Jag vetefan vad som händer just nu. Det är bara helt sanslöst. Har varit tävling i helgen - jag har inte varit där - och allt har verkat vara på topp. Så för en stund sedan skriver "väninnan" till mig att det varit ett rent helvete och att hon funderar på att tvinga sitt barn sluta tävla för föreningen. Inget är såklart hennes fel, utan allt är alla andras fel. Hon har dessutom en favorithackkyckling. Hon skrev att hon inte ens pratat med personen i fråga i helgen, sen i nästa vända så har hon det. Och bara för att personen i fråga är läkare så kanske hon hade lite annat att pyssla med än att köra någon slags improviserad privat praktik där min väninna skulle vara patient. När jag bytte VC så kritiserade min väninna mig för att jag skrivit och frågat om läkaren - hackkycklingen - jobbar vid den VC jag skulle byta till. Så då var de ju SÅÅÅÅÅ såta vänner så. Och nu ikväll har allt varit skit ända sedan i juli..........

Vad fan ska jag tro?? Vad ska jag tro PÅ????

Dessutom så vet jag ju att hon ljuger för mig om lite allt möjligt, och när hon får lite alkohol i sig, ja då blir det riktigt intressant.... och frågan är om hon druckit ikväll eftersom hon dessutom skrev som en kråka och det har varit en slitig helg för henne i allmänhet. Hon är inte en person som är lätt att ha som vän. Inte med alla lögner, alla löften som bryts heeeeela tiden, hennes oförmåga att ta in att hon inte alltid kan förstå mig och att det inte betyder att hon är dum i huvudet, osvosv. Det är jävligt svårt att höra all skit om henne, för dels sårar det mig och dels känner jag att jag får bekräftat att det är fler än jag som har samma problem med henne.

Summa summarum; det är jävligt svårt att hantera folk som uppvisar en fin yta, men som är helt annorlunda under.

Har haft en del flashar inatt. Inte sovit mycket. Jag skulle behöva en "Logan Thibault" just nu. Eller ja, jag skulle alltid behöva det om jag ska vara ärlig. För den som inte sett filmen "The lucky one" så kan jag rekommendera den. Det finns en snutt där "Beth", den kvinnliga huvudrollen, är så ledsen och trasig att hon inte står ut. Hon börjar klippa sönder växterna i trädgården, välta och kasta krukor. Men "Logan" ser det och tar henne i ett fast men ändå ömt grepp och sätter henne ner bredvid sig - och hon börjar gråta istället. Jag känner igen det så väl. Så väl att jag får ståpäls. Så är det när jag har det riktigt jobbigt, fastän att jag skadar mig själv istället. Då behöver jag någon som "håller ihop mig". Någon trygg människa som kan och orkar hålla fast mig så att jag inte går sönder i atomer. Det har inget med romantik att göra, utan med empati. Men jag har ingen "Logan" och lär aldrig få någon heller.

Äntligen söndag. Imorgon har jag samtal kl 16. Ska "bara" överleva tills dess.

Måtte jag få tag i ett annat ställe att bo på. Det här går bara inte längre. Kan ju alltid hoppas på att någon eller några har sagt upp sina lägenheter nu i helgen... ......eller så gör jag helt enkelt slut på allt, då behöver jag inte flytta.

........har en leverfläck som jag hoppas är hudcancer.... den kliar och blöder.... blöder ganska kraftigt emellanåt..... så mycket att det triggar mig att skära mig......

..och jag menar inte att förminska andra människor som lider av cancer eller känner någon som gör det, utan jag hoppas bara på att det kan vara en utväg från livet för mig... kunde jag byta med vem som helst med en dödlig sjukdom så skulle jag göra det utan att tveka.

har just bakat hastbullar och tryckt i mig

så mycket ångest

så svårt att andas

vill skära ihjäl mig

 bara skäraskäraskära

dö

mår så illa

måste ta laxtab

simmat i 80 min

promenerat med vovven i en timme

flippade ur

köpte godis ostbågar

har vräkt i mig

mår så illa

det här måste få ett slut

och jag har så jävla ont i munnen

så jävla ont

När min kp går i pension - om jag fortfarande är vid liv då - vad ska jag då göra?

Bara sitta på ett ställe och dö mer och mer dag för dag?

Jag kommer INTE att byta samtalskontakt, det är då ett som är säkert.

Om jag ska kunna ha en chans att göra något av mitt liv, så måste det börja ske snart.

Väldigt snart.

Och det kommer det inte att göra.

Så ska jag då sitta i stugan dag ut och dag in.

Göra ingenting.

Det är det minst dåliga alternativet - om jag fortfarande lever då och om jag orkar överleva så.

Hur gör man när man faktiskt vet sitt livs mening, men inte kan leva ut den? Eller ens komma i närheten av den?

Känner hur dörrarna stängs sakta framför mig.

Jag ÄR verkligen på väg mot slutet nu.

Var ute med hunden och mötte en ambulans på vägen. Blev först rädd - är de ute efter mig....... Sen började jag tänka.

Om man kastar sig framför en ambulans för att dö, räknas det som olycka då? Förutsatt att man inte säger något om man överlever. Menar, det är ju typ det dummaste fordon att slänga sig framför om man tänkt dö. Eller räknas det som ett rop på hjälp och att man inte vill dö på allvar? Eller är man bara självdestruktiv, beroende på hur skadad man blir?

Min kp har varit på utbildning onsdag och torsdag, och idag var han ledig. Så jag får inte träffa honom förrän på måndag igen. Kanske därför som det blir såhär. Vet inte.

tror inte att jag har en endaste väl irl kvar

min väninna valde igår på fm att "knäppa mig på näsan" - igen

jag vill ju tro att hon sårar mig pga att hon bara inte förstår att hon gör det

men när jag påstår det så blir hon bara förbannad - hon förstår ju, ALLT

så jag frågar då för hundrade gången varför hon gör mig illa IGEN om hon då vet om att jag blir sårad

då attackerar hon mig igen och påstår att det är mitt fel för att jag säger att hon inte förstår

det intressanta i det här är att vi har en gemensam bekant

en bekant som jag vet har starka borderline-drag, men förmodligen något mer ovanpå det

och just nu behöver hon stöd

så det hela började med att jag frågade min väninna om vår bekant hade någon/några att prata med - på riktigt

fick till svar att hela ponnyföreningen stöttar henne

bara några minuter senare berättar hon att de har diskuterat henne i ponnyföreningen

och att vår bekant har pratat med flera, inklusive barn

och nej, det är ju inte bra, men jag FÖRSTÅR ATT hon gör det

för hon HAR JU INGEN att prata med

så självklart rinner det ju över

men det blir värre........ för min väninna påstår att vår bekant sagt saker om hennes dotter, och drar upp en incident från i juli (???)

jag svarade att både hon och ponnyföreningen har en hel del att lära sig, för det är alltid bättre att prata MED en person - inte OM en person

jag förstärkte min poäng med att det bara kommer bli värre pga att vår bekant har en sjukdom

då ville min väninna veta VILKEN sjukdom, och DET tänker jag INTE yppa ett ord om, utan det får de fråga henne om

hennes reaktion på att hon och föreningen har mycket att lära, var att JAG också har mycket att lära + blinksmiley

jag blev skitförbannad

jag vet aldrig något, kan aldrig något, gör alltid fel, känner alltid fel - ja allt, hela jag är fel

och jag vet det, JAG ÄR SKIT, men jag förväntar mig inte att min sk väninna ska påstå det - också, GÅNG PÅ GÅNG PÅ GÅNG

och särskilt inte när hon vet att jag mår SKIT av det och till och med har undanbett mig dessa "diskussioner" som hon kallar det för

jag frågade henne rakt ut vad JAG ska göra för att HON inte ska göra mig illa igen - och så att jag inte försöker försvara hennes agerande med att hon inte förstår, vilket ju tydligen sårar henne

att hon hellre vill förstå att hon sårar mig, alltså att hon gör det med flit - istället för att bara inse att hon inte fattar att jag mår skit av det hon gör och säger....... ja det fattar inte JAG

hon svarade så fjantigt på frågan med "ja vi får väl helt enkelt låta bli att ha diskussioner om saker som du inte håller med mig om"

VA??????

och vaddå, är det en "diskussion" när jag inte vill hälla bensin på den redan olämpliga föreningselden genom att skvallra om en gemensam bekants sjukdom??

jag har i alla fall idag varit så ärlig mot henne att jag berättat för henne att jag anser att hon beter sig löjligt, som en tonåring, när hon kör sitt "ja jag är väl dum i huvet då och allt är mitt fel och jag ska aldrig mer göra si eller så eller säga någonting"

och jag har också talat om för henne att hon skjuter mig mer ifrån sig OCH att jag drar mig undan mer och mer, ju fler gånger det blir såhär

och om hon vill bli av med mig så är det i så fall bättre att hon bara säger det rakt ut

men efter "the silient treatement" så har hon svarat att "du vet att jag inte vill bli av med dig"

mitt svar var "ibland vet jag det, men ibland är jag inte så säker längre"

nu är det bara tyst

och hon har lovat att göra säg 4-5 saker åt mig den här veckan (som vanligt, och det är INTE jag som bett henne)

men det lär inte bli något - den här gången heller

en sak som hänt idag annars är att jag har fått kontakt med tandläkaren och hon har fått en första mailkontakt med min kp

nu står allt still tills nästa vecka för att min kp är på utbildning och är ledig, så vi får väl se om något händer innan jul (?)

för övrigt........... ja.... jag har en dödslängtan som inte heter duga

får kämpa varje sekund för att inte ta hällskrapan och skära upp både handleder och lår - åt "rätt" håll

för jag är bara ensam

alltid ensam

har ingen

inget

kämpade så hårt jag kunde med att hålla ihop mig själv under samtalet

men till slut gick det inte längre

fick världens panikångestattack

min kp reste sig och tog mina händer

hjälpte mig att andas

han började prata om att gå och hämta en påse

då fick jag ännu mer panik

klarade inte av att han skulle gå därifrån och lämna mig

så han stannade

är rädd att jag gett honom blåmärken på händerna eller armarna

hela jag skakade och tårarna sprutade och jag blev helt genomsvett

han bad mig öppna ögonen och titta på honom

men jag skämdes för mycket

drog över på tiden också

ännu mer skam

och hur ber man om en trygg famn i det läget

istället viskar man mellan de snabba andetagen och tårarna att man vill ha bolltäcket

löjeväckande

har så mycket och så stark ångest att jag tror jag kräks snart

kan inte andas

allt går åt helvete

försöker ta mig igenom sekund för sekund

dålig start på veckan

skitdålig

får ingen luft

känns som jag kommer kräkas när som helst