skulle kunna resa mig upp. När jag sedan skulle väga mig så var jag så snurrig i bollen. Kunde se framför mig hur vågen skulle visa MINST +5kg. Som tur var så var det "bara" +100g. Vet att han såg att jag var helt väck. Han kramade om mig länge och hårt. Jag kände bara hur jag gömde mig där, högg tag i honom så att jag slapp försöka bära mig själv och misslyckas.

Kom hem och mailade min kp för jag var bara tvungen att tacka honom för att han är så himla bra. Gick sedan och handlade. Skulle bara köpa något snabbt att äta innan jag skulle fara till gården. Men kom såklart därifrån bla med en stor chokladkaka.  Åt mat och choklad och stressade till gården. Det hade jag inte alls behövt, för vi var 5 ledare på två barn. Kom hem runt kl 22 och stekte pannkakor. Kunde inte sova alls sen, så vid ett-snåret mailade jag honom igen. Skrev då om den gudsförgätna kakburken, för tydligen är det ju så hans kollegor tänker när de ser eller hör talas om mig. Jag var så ledsen. Tårarna bara rann och jag ville bara skära ihjäl mig. Varför kan inte folk bara släppa saker och gå vidare? Är det så jävla konstigt att JAG fastnar på saker när folk håller mig kvar genom att ha dömt mig och tar ut det på mig hela tiden??? Jag SER ju på dem när jag hälsar att det är något. Jag är ju inte dum i huvudet!!! Och nu har jag alltså fått det bekräftat. De har bekräftat det som jag känt och sagt till min t om dem. Hon har inte velat tro mig, men nu vet jag - igen - att jag har rätt. Magkänslan har rätt den här gången också - tyvärr. Kan inte få en tydligare bekräftelse.

Så VEM är det som inte kan "släppa saker"? De som är tjuriga på något som de inbillat sig att jag har gjort för ett halvår sedan, och fortfarande tar tar ut det på mig hela tiden - eller är det jag som till slut skojade om det hela eftersom de påstod att det verkligen var jag, och sedan gick vidare och struntade helt i alltihop. Kan säga att jag inte hade en endaste tanke på det där alls, förrän jag fick höra det igår. Och de sitter och mässar om "acceptans" och att "gå vidare", "göra annorlunda". Jävla skitsnack! Känner att mognadsgraden på personalen där verkligen är VARIERANDE.

Jag tänker i alla fall inte vara där särskilt mycket, och jag tänker inte prata med någon. Ingen i personalen förutom min kp och definitivt ingen av de andra patienterna. När jag blir ledsen så kommer jag att gå undan istället. Orkar inte - och vill inte - vara med i deras lekstuga och återigen bli ställets hackkyckling.

Helvete.

Efter lunch ska jag ta mig till gården. Har lovat min "kollega" att jag ska göra stallet idag så att det är klart när hon kommer. Hon har feber och är genomförkyld precis som jag varit alldeles nyss, så även om hon måste vara där för att köra barngrupperna så vill jag ju underlätta för henne så mycket som möjligt när jag kan. Har inte lust eller ork alls att göra det, men hon har faktiskt varit snällare mot mig de sista dagarna. Om det beror på att hon är "ur gängorna" eller något annat spelar inte så stor roll.

Ja, jag vet inte. Jag vill bara dö. Det vore det bästa för både mig och hela världen.

Är hemma från gården idag. Orkade inte. Är så himla förkyld och jag måste bli bättre - fort.

Har så mycket ångest så jag går sönder. Vill skära ihjäl mig.

http://hastmarknad.hastnet.se/sok/annons.php?aid=577276

Varit på gården från kl 9 till fram emot kl 14. Snöade när jag gick dit, och när jag gick hem hade snön övergått till regn. Impregnerade min regnjacka extra på morgonen, men det räckte inte - såklart. Jag blev både blöt och kall. Gissar att jag kommer bli sjuk igen, om man nu kan anse mig frisk mellan varven. Har inte gjort mycket och det har knappt varit något folk alls. Har bara gått runt och snörvlat. Och blivit regnad på.

Fick i alla fall träffa det nyaste tillskottet på gården; en storhäst på 1,70 som är totalt ursöt! Det märks att det bara är jag som är fascinerad av stora hästar och att de andra gillar ponnysar mer. De små krakarna får en massa uppmärksamhet, men blir också bortskämda pga det och allt de faktiskt kommer undan med. Storhästar anses bara vara "vanliga", och icke-hästfolk tycker att de är rent skräckinjagande. Men faktum är att de är mycket lättare att umgås med än små plutteponnysar, vilket också gör att de oftast är trevligare. En stor häst MÅSTE man ha kontroll över, så på det sättet blir samspelet mer renodlat. Jag har ju själv stått och skrattat åt en liten shettis som stegrat sig mitt på vägen när jag varit ute och gått med den. Gissar att det inte finns någon som skulle göra detsamma om en storhäst gjorde så. Sen är det faktiskt så att eftersom hästar är större så tar allt också längre tid - tex att bocka går långsammare vilket gör att man hinner förbereda sig mer, än om man sitter på en liten ponny som bara säger "boing" och står där med ryttaren avslängd. Ren styrka kan aldrig användas för att "vinna" över varken häst eller ponny - egentligen. Utan det ligger på en helt annan nivå. Alla med dåligt självförtroende borde umgås med hästar, för då tvingas man att bli auktoritär. Man måste tro på det man gör och vad man menar, för annars genomskådas man av hästen och blir gjord till intet. Utan hästens respekt så finns inget samspel alls. Och utan samspel - ja, då är allt på hästens villkor, och då är det FARLIGT. Det är väl därför som jag tycker att det är så himla jobbigt att se "matlådetjejen" gå och leda "min" fjording. Ponnyn har ingen som helst respekt för henne och de har inget samspel alls. Stackars ponnyn vet att om hon bara vill så kan hon göra precis vad som helst. Ibland(/ofta) vill hon komiskt nog visa hur dålig hennes ledare är, och då retas hon genom att göra något bus. Till saken hör att "matlådetjejen" alltid går och leder henne och håller då längst in på grimskaftet, så ponnyn behöver bara böja lite på huvudet eller i stort sett bara ändra ställning, så flyger tjejen genom luften. Därför tror många att den ponnyn är farlig och "dum i huvudet", men egentligen är hon ursnäll och hyperintalligent. Hade hon velat så skulle hon ha kunnat skada och/eller DÖDA x antal barn och vuxna. Men hon vill alltså inte det.

Eh... ja, det blev en lång utläggning... I alla fall så är den stora hästen redan en av mina favoriter.

Maten då....... Ja, jag åt faktiskt fil och flingor innan jag gick. Dock hade jag vaknat jättetidigt och fått en massa ångest, så jag svalde två blåbärsmuffins runt kl 5 imorse. Gick och handlade en fryst pizza när jag kom hem, och nu har jag bäddat ner mig i sängen. Köpte godis också, som jag såklart ångrar som fan.......... Fattar inte hur jag ska orka köra heldag på gården imorgon. Är helt igentäppt i nästan, halsen värker och huvudet är bara en gigantisk snorboll. Slemhinnorna är så söndertrasade av alla förkylningar jag haft, att de är totalt uppsvullna.

Nu ska jag ligga och dö............. och på sätt och vis önska att jag får feber imorgon igen så att jag slipper fara till gården............. Och ja, jag vet att jag är VOLONTÄR, men det känns som att jag har världens största ansvar och plikt..........  Min kollega säger alltid att hon "klarar allt själv", men jag vet att det inte är så längre........ *presspresspress*....

Inte sovit mycket inatt heller. Hetsåt så himla mycket igår, så det känns som att jag gått upp 10kg. Minst. Försökt extra mycket idag, men jag har ingen kraft. Blötlade kikärter igår som jag skulle ha till lunch idag, men det sket sig. Åt massa glass istället. Har ändå försökt äta senare nu på em, för jag fattar ju att jag inte mår bättre av att bara äta skräp. Måste ta tag i disken och allt. Ser förjävligt ut, milt uttryckt. Har även en massa ridgrejor som ligger i hela hallen, och kläder i sovrummet. Och när kaninerna får gå lösa så som det gör nu - ja, då blir det en soptipp. Har ångest så jag dör. Allt är bara en enda röra. Både inuti mig och omkring mig. Fattar inte hur jag ska palla det här. Känns som att jag kommer dö när som ghelst.

Hör ingenting för att jag är så förkyld. Är så krasslig. Men det säger jag såklart inte till någon. Imorgon ska jag iväg till gården och vara där hela dagen. Ute. Det ska bli snöblandat regn. Jätteroligt..... och säkert bra för förkylningen... Får inte bli sjuk en gång till nu. Ska träffa min t på måndag fm, och min kp på em. Min t fyller år på måndag, så jag har målat en liten sak till henne.

Helvete........ nu kommer flasharna efter att ha ätit igen...... jag orkar inte...........

Jag orkar inte mer. Lägger mig bara ner och dör. Det här går inte. Hetsäter och har ångest så snart skär jag ihjäl mig.

Så måste jag såklart titta på djursjukhuset på tv. Jag pallar inte djur som har ont. Helvete.

För typ första gången har min kp svarat på mail. Vet inte om det är för att han är orolig eller om han är typ äcklad....... Han skrev iaf såhär:

"Hej
Har tagit upp om ny behandlings period på måltidsbehandlingen, När vi
träffas på måndag får vi göra en mer detaljerad vårdplan för
måltidsbehandlingen

Häls" osv.......

Jag vet, det är formulerat och skriver som en iskall text, men då ska man veta att han inte svarar på mail. Om han inte skriver typ "ok" eller meddelar en tid. Så det här är MYCKET. Han är desto bättre på att lyssna och prata   

helvete.......... de måste avliva hästen..........................   

Ja, inatt fick jag feber. Så nu är det officiellt tredje gången jag är sjuk i rad. Inget i halsen - ännu - den här gången, men desto värre snorar jag. Känns som att hela huvudet är fullt med enbart snor. Snor som är så tjockt att det inte ens går att snyta ut. Som att krysta fram hårda klumpar i bästa fall...... jättemysigt... Är väl bara en tidsfråga innan jag åker på bihåleinflammation. Och eftersom jag har feber så har jag ont i hela kroppen. Orkar inte röra mig, orkar ingenting. Så jag har inte varit hos min kp. Jävla skithelvete. Behövde verkligen träffa honom.

Har skrivit ett långt panikartat mail till honom nu ikväll. Är rädd för vad han ska säga om det. Flashar. Äckligt. Tänk om han hatar mig när han får veta................ jag dör.....

Har bara tittat på film och ätit massa glass idag. Orkar inte laga mat. Vill bara skära ihjäl mig. Kan inte andas.