Har varit bortrest i 2 mån i sommar. Varit en månad hos mina föräldrar och en månad i fjällen. Sista dagen jag var där fick jag erbjudande på en lägenhet. Jag for och tittade på den och hoppades in i det sista att det inte skulle vara den lägenhet jag väntar på, eller att trappuppgången skulle se ut som skit och vara nersprayad med könsord och hakkors. När jag kom dit visade det sig att trapphuset var jättefräscht, och det var den lägenhet jag väntat på. När jag ringde på så hoppades jag att tapeterna skulle vara sönderrivna och att badrummet skulle vara fullt med mögel - osv. Men det var i princip nytapetserat i hela lägenheten och badrummet var mycket fräschare än det jag har nu. Dessutom var det fransk balkong i sovrummet, och man hade utsikt mot flera fjäll. Inga grannar ens vägg i vägg och det är en hörnlägenhet med extra fönster i vardagsrummet. 

Jag for tillbaka till stugan och bara satt i soffan och stirrade. Sen började jag gråta. Jag flyttade för ett år sedan och det knäckte mig totalt. Jag har just fått en jättebra läkare och fått tillbaka mina mediciner. Men att bo i fjällen har varit min dröm så länge jag kan minnas. Efter att ha bölat dygnet runt ett par dagar och kommit hem, och hunnit maila min behandlare och han kollat att jag får ha kvar läkare och allt, och det var helt ok - det är fritt vårdval - så tackade jag ja till lägenheten. 

Så förmodligen flyttar jag i oktober. När man måste förlita sig på att ens pensionerade och sjuka föräldrar kommer och skjutsar en till nya bostaden med hund och värdesaker, så får man anpassa sig helt enkelt. Jag åker på att betala 1½ hyra dubbelt pga att bostadsbolaget i fjällen drog ut på handläggningen av lägenheten för att det var semestertider. 

Så nu väntar jag på att få kontraktet i brevlådan. Och ikväll postar jag uppsägningen av min nuvarande lägenhet. 

Jag är helt överlycklig att få bo i fjällen och i en lägenhet som jag faktiskt har råd med. Samtidigt som jag är skräckslagen över att inte ha direktkontakt med vården varje vecka. Men jag resonerar som så att jag ju varit helt utan vårdkontakt i 2 mån och det var inga problem alls, så länge jag har mina mediciner. Jag förstår att jag förmodligen måste fara till sjukhuset då och då i alla fall, men jag tänker att det lär bli typ 4 ggr per år, och att jag får passa in det när mina föräldrar är i stugan och kan ta hand om vovven.

Ekonomin kommer bli "intressant". Om jag ska pallad det här så kommer jag behöva packhjälp med de "skrymmande" sakerna som inte är så lätta att packa i en flyttkartong. Sen ska allt bäras och köras 8 timmar bort. Plus att de har 8 timmars körtid hem sen. Och så flyttstäd. Jag kommer få betala det mesta själv, eftersom jag har så låg inkomst att jag inte får max rut-avdrag. Skitkul. Mina föräldrar har lovat att hjälpa mig, men jag måste ju betala tillbaka det.

Ja, herregud. Jag är så uppvarvad att jag mår illa dygnet runt. Igår kväll drack jag ett halvt glas vin till maten, det hjälpte mig att varva ner lite. Och så blir det ju lite mindre packning.

Men ja, jag ska flytta HEM. Till mitt för-alltid-hem.