Har inte så många ord just nu. Men känner väldigt mycket. Kanske skulle jag må bättre om jag kunde sätta ord på det jag känner, men jag vet inte hur man gör det. Trots år av att öva mig på det i vuxen ålder.

Känner mig så bar. Naken. Hudlös.

Det här är nog den ökända "rekylen". Efterdyningarna av att ha varit bortrest och bortkopplad från mig själv helt och hållet en längre tid.

Min kp frågar vad jag behöver. Jag kan inte säga vad jag behöver. För det går inte.

Innerst inne är jag fortfarande den rädda, ledsna, arga lilla flickan.

Flickan som vill och önskar mer än något annat att det ska komma någon och hålla om henne. Trösta, säga att allt kommer bli bra, att det inte är hennes fel. Vara där. Finnas. Bara hålla om medan flickan släpper ut all sorg, saknad, besvikelse, allt äckel. Allt som förgör henne. Någon som tar emot. Någon som ser. Någon som bryr sig. På riktigt.

Men hon vet att det inte går. Hon vet att det inte kommer ske. För hur och varför skulle någon vilja göra det. Hur skulle någon ställa upp på det.

Så istället ler hon genom tårarna. Istället nyper och klöser hon sig för att hålla tillbaka så mycket gråt som möjligt. För att inte öppna.

För att inte upptäcka att det återigen inte finns någon.

Det har aldrig funnits någon.

Det kommer aldrig finnas någon.