Inget nytt på någon front. Jag har mer eller mindre börjat ge upp. Mitt juridiska ombud hörde av sig i måndags kväll och berättade att hon blivit förkyld, så inget har hänt med det för hon har varit hemma sedan dess. Vet att hon har farit runt med hundar och hästar, så hon är väl knappast döende - men jag kan ju inte säga något eftersom hon jobbar pro bono.

Varit hos min kp idag. Jobbigt samtal. Grät och grät. Och han sitter där med en så varm och stadig blick. Jag vet att jag måste börja prata om övergreppen som fortfarande jagar mig, men det är så jävla svårt. Jag skäms så. Och det är så jobbigt med alla flashar. Vet ju att jag ska klara av att ta mig hem sen och vara ensam med allt.

Är så trött. Dödstrött. Är så trött så jag mår illa. Ångesten har lagt sig som en tung svart dimma omkring mig. Det är svårt att andas. Tar maxdos av ångestdämpande, men det hjälper inte. Och när jag går ut med valpen så måste jag se presentabel ut och le och hälsa, och det är så extremt jobbigt att det inte ens går att uttrycka i ord.

Allt det här tär på mig, och jag tror att jag till största delen har gett upp allt. Släppt det lilla hopp som en gång fanns.