Min t ringde igår. Det kändes så himla fint att prata med henne, samtidigt som det var konstigt. Vågade inte fråga det jag undrade över, för fortfarande finns den där spärren kvar att man inte frågar sin terapeut om personliga saker. Försökte fokusera på det positiva. Bet mig i läppen x antal gånger för att inte börja gråta av saknad. Jag saknar henne ofantligt mycket, mer än vad ord kan beskriva. Hennes råd, hennes stöd, hennes värme och kärlek. Finns så mycket jag vill säga, men det kom inga ord. Vi pratade i nästan 45 min, så visst sa jag saker. Men inte det som jag tänkte säga. Det är den där spärren; dels att hon haft som yrke att lyssna på och prata med mig, och dels att hon inte längre är det. Det blir lite konstigt, men förmodligen bättre med tiden - om vi kommer hålla kontakten.

Idag har jag panikat halva dagen. Det hade inte blivit något möte med riksorganisationen pga sjukdom, och det blev mest troligt inget idag heller. Tiden går och jag känner att orken är helt slut. Letar efter en utväg, men hittar ingen. Kan inte bo kvar här om det här får fortsätta. De håller fortfarande på med förtal och trakasserier. Det verkar vara det enda de gör - förutom att bevilja varandra löner, bidrag och andra förmåner på föreningens bekostnad. Just nu har de bestämt att en av de bilder på vanvård av djur är tagen av mig och till och med hemma hos mig, och det är ren lögn. Men de är de enda vars röst hörs.

Träffade läkaren i måndags och jag tog upp det här med föreningen, eftersom mupparna valt att dra in akutpsyk i sina försök att förgöra mig. Hon var ganska chockad och såg mer eller mindre ut som en fågelholk, trots sina enorma erfarenheter med sjuka människor som saknar gränser. För övrigt gick samtalet bra, och jag fick återigen tygla mina impulser att kasta mig runt halsen på henne och tacka henne.

Idag har jag inte gjort någonting. Försökt sitta på balkongen i solen för att inte vara den blekaste människan i landet, men jag mår så jävla dåligt av att göra det. Jag har fått lite färg, men det är väl vad medelsvensson har som "grundton" i hyn. Har gråtit en del idag också. För allt med föreningen, sommaren och min totala ensamhet. Jag inser också att det här förmodligen är Astrids sista sommar. Hon lider av värmen och ligger mest och halvsover. Jag tycker att hon dricker alldeles för lite, så hon får extra vattenskål, morötter, gräs och maskrosor. Hon är sig själv så hon är inte sjuk, men det märks att hon börjar bli gammal. Vad i helvete ska jag göra om hon dör. Och inte ens "om", utan NÄR.

Är så svårt att andas. Paniken kramar luften ur lungorna. Vill bara att allt ska vara över.

Har fått använda alla krafter jag har till att inte skära mig idag. Det ÄR ganska jobbigt att ständigt känna paniken. Ständigt känna hur flasharna fladdrar och hotar att slå till. Och jag är så jävla fet. Gissar att jag väger runt 70kg, för mina 73kg-kläder passar. Det betyder att jag är farligt nära sjuklig övervikt. Bara det ger mig panik.

Jag är så jävla ensam. Och jag kommer alltid att vara det. Alltid.

Oavsett vad som än händer, även om det blir helt "fantastiskt" i resten av mitt liv, så kan det aldrig väga upp för det helvete jag haft och har. Så vad är det för mening.