Ligger i sängen. Tårarna strömmar nerför mina kinder. Jag vill bara dö.

Har hittat mitt drömhus. Det är till salu för under 800 000 kr. Och jag får inget lån - för att jag är sjukpensionär och därmed har för låg inkomst. Trots att det skulle spara skattebetalarna en massa pengar i bostadstillägg om jag bara fick ett lån. Men nej. Hela mitt liv är ett enda stort nej. Ingenting blir som jag önskar, hoppas eller vill. Absolut ingenting. Ingen utbildning, inget jobb, ingen make, inga barn, inget hus, ingen lycka, ingen medvind - någonsin.

Blev kallad hora igår av snorungarna som trakasserar mig - i kassa-kön på Ica. Folk vände sig om och jag gjorde det jag är bäst på; att låtsas som ingenting medan jag går sönder i småbitar, dör och skäms ihjäl. Killgänget är max 13-14 år. Och jag är 30+. Ändå har jag inget att sätta emot, kan inte säga ifrån, för då blir det bara värre. Och jag orkar inte mer nu. Jag är slut.

Funderar på att skita i sommaren. Bara låsa in mig här hemma. Om jag orkar överleva. Ser ingen mening med någonting längre. Mitt liv är över. Det började aldrig ens.

Jag vet inte om jag sörjer det jag aldrig kommer få. Eller om jag sörjer att jag är vid liv i denna stund. Eller så sörjer jag att jag ens existerat och utsattes för all skit, när det ändå uppenbarligen inte går att börja om trots att man försöker och vill gång på gång på gång.

Blir nog ingen sömn inatt heller. Kudden är våt. Och blir våtare för var sekund som går.