Är helt slut. Ligger i soffan framför tvn. Hann till stallet. Ville ta S... för att ingen annan vill ha honom.. men ridläraren sa att det vore bättre om någon av killarna tog honom, för han var tydligen väldigt utvilad och pigg. På ett sätt blir jag ledsen, för jag vill kunna rida alla sorters hästar. Men samtidigt så inser jag ju mina begränsningar. Jag ÄR en kvinna och är inte lika stark som killarna. Karlarna är långa, jättelånga, och når bättre än jag. Så jag tog P istället. Radarparet Maria och P. Han är sååå positiv när jag kommer - "åh nej! inte hon igen!!"....   

Han är så seeeg i början - precis som vanligt. Sen är han med i leken! Har travat över bommar stående i lätt sits - vilket jag älskar. Dock längde hon dem inte så pass att man fick känslan av att FLYGA... men det är nog för den lite äldre kvinnans skull... hon skulle förmodligen skita ner sig om hon fick känna den känslan...

Sen lade ridläraren en bom på två pallar som vi skulle trava över medan vi stod upp. S snubblade såklart, och några andra ville inte alls kliva över hindret. Men jag höjde blicken och styrde med järnhand (järnskänklar) mot bommen, och P tog ett litet skutt över. Tror att den äldre kvinnan var livrädd... hon såg i alla fall ut som så....... Ögonen höll på att trilla ut ur skallen på henne............. Jag sa till henne att ta mantag. Styra och sen när hon kom fram till bommen så mana på och ta tag i manen. Hon visste inte vad det var, så det kändes fint att jag kunde lära henne något. JAG kunde lära någon någonting...!

Sen blev S alltför uppspelt. Killen som red honom tog BARA mantag och hade INGET grepp om tyglarna... ingen bra idé när man sitter på en häst som är benägen att rusa....... Det resulterade i att S hoppade över bomen och började galoppera.. och killen flög av........ Som tur var så gick det bra. S såg ganska chockad ut kan jag säga. Tittade på mig som att "vad var det som hände??????". Det mest pinsamma var att... jag såg att han började rusa..... och ropade "ptroooo" så högt jag kunde...... *hyperintelligent... verkligen..* och det var precis vad ridläraren gjorde också..... Så hon och jag mer eller mindre skrek "ptroo" i kör.. så att hennes man förstod att det hände något och han kikade ut ur stallet...... Jag höll på att dö av skam... Ingen av de andra sa eller gjorde något, och jag gjorde halt och försökte på något knäppt sätt få stopp på hästen "på distans"... Men grejen är den att hästarna ju kan lyssna på kommando även om man inte sitter på just den hästen. Men visst - en knäpp grej att göra. Inte för att någon tar skada av det, men jag antar att det visar vilken sinnesnärvaro jag har... och vilka "reflexer" jag fått av att vara i stallet. Är lugn som en filbunke. Men å andra sidan - det är jag alltid när det händer något "ev farligt".

Efter vurpan så fick vi öva på att styra och stå upp i lätt sits. Jag ÄLSKAR det! Det kräver samarbete och förståelse mellan häst och ryttare att rida en labyrint i slalom på det sättet utan att använda tyglarna. Fingertoppskänsla! Och det gick SKITBRA! Ridläraren säger plötsligt att "hur lycklig är DU nu då!!", och jag inser att jag strålar igen......... att hela mitt ansikte och väsen skriker LYCKA! Undrar just hur det ser ut.. "utifrån"... om en oinvigd kan se.. om det ser ut som ett fånigt leende.... eller ett "dum-leende" över hela ansiktet......

Masserade P med gummiskrapan när vi var klara och hade sadlat och tränsat av. Han var svettig efter att ha jobbat - lille bubben... Han har börjat fälla sådär enorma mängder i vår igen, precis som förra året. Han stod där och njöt, blundade och hängde med huvudet och underläppen när jag gjorde långsamma cirkelrörelser. Pälsen lossade i stora sjok. När det var dags att leda in honom i boxen så testade jag en sak som jag inte gjort på länge. Att låtsas ta tag i ett grimskaft som inte finns. Och det fungerade. Han följde mig som om det funnits ett där. Blir alldeles rörd när jag tänker på det...

Samlade ihop utfodringshinkarna. Borstade inte A, för jag hade bråttom därifrån. Ville inte bli erbjuden skjuts av vilt främmande människor. Dessutom tvivlar jag på att någon hade erbjudit sig, så då hade jag suttit fast där i x antal timmar. Gick jag pussade alla hästar på mulen innan jag gick. Stor-S, inte S, fick en stor blöt puss rakt på munnen. Och han slickade på mig i samma ögonblick, så jag hade hans tunga i min mun......... Betyder det att vi har hånglat....??? Första gången för mig i så fall...!

Hade med mig min ihopfällda kickbike... så jag tog den till närmsta busshållsplats..... Missade precis bussen och fick vänta på nästa en halvtimme senare.Kom hem efter kl 20. Hade säkert gått fortare om jag cyklat åt båda håll, men i fall om att jag inte orkar pga Inderalen så törs jag inte. Tror inte att ÄS vill att jag ska hålla på och ta ut mig totalt heller. Han har inte sagt något om det... förutom att jag måste äta om jag ska klara av att fara till stallet i fortsättningen.........   

Det blir inte lättare av ridlärarens ständiga tjat om att jag ska cykla, cykla och cykla dit och hem... Tror att.. hon tycker att jag behöver röra på mig.... hon vet ju lite om vad jag gör på dagarna.. eller... vad jag inte gör........... Men hon vet inget om ÄS.... Känner att.. så länge hon inte frågar så struntar jag i att tala om det.... Det gör ju ingen skillnad.... förutom att hon slipper se mig som ännu sjukare än vad jag redan är......

Imorgon är det terapi med min t..... min vanliga t......... Vet inte hur det kommer bli... Har en födelsedagspresent till henne...... Har beställt en förstoring av när hon var med mig på avslutningen av ridterapin och satt upp på en häst... S...... av alla........ Tog självklart fel bild så att det blev den suddiga... men man ser att det är hon i alla fall.. Tänker att det är ett minne för livet...... skrivit en lapp på akvarellpapper med datum, plats, och hästens och stallets namn........ Den sitter på insidan av glaset, mot bilden i ena hörnet där det ändå var tomt...

Blir så varm i hjärtat när jag tänker på hästarna.......... tårarna rinner..... Jag älskar dem..... Att bara stå tätt, tätt intill en häst och känna värmen.. är som balsam för själen... Trygghet, ömhet, kärlek och tillit... det kommer när man står och blåser försiktigt mot näsborrarna på hästen... och hästen blåser tillbaka..... Då är det bara att blunda.. och stå där och andas på varandra.... och ev få en puss... eller ge en........ Lägga armarna om halsen på hästen.. massera manfästet.... och känn hur hästens huvud sänks och lutar mot din axel...... och du lutar huvudet på sned så att du kommer riktigt, riktigt nära....... Som en ömsint kram mellan häst och människa... Går inte att beskriva....... Samförståndet.... tryggheten.. den ovillkorliga kärleken........ Två själar som förenas så perfekt.. trots att det är mellan häst och människa..... Som ett pussel vars två bitar aldrig såg ut att höra ihop... men som passar mer perfekt än några andra bitar i alla andra pussel..........

Det är min önskan... att alla människor.. sjuka som friska, gamla som unga.... får uppleva känslan av att sitta upp på en häst en gång under deras livstid....... Att de får gå runt hästen.. blunda... och känna på den....... Känna hur två blir en....... hur alla ens bördor lyfts från axlarna... omvärlden försvinner helt och hållet...... historia och framtid försvinner, och det enda som existerar är här och nu....... Precis här och nu...

*tårar*

 

Susanna

5 maj 2011 00:11

gaah... sitter och störtgråter.
Sista delen av din text. Den gick raka vägen in i hjärtat på mig.
Känner precis likadant, en sådan underbar känsla.
Finns inget bättre!

Men samtidigt kan jag inte låtabli att skratta åt ditt "hästhångel" haha!
Usch, lite småäckligt på ett sätt.
Men jag tungkysser nog hellre en häst än en hund eller katt.. Vem vet vad de har haft i munnen?!

Nä usch, nu ska vi inte bli sådana, tidelag är inget för mig.
Hångel överhuvudtaget är äckligt x)
(tänker bara på alla man sett i stan, de som ser ut att gräva i varandras magsäckar.. uuuäääk!)

och du? Du är väldigt snäll mot din "t" :)
Ni verkar ha en bra relation trots att hon "lämnat dig i sticket".
Massa Kramar till dig söta du <3

http://Mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

5 maj 2011 09:21

Finner inte orden.. ♥
Ska till min t nu snart.... skriver mer senare..!
KRAM!

 

Maria

5 maj 2011 12:54

Nu så! Hemma och har ätit min ordinerade lunch.....

Låter som att jag väcker den sovande "hästbjörnen" till liv mer och mer..! Hoppas verkligen att du kan få komma till ett bra stall någonstans så att du får återuppleva "hästkänslan". Tror att du skulle ha massor att vinna på det. Bli buren, omhändertagen, antingen bara själsligt eller både själsligt och fysiskt. Hästen som utstrålar "jag tar hand om dig, jag bär dina bördor, så tänk inte på dem nu, jag fixar det här åt dig"... Och allt de vill ha i gengäld är kärlek och värme.

Vet inte om man ska skryta med att ha blivit "upphånglad" av en häst.... ;) Det kanske låter lite.. konstigt..... :P
Om någon vill veta hur det var så var det i alla fall betydligt bättre än att pussa på en häst som just rullat sig i en massa spån eller en som är en enda stor lerklump! Trä må vara fiberrikt, men lite FÖR fiberrikt, och lera... ja, den gnisslar fint mellan tänderna ;)
Tacka vet jag herbivorer - de må ha ätit många konstiga saker, men hur fräscht är det att tex hångla med en katt som just ätit upp inälvorna av en råtta...

Haha! Jag såg ett par som stod och "delade fika" på stan igår, dvs grävde i varandras magsäckar... Påminner kanske lite om den där gamla O'Boy-reklamen... Tjejen hade munnen full av mjölk och killen laddade med O'Boy-pulver och så "gjorde de chokladmjölk", eller om det nu var vice versa...
Läckert....... :S Vi är väl inga fåglar heller som ska skaffa mat och käka upp den för att sedan dela den med "nära och kära"...!!!

Min t ja.. Jag är väldigt.. "förlåtande"... men det tillhör väl alla relationer. Och vi har alltid satt vår relation i första hand. Vi bråkar, grälar, höjer rösten mot varandra.. och så reder vi ut saker och ting, ber om förlåtelse och förlåter... och går vidare. Oftast.
De flesta av de problem vi haft har psykiatrin som "vårdapparat" orsakat.. och det är både synd och så onödigt. Samtidigt tror jag att vi båda vet var vi har varandra - även då det är kärvt och jävligt. Det har liksom växt fram att "vi har ju klarat allt annat mot alla odds, så varför skulle vi inte klara det här när den värsta chocken lagt sig".

BAMSEKRAM!!

http://quovadis.bloggplatsen.se

 

Marie

5 maj 2011 22:43

Det låter nästinpå som du är en "blivande hoppryttare"! Det är minsann inte alla som börjar att rida på "äldre" dagar som vågar sig på det här med att skutta över pinnar tillsammans med en häst! Du är nog en lite av en tuffing Maria! Bra jobbat!
Hur går det förresten med hästen som hade ett hovbens brott? Någon bättring???

Stor Kram!!

http://lealpre

Maria

6 maj 2011 11:06

*host*... Nej, långt därifrån. Men i och för sig - jag gillar ju att luta mig framåt som hoppryttare gör när de tar ett hinder..! ;)
Pinnen låg bara på två små pallar, så egentligen travade eller skulle de bara trava över.
Men samtidigt ÄR det något som händer med mig när jag är bland hästar. Jag släpper bara allt - det kan ju inte bli mer än fel..! Sen vet jag ju med mig att jag är ganska bra på att "klänga mig fast" på en häst... Om inte annat fick jag väl det bekräftat när jag hängde nästan upp och ner i mantag på S med rumpan i vädret..!
Jag är hästarnas stora skräck - den där envisa igeln som - om inte annat - sitter fast på halsen om de bockar!! ;)

När jag gick i ridterapi och övade trav, så fick jag stå i lätt sits och trava över bommar som låg sådär långt isär, och jag NJÖT när vi "flög" över dem!! Den första eleven någonsin som klarat det på första försöket..! Tur att hon sa det efteråt, för annars hade jag väl spänt mig :P

Lille A är inte bättre... kommer troligen inte bli bättre heller... :'(
Är lika rädd varje gång när jag kommer dit att han inte ska stå där längre... att han bara är borta.. Han är ju som han är, den lille grisen som står där och suger luft och biter i boxkanten.. men hur kan man låta bli att älska honom... Han med hans sneda mule (blev ormbiten i mulen som föl) och halvvirriga uppsyn. *smälter av blotta tanken*

STOOOR KRAM TILLBAKA!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...