det gick ovanligt bra igår kväll/natt

jag hade på tvn med högt ljud

stereon på för fullt med mycket bas

spelade ballader och sjöng med för full hals

vovven trodde väl att jag var galen men hellre det än att han är livrädd

han fick en promenad på drygt 1½ timme och det ihop med de receptfria tabletterna verkade ha effekt

han låg i en hög på mig och halvblundade mellan skottsalvorna

jag var så jävla lättad och glad att han inte dreglade ner badlakanet, att tårarna rann

jag klarar inte att se honom lida så det var jättestort för mig

han hade det ok igår - helt sanslöst

vid tolvslaget var han orolig men jag sjöng desto högre och masserade honom på huvudet

tänker att att han inte hör lika mycket om man rör och håller ner öronen

jag hade ingen röst kvar vid halv ett men då började jag sakta sänka volymen

han kunde nattkissa mellan de eftersläntrande skotten

och så gick vi och lade oss

jag såg på film men han somnade ganska snabbt, tror han var supertrött

mattes älskade hjärta

mår skit idag igen

känns så långt till torsdag

då är det 2 veckor sedan sist som jag pratade öga mot öga med en levande människa

pratat med mamma på telefon några gånger men det är allt

önskar att jag kunde vara som alla andra

de flesta med social fobi kan prata i telefon, men inte jag

folk tror inte på mig de få gånger jag tar mod till mig och berättar

kanske inte så konstigt, det är ju i princip omöjligt att leva i dagens samhälle om man inte kan prata i telefon

känner bara att det inte är meningen att jag ska överleva överhuvudtaget

att "leva" är uteslutet, det är en utopi för mig

skulle jag överleva så skulle jag vara överlycklig

det skulle räcka så långt

men jag försöker att inte hoppas, inte längta, inte önska

det är som det är

jag kan inte påverka min situation

det är nog det som är det allra allra värsta

jag har alltid kämpat som en galning, velat så mycket

och jag har inte kommit någonstans trots all möda

jag har alltid trott att om man bara jobbar tillräckligt hårt, anstränger sig till sitt yttersta, så kan man så sakteliga komma någonstans även om det verkar omöjligt

så det är en chock att inse att det inte är så

det tar lång tid innan det sjunker in

det är inte lätt att gå från att "aldrig sluta kämpa" till att "ge upp och acceptera"

men jag jobbar hårt på det

säger till mig själv varje dag att "det är så här det ska vara, annars hade det varit annorlunda"

"det här är vad som blev av mitt liv, det här är vad jag är värd"

jag ville studera, jag tog mig genom 4½ års universitetsstudier

och det gav inget för jag är för trasig

jag drömde om att bli sjuksköterska, få hjälpa andra, både i sverige och att arbeta för läkare utan gränser utomlands

och om det inte gick så skulle jag i alla fall kunna hjälpa miljön och ge något tillbaka på det sättet

men det blev inget av något

jag orkar bara sitta här i mitt soffhörn

kan inte ens få hem mat

det är svårt att inte vara bitter

på media och på de människor som säljer och missköter sina mediciner

för hade det inte skrivits så mycket om de som inte sköter sina mediciner, så skulle jag inte ha det såhär illa

då skulle jag i alla fall ha mat på bordet

men jag får betala för andras misstag och felsteg

det är så det fungerar inom psykiatrin

hade varit intressant om en människa som är fysiskt sjuk inte fick sin behandling pga hur andra patienter skött sig

"nej, vi gipsar inte ditt brutna ben för en patient som var här förra veckan förstörde sitt gips"

eller "nej, vi behandlar inte din cancer, för det skrevs i media om en person som inte skötte sin behandling och dog pga det"

det som jag finner mest ironiskt i det här är att när jag inte orkar mer och avslutar mitt liv

så kommer det finnas folk som aldrig ens sett eller träffat mig som har kommentarer

typ "det var så onödigt", "det är ett misslyckande av samhället", "åh så sorgligt", osv

det är lätt att säga i efterhand och det betyder inte ett skit - det är bara yta

folk säger bara så för att "man ska säga så"

om de verkligen menade det så skulle världen se annorlunda ut

imorgon måste jag fara och handla

jag vet inte hur, men jag måste

finns inget knäckebröd kvar och sista köttfärsen tar slut imorgon

har gjort en äcklig chiapudding på mjölk till morgondagens frukost

nej, nu ska jag sluta gnälla

hej livet