skrev ett bajslångt inlägg natten mot idag, men så flippade internet ur totalt... och så stod det "du har blivit utloggad!"........ allt försvann....... precis allt....

hade skrivit om allt möjligt..... inför idag när det var sista dagen på behandlingen...... hur det känns.. hur jag mår.... vad jag tänker.... hoppas på.. är rädd för.........

men skit samma........

skriver nog mer nu när jag kommer sitta här hemma och stirra.........

hade läkarmöte igår.... ny läkare eftersom min är sjukskriven och sedan ska vara barnledig i ett år.......

min t var med på mötet.... min kp kunde inte......

för att göra en lång historia kort så var jag så jävla rädd att jag inte kunde äta något alls under hela dagen.... och kvällen innan fick min kp stanna hos mig efter middagen och vakta mat och sopor... och han ville inte se att jag slog mig själv.. så han låste fast mina armar och höll om mig....... andades med mig......... ...kändes så jävla skönt........ så tryggt......... mina tårar bara rann.....

i alla fall.... läkarmötet gick åt helvete............. hon påstod att hon inte ens öppnat min journal... men ändå bestämde hon att jag har helt fel medicinering........ så from igår får jag bara sova en natt per vecka....... för hon tycker att det räcker......... hon tillhör de läkare som vägrar skriva ut beroendeframkallande mediciner..... hon kör på neuroleptika istället......... trots att jag haft samma dos i 6 år och är så försiktig så jag inte alls är beroende.........

så nu börjar kriget igen....... kriget för att få det drägligt igen................ ...och det vet jag ju att det tar 4-5 år........... och då har jag hunnit gå sönder och backa lååååååångt tillbaka... och då tänker jag inte leva längre........

ja..... jag ger bara upp......... jag orkar inte..... inte en jävla gång till..........

jag kommer inte klara av att åka buss......... fara och handla..... hämta ut min egen medicin........... och då är det ingen idé att jag fortsätter kämpa heller..

idag har ÄS dessutom lyckats med att bryta mot tystnadsplikten..... och så skyller de på varandra som ett gäng tonåringar........ (de hade några ungar på studiebesök och vi blev lovade att de INTE skulle vara på ÄS-programmets sida i huset.... men så kommer jag från sjukgymnasten och inser att de just varit i köket.. där mitt för- och efternamn står på kylen.......... så i panik rusade jag in på min KP's rum..... jag tänker fan inte vara någon apa i bur - särskilt inte när de tjatar om att man "alltid blir tillfrågad och har rätt att säga nej, och dessutom står och lovar att det okända folket ska stå och stirra på mina papper, mitt rum och se vem jag är.......) så jag har packat mina grejor... tänkte dra hem efter samtalet med min kp......... men pga snöstormen - och att jag verkligen vill komma någonstans, jag är så desperat så jag gör vad fan som helst - så lämnade jag sängkläder och resväska där.......

precis innan jag for så kom en av "humle och dumle" (en av de som skyller på varandra) in på mitt rum........ den störda psykologen........ hon hade blivit tillsagd av chefen att be mig om ursäkt för att ha brutit mot tystnadsplikten...... men det gjorde hon såklart inte.......... utan istället talade hon om att det blev ett litet missförstånd - men det gjorde ju ingenting för det var ju så litet..... så egentligen menade hon på att hon inte hade något att be om ursäkt för..........

...men då jävlar tände jag till.............

sa att hon kan kalla sina handlingar för vad hon vill - det är ändå brott mot tystnadsplikten..... och när jag talade om att chefen sagt att det skulle skrivas en avvikelserapport så blev ögonen svarta i skallen på henne........... det syns så väl på henne..... och så snörper hon ihop munnen utan att säga ett ord, går ut från rummet och smäller igen dörren - alltid samma sak......

jag tog på mig de sista ytterkläderna och sen stövlade jag raka vägen förbi henne och gick till chefen och sa precis som det var....... och hon var helstirrig för hon är så rädd för mig......... och när jag sa hejdå och önskade henne trevlig helg så såg hon svimfärdig ut av chock............ ja tänk - jag kan skilja på sak och person, det är ju helt fantastiskt................... eller.........

min kp förstår... så jag ska inte komma dit förrän till middagen på måndag....... slippa lunchen och cp-mötet på em........

och sen får jag se när jag är där och inte......... varför sitta på ett ställe och bara må sämre och sämre, bli tjockare och tjockare, och bli kränkt och felbehandlad stup i kvarten......

jag satt i fosterställning och grät så jag skakade och skrek till min kp att jag aldrig mer kommer komma tillbaka till behandlingsprogrammet.... det får bli vad det vill, men jag kommer aldrig mer tillbaka....... aldrig..... då dör jag hellre.......

han slog armarna om mig och försökte trösta..... utan honom skulle jag inte ha varit kvar såhär länge...........

å andra sidan; vad spelar det för roll när läkaren har börjat kapa bort och rasera det jag kämpat för att bygga upp så länge................

de jävlarna lämnade mig helt ensam och till och med utan beredskapspersonal igår mellan kl 17 och 21.......... fick fixa min egen mat......... sköta mig själv........

ordinarie personal var sjuk och "eftersom det bara är du så kallar vi inte in någon vikarie, utan du kan ju välja om du vill vara här och laga dig någon egen mat eller om du vill fara hem"............

chefen var den som gick sist.... och jag ställde frågan om beredskap, och jag kan säga att hon inte haft en endaste tanke på det............. hon insåg säkert sitt misstag.. svårt att ta miste på den minen, om man säger så... men ändå har hon inte ens frågat mig idag hur det gick...............

nattpersonalen som kom kl 21 var i chocktillstånd och trodde mig nästan inte först....... men så kramade hon om mig... hårt.... länge... och självklart rann mina tårar............. hon tyckte att det var förjävligt........... en vän som jag lärt känna där på ÄS hörde också av sig och hon hade pratat med sin mamma som har jobbat länge inom sjukvården.... och hon hade sagt att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen så att det blev dokumenterat....... men jag kan ju inte ringa.... och allra helst inte när jag störtgråter och inte orkar............. är ju rädd för att bli inlagd på avdelning också................

min kp har pratat med mig 3 ggr idag....... och jag har gråtit ögonen ur mig alla gångerna............ han har verkligen varit ledsen för det som hände och kommer säkerligen att ta upp det på ronden på torsdag..... men.. vad hjälper det mig nu.............. jag känner bara att allt är hyckleri...... vad fan är det för slags "behandling" där patienten lämnas helt ensam hela jävla kvällen - och inte ens har ett beredskapsnummer att ringa om det skulle behövas............

vill inte fortsätta....... vill bara hoppa av hela skiten.........

min kp ville inte att jag skulle fara hem idag.... men jag for ändå............ han tyckte att jag mådde för dåligt..... och ja, det gör jag...... men inte fan mår jag bättre av att vara där när jag nu vet att de till och med kan lämna en ensam och utan någon som helst hjälp i ev nödsituationer..................

och på torsdag har jag läkartid... och jag orkar inte tjafsa mer............. minsta lilla tendens till osämja, ovillighet att försöka förstå och lyssna på och tro på det jag säger så går jag bara därifrån........ då skiter jag i allt...... tänker inte hamna i den där karusellen igen.... då dör jag hellre...

måste gå nu...... gråter så jag är rädd att kräkas...........

Nog vet man att universum strävar efter oordning... Det ser ut som om en orkan svept genom lägenheten med alla kläder, ridgrejor, papper och kaninsaker som ligger utspridda överallt i en salig blandning. Men jag orkar bara inte skapa ordning, inte nu. Jag vet var jag har allt - men det ser förjävligt ut. Struntade i ridningen i fredags. Känns förjävligt det också, men jag måste fatta att jag inte kan göra allt alltid till vilket pris som helst. Jag for hem från ÄS och somnade med mina rödgråtna och igensvullna ögon. Kunde inte ha visat mig i stallet så som jag såg ut. Vilade och samlade krafter inför julmarknad på lördagen. Träffade en väninna från ÄS och vi gick tillsammans - och det var faktiskt trevligt. Är första gången som jag verkligen gått på julmarknad med någon! Hon är "inföding" här, så hon känner en massa människor. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men hennes vänner känner henne och vet om att hon är sjuk, så det är liksom en ärlig och öppen kontakt. Hon råkade berätta att jag var på ÄS (jag tänkte inte på det, men hon hörde av sig efteråt och bad om ursäkt) och jag brydde mig inte. Jag kände bara att jag kunde vara jag!! Det gjorde att jag inte alls blev så "inbunden" och rädd, utan kunde faktiskt njuta och småprata med de jag fick träffa!

När jag kom hem frös jag så hela jag skakade, men det hindrade mig inte från att stå och babbla med en tjej som rider i samma grupp som jag på fredagarna. Gissar att vi babblade på i en halvtimme minst. När vi sa hejdå så kunde jag knappt gå för jag frös så in i h-vete. Kom hem, åt, och somnade.

När jag vaknade imorse och skulle iväg till gården för en hel dags arbete så tänkte jag först skita i det. Men så for jag dit i alla fall, och tur var väl det för min kära kollega var i lika förkylt och snorigt skick som jag. Så vi körde någon sorts peptalk och drog på "happy faces" och körde barngrupperna som vanligt. Innan dess hann jag utfodra och vattna alla hästar, grisar, får, kaniner... you name it. Kom hem på eftermiddagen och dog i sängen ett par timmar. Efter det har jag lagat matlådor och varit en duktig dotter och ringt mina sk föräldrar *avlider*.

Min tid i dagvård på ÄS närmar sig sitt slut och jag vet varken ut eller in. Vad händer om det här inte räcker? Ska jag dö då? Är det någon idé att ens fortsätta kämpa? Tjejen som inte kunde hålla sig till reglerna försvann i fredags på mindre än en timme. Jag och den andra tjejen fick spunk på henne och båda exploderade totalt och spydde galla lite här och var. Jag grät och skrek under mitt samtal så pass att min kp fick be mig att dämpa mig. Jag känner bara att jag håller på att tappa greppet totalt - jag vet fan inte ens längre hur en "normal portion" ser ut. Om det ska se ut som det jag äter eller om det egentligen är den pluttehögen som jag stirrat mig blind på tvärs över bordet. Blev erbjuden att bli serverad, dvs få hjälp med portionsstorleken, men tackade bestämt nej. Jag ska ju fixa det här själv snart så jag har inte tid att börja från ruta noll. Kom från samtalet och var på väg till lunchen helt söndergråten, och så mötte jag tjejen som orsakat mitt utbrott. Fick en chock när hon sa att hon skulle hoppa av och dra hem. Men kanske, kanske, förstod personalen att hon inte bara förstörde för sig själv utan även för oss andra, så de slängde ut henne. Känns både förjävligt och skönt. Jag önskar inte någon att bära på den här sjukdomen, men samtidigt orkar jag inte bära någon annan som förstärker och livnär min sjuka del. Så nu kommer jag att vara den enda som äter middag och sover där - vaddå pinsamt...

Jaha, då var det dags för kvällsfika då. Kommer nog att skriva oftare nu när jag ska vara helt ensam i en stor byggnad mellan middag och kvällsfika. Det är så mycket som händer inuti mig som jag är rädd för att skriva ner. Skriver jag det så finns det, och jag orkar inte det. Men jag måste orka för annars kommer jag ingenstans. Moment 22.....

bestämde mig för att fara hem efter em-fikat idag...... har ätit middag hemma och ska sova hemma........ kl 7:30 ska jag vara tillbaka och äta frukost... tjejen som inte vill bli friskare strök sig från middagen så att hon skulle slippa vara där ensam - vilket jag har varit 3 ggr nu....... och hon jobbar extra hela tiden så att hon ska slippa äta.. "jag har ätit frukost på jobbet".... yeah, right........

men, men - skitsamma!

det som stör mig mest är att hon aldrig kan sitta still vid matbordet... hon springer runt KONSTANT..... och när hon tömt sin lilla miniportion så reser hon på sig och bara går..... idag gick hon dessutom på en motionsrunda innan vi andra ens hunnit äta upp....... DET stör mig att hon får göra så, för DET påverkar mig och mitt arbete för ett tillfrisknande... och personalens "jag ville inte tjata mer på henne vid matbordet", är INTE ok.... inte när det kommer från kärringen som VILL och UPPMUNTRAR till att ta upp saker och ting VID BORDET........... men - hon lever också i sin egen lilla värld, så hon vill väl stanna där..........

har skött mig hyfsat hittills ikväll......... sovit en stund, ätit middag och efterrätt.... och choklad - tyvärr (70% kakao med tryffelfyllning från Lindt, för 10kr = oemotståndligt...).......... nu återstår bara kvällsfika, och sen ska jag proppa mig full med sömntabletter så jag inte orkar göra något dumt.....

kommer mest troligen göra samma sak på torsdag..... så det är extremt viktigt att det funkar idag........

tack och hej, leverpastej

varit på gården idag.... jag var den första som kom dit.. och den sista som for därifrån.......... känns ju.. "intressant".......

och när tjejen for och lämnade mig med att sopa det sista på stallgolvet, så insåg jag att två av hästkrakarna inte hade något vatten............. så det var bara att börja kånka vatten till dem i mörkret.......

visst, de hade väl inte dött av att inte ha något vatten över en dag... men det är ju inte meningen att de ska gå och vara törstiga heller....... tydligen gav min kära "kollega" inte vatten till någon av hästarna idag... utan hon tog bara ut dem.......

ja inte vet jag...............

en av ponnysarna ville i alla fall inte vara kompis med mig alls... när jag skulle ta ut henne så skyggade hon undan och började vända rumpan mot mig.. och det är inte acceptabelt....!!! försökte att lugna ner henne och bara prata med henne en stund, men det hjälpte inte - för att hon inte var uppjagad.......... när matte kom så satte hon nästan på sig grimman själv och promenerade så fint vid hennes sida till hagen.............. *grrrrr*

jag vet inte, men ponnysar tycker jag i allmänhet verkar lite grinigare än andra hästar......... är det så....?? sen så hjälper det väl inte direkt när de är bortskämda..............

jaja, hon fick i alla fall aldrig till någon spark alls för jag såg så tydligt vad hon tänkte och vad hon skulle göra.... första gången jag varit med om en häst som har taktiken "jag tänker inte göra något utan min matte, och kommer du i närheten så sparkar jag ner dig"............

ja, vad hände mer idag..... jo, en annan ponny höll på att smita för mig......... jag hade precis släppt ut honom i hagen efter att han varit ute på promenad med några barn på ryggen (ett i taget).... tog av grimman och gick ut ur hagen.... han stod där och mumsade ensilage........ jag ska stänga "grinden" men upptäcker att någon trasslat ihop hela skiten så det blev väldigt omständigt........... poff så står hästskrället utanför sin hage och är på BUSHUMÖR...... jag såg på honom att han visste att han inte skulle vara där... han gjorde krumsprång och sprang ifrån mig så fort jag gick mot honom......... blev såklart förbannad, men jag är nog ändå ganska lugn.... så jag stod där och kallade på honom........ han stannade och tittade på en annan häst - också unghingst, jippi ( = shit! de kan börja slåss och typ dö!)......... jag gick fram till honom och låtsades att han hade en grimma på sig, och så tog jag tag i manen och vi gick in i hans förbannade hage....... och jag trasslade ut den förbannade grinden och stängde.......

hur svårt kan det vara att lossa stängslet nerifrån och upp och sedan hänga upp hela raddan på den översta "ploppen"??? har aldrig varit med om någon som virar stängslet runt stängslet...... det är ju bara idiotiskt...... men, men - jag kommer aldrig mer släppa en häst utan att ha kollat grinden först, om det inte är jag själv som öppnat den......

ligger här i sängen med fruktansvärd huvudvärk........ och den vill inte gå över..... var rädd att det skulle bli migrän, men det blev nog bara spänningshuvudvärk....... har inte haft någon "halo" så det borde jag väl kanske ha fattat........

borde ha gått och handlat när jag kom hem, men jag orkade inte........ har bara legat i sängen helt utslagen av förkylning och trötthet............

imorgon är det terapimåndag....... som ska avslutas tidigare pga att min t har bokat in möte på vår tid - igen....... och sen ska jag till ÄS och äta lunch...... då är jag inte helt ensam där, utan då tror och hoppas jag att en av de andra tjejerna är där...... och att hon stannar tills efter "måndagsmötet", så jag slipper att sitta där själv och stirra......... tillsammans med 2 personal och en ssk-student........ det räcker att veta att jag kommer äta middag själv med en personal............ *spyr*

funderar på att säga att jag ska dra hem............ vet inte..... jag orkar bara inte...........

Jag bara ligger här och dör. Mensvärk från helvetet. Ångest så jag inte kan andas.

Smsade tjejen på gården, där jag är på söndagarna, och frågade om det var ok att jag käkade någon form av lunch. Det gjorde jag i torsdags då jag planerade min helg utifrån maten, och jag fick inte svar förrän nu. Så jag vetefan vad jag ska göra. Nu har jag ju planerat för att INTE äta lunch, utan ha med mig saker som går att "småäta". Jag utgick ju från att det inte gick att ordna så att jag kunde äta matlåda, eftersom hon inte har hört av sig!

Skickade meddelande till en i min ridskolegrupp igår och bad henne berätta vad de pratade om på teorin - jag orkade inte fara dit efter den här helvetesveckan och med PMS och PMDD of doom - men hon svarar ju såklart inte. Folk utgår från att man bara vill rida och inte ser det viktiga i teorin, men jag är inte så.

Vill bara skrika rakt ut tills jag dör.

Hade tänkt fara och handla mat och göra några andra ärenden, men jag orkar inte.

Skit. SKITSKITSKIT!!!

Är så förvirrad att jag knappt kan tänka. Sitter bara och stirrar. Vet inte. Vet ingenting.

Hatar mig själv.