Samtal idag. Jag vet inte hur min kp lyckas att beröra mig så mycket, men han kan verkligen få mig att både tänka och känna. Trots att jag håller emot. Han frågar varje gång varför jag håller emot, och jag vet inte vad jag ska svara för jag vet egentligen inte själv. Tror att jag är rädd för att han på något sätt kommer försvinna om jag verkligen släpper in honom i min värld. Jag fattar att jag inte har den makten, att det rent logiskt inte kommer hända honom något pga mig, men jag kan ändå inte släppa tanken. Jag kan inte förlora mer nu. Det räcker. Mer än väl. Jag klarar inte fler förluster, särskilt inte en så stor, en så viktig person.

Det är som att jag låser mig under samtalen. Som att jag låtit bli att känna på så lång tid, att allt bara rinner över mig när det väl börjar. Och jag blir återigen den lilla flickan som bara är förlamad och stänger av. Jag tappar alla ord. Vet inte hur något känns. Jag bara sitter där spänd som en fiolsträng, blundar, försöker andas och tänka på något annat, något konkret. På något sätt måste jag försöka väcka mig själv. Men jag vet inte hur.